moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Jag är social men trivs inte bland människor

Kategori: Sån är jag

Jag har ett litet dilemma vad gäller vänskap, relationer och umgänge. Å ena sidan gillar jag inte att vara ensam, jag tycker om att ha folk omkring mig. Å andra sidan vantrivs jag så otroligt mycket i det accepterade sättet att umgås - ni vet, ett par/gäng som äter middag eller gör nån bestämd aktivitet, småpratar lite om vissa okej ämnen osv. Det finns en slags formalitet, även om en träffat personen/personerna ifråga ganska många gånger. En slags mall en förväntas följa - vad en ska göra för aktivitet, hur en får bete sig, hur ofta en bör höra av sig m.m.
 
Jag trivs inte så bra i såna vänskapsrelationer. Jag tycker det känns krystat, obekvämt, som om jag måste hålla upp en fasad. Och eftersom det är på det här sättet typ alla människor umgås så tycker jag det är svårt att verkligen hitta relationer som är meningsfulla för mig. 
 
Jag vill ha nåt annat. Nåt jag har med vissa riktigt bra vänner, en känsla av att jag inte behöver prestera varje gång vi ses. Där vi kan träffas en kväll och typ bara utbyta ett par ord med varandra, för vi båda fick väldig lust att läsa nån bra bok istället. Eller där vi spontant bestämmer oss för att gå ut och typ klättra i berg eller åka pulka. 
 
Jag saknar barnslighet, spontanitet, en slags laid-back approach. Är så jävla svårt att finna det i ett samhälle som handlar om att vi konstant ska framhäva oss själva på rätt sätt och prestera prestera prestera,det är klart att det påverkar sättet människor umgås. 

Därför blir jag så himla glad när jag träffar en människa som har den här laid-back approachen. Inget knussel liksom, vi behöver inte följa nån slags relationsmall utan ba gör det vi känner för. Om det nu är att spela spel eller åka ut och titta på får, det spelar mindre roll. Jag blir överlycklig när jag hittar sammanhang där jag själv känner mig bekväm nog att ha en laid-back approach, typ på kollo.
 
Jag är social men trivs inte bland människor. Det är inte för att det är nåt fel på människorna jag umgås med (dom är underbara!) men helt enkelt för att jag inte gillar sättet vi umgås. Blir obekväm av alla måsten och borden.
 
Nån som känner igen sig?
 
 

Kommentarer

  • Fine - en 21årings syn på sex, kärlek & relationer säger:

    I know the feel bro! Jag är ganska flamsig och tramsig av mig till sättet och därför var det lite kämpigt för mig under exempelvis nollningen på universitetet där man skulle träffa en hel drös nya människor och "bete sig normalt" för att få nya vänner. Har extremt svårt för det där med small talk och le överdrivet stort och "jaha, var kommer du ifrån då?" och ska man vara så jävla trevlig och *normal* hela tiden. Har alltid tyckt att det är jobbigt att följa de där sociala (oskrivna) reglerna för hur man ska bete sig. Men sen bildade jag mitt kompisgäng i klassen med personer som är precis lika tramsiga som jag - och då blev allting bra. För i vår umgängeskrets kan vi vara precis hur icke-normativa som helst! :)

    2013-11-05 | 10:23:53
    Bloggadress: http://libertine.blogg.se
  • Angelica säger:

    Det känns att ju äldre folk blir desto mindre spontana blir de. Nu har jag visserligen förståelse för det då många jag känner har barn och en massa annat ansvar och inte längre kan vara spontana. Det blir planerade fikor, fester, middagar, spelkvällar, filmkvällar osv. Dock kan jag sakna sakerna jag och mina vänner gjorde som yngre. Att spontant komma på att vi ska leka kurragömma mitt i natten utanför en kompis hus. Att sitta i gungorna i en lekpark klockan tio på kvällen och bara prata. Att åka ut till en ödehus på min kompis moppe bara för att upptäcka. Spontanitet existerar inte längre och ibland saknar jag det så förbannat mycket. Inte för att det jag och mina vänner gör är tråkigt men det känns som att något viktigt gått förlorat på vägen mot vuxenlivet.

    2013-11-05 | 11:51:35
    Bloggadress: http://www.whirlwind.nu
  • Johanna säger:

    Gud ja. Även om jag försöker umgås med middagar och fråga om sånt man ska och allt vad det är så känner jag ändå inte att jag är personen något närmre, blir bara obekväm och känner någon slags prestationsångest över att man måste ha de coolaste anekdoterna eller nåt. Det känns inte äkta. Jag umgås inte med folk på samma sätt som alla andra känns det som. Eller det kanske jag gör, men jag värderar inte samma saker i umgänget. Jag gillar att du skriver om sånt här. Och att du ens kan formulera det i ord. Det får en att må lite bättre med det som är udda med en själv :)

    2013-11-05 | 16:06:30
  • Sara säger:

    Jag känner också igen mig! Det jag kan bli trött på också är att man bara pratar om intetsägande saker som att någon har målat om köket osv, när vi BORDE prata om viktiga saker som hur vi ser på världen, hur vår uppväxt var och så vidare. För att, som någon tidigare skrev, verkligen lära känna varandra :)

    2013-11-05 | 22:22:18
  • pelle pettersson säger:

    jag tror att många vantrivs med den här typen av umgänge,det känns som att allt ska vara så jävla TREVLIGT. Det är nästan alltid roligare om en gör praktiska saker tillsammans ,t.ex.snyggar trädgården åt nån gamling som inte orkar själv längre eller vad som
    helst,som inte är att sitta still tillsammans i en åldershomogen grupp.

    2013-11-06 | 06:00:39
  • Johan säger:

    Jag tror en del av problemet är att folk är så jävla ego och framgångsfokuserade idag. Alla vill bara prata om vilka lyxprylar de äger och vilket bra jobb de har. Börja med att fråga folk vad de är SÄMST på istället för var de bor eller vad de jobbar med. De som inte vill svara kan man sortera bort direkt. Majoriteten är ju dock bättre på att hitta problem med sig själva än positiva sidor, då det BORDE vara lättare att hitta samtalsämnen bland de sämre sidorna.

    Svar: Men vill inte höra vad folk är dåliga på heller, tycker inte det är ett så givande ämne. Jag vill prata om vardagliga prylar ibland, men också kunna prata om tyngre frågor - eller helt enkelt inte prata alls och ba köra tyst samvaro. Utan att det blir konstig stämning.
    Mican

    2013-11-06 | 07:14:40
    Bloggadress: http://hem.bredband.net/tekno
  • ozzy säger:

    Känner så väl igen mig i ditt blogginlägg, har väldigt svårt för att umgås med människor där jag förväntas prestera eller där vederbörande måste hålla en fasad inför mig. Har levt rätt länge, är 55+ och har med åren dragit mig mer och mer undan från sådana personer. Mitt favoritumgänge är nån som jag kan vara mig själv med och sitta tyst med utan att det blir pinsamt.

    2013-11-08 | 07:48:04
Kommentera inlägget här: