moralfjant

Fanny skriver om att vidga sina vyer, och som vanligt håller jag helt och hållet med henne. Det är viktigt att vi vågar rannsaka oss själva och våra priviligerier, att inte bara peka ut nåt/nån annan som orsak till förtryck. 

JAG är med och upprätthåller förtryck av kvinnor. Och av PoC:s (person of colour). Och av djur. Och säkert av flera andra underordnade grupper. Att bara ägna energi åt at tänka på hur andra håller förtrycket levande är inte tillräckligt, det får inte sluta vid att jag kritiserar uppdelning på barnkläder eller sexistisk reklam eller mäns våld mot kvinnor. För att nå djupare måste jag ifrågasätta mitt eget tankesätt och handlande. I allt. Självrannsaken, yeah!

 

Hur lyckas en med självrannsakan? 

För det första, genom att vilja lyckas. Annars går det liksom inte. 

För det andra, genom att lyssna på vad andra har att säga om ditt tankesätt/dina val även om det är obehagligt. Jag tänker nu tillexempel på bloggen Falskheten som på ett "attackerande" sätt beskriver hur JAG bidrar till rasismens fortlevnad. Istället för att direkt gå till försvar och förnekande måste en våga blotta sig och erkänna att en har felat/felar. 

 

För det tredje, genom att acceptera att även goda människor (som du!) kan göra och tänka fel. Först när du vågar acceptera att du bidrar till kvinnoförtryck/rasism/whatever så kan du försöka ändra på detta. Och dessutom acceptera att du inte kan lära dig allt och vara helt "förtrycksfri" genom att läsa nån slags manual, utan att det är ett ständigt pågående arbete som kräver mycket tankeverksamhet, men som också ger mycket tillbaka. Lite ödmjukhet, typ. 

 

Tror jag, iallafall.