Jag vill inte leva
Kategori: Sån är jag
Jag vill inte leva i det här samhället. Jag hatar det. Jag avskyr den orättvisa världsordningen. Sexism, rasism, kapitalism. Med mera.
Som individ kan jag inte slå mig fri, flytta ut i skogen och forma ett eget samhälle. Det funkar inte så. Jag är fast i systemet och jag försöker kämpa emot men motståndaren dominerar, vinner, utklassar mig. Jag tvingas anpassa mig för att orka med, för att det inte går att leva annars. Och jag hatar det.
Jag hatar att jag varje gång jag handlar något är en spelbricka i det världsomfattande kapitalistsystemet som gynnar några (mig) på bekostnad av andra. Att jag utnyttjar de människor som syr min kläder, odlar min mat och plockar metallbitar till min smartphone. De är fattiga för att jag ska kunna vara rik.
Jag hatar att varje gång jag gör något annat än ingenting så påminns jag om hur stor betydelse kön har i vårt samhälle och hur begränsade vi är. Att jag måste leva med att människor runtomkring mig medvetet eller omedvetet motarbetar mig i min strävan mot ett jämställt samhälle. Att jag är så indoktrinerad i skiten att jag motarbetar mitt eget jävla mål.
Jag hatar att varje gång jag påminns om mina priviligier, vit & hetero & västerländsk & medelklass & psykiskt och fysiskt välmående, så inser jag att dessa fördelar är beroende av andras nackdelar. Att jag inte kan göra så mycket åt saken för det är allomfattande strukturellt problem som genomsyrar precis allt. Att jag faktiskt skulle kunna göra mycket mer men ändå inte gör det.
Jag vantrivs som fan i det rådande systemet men jag kan inte ändra det för det är för mäktigt och jag vet ändå inte vad som måste ändras för att vi ska leva i ett drömsamhälle fritt från alla former av förtryck. Ett jämlikt sådant där kön, hudfärg, sexualitet & allt annat sånt inte har betydelse, där fattigdom inte finns eftersom ingen vill vara rik på någon annans bekostnad. Där vi "arbetar" inte för att vi måste utan för att vi vill och kan.
Jag vill inte leva i det här samhället men jag måste glömma att jag känner så, förtränga det. För jag vill vara lycklig. Och jag kan bara vara lycklig om jag hittar glädje i den struktur jag egentligen hatar. Glädjas åt att laga god mat, glädjas åt att konsumera, glädjas åt att vara rik - fastän det är på någon annans bekostnad. För ett annat sätt att leva finns inte inom räckvidd. Och jag måste ge upp mina drömmar, men samtidigt fortsätta drömma för att hålla hoppet om förändring levande. För utan den minsta gnista hopp så känns allting meningslöst. Fast jag kan inte hoppas för mycket, drömma för stort, för verkligheten kommer ifatt och slår ner mig och desto högre upp jag befinner mig desto hårdare blir fallet. Jag måste anpassa mig men samtidigt protestera. Leva i en lögn men ändå ifrågasätta den.
Jag vet inte om ni riktigt fattar hur jävla jobbigt det är att behöva balansera mellan ideologisk övertygelse och verklighetsanpassning. Att försöka vara lycklig i verkligheten samtidigt som du har en inneboende känsla av att du blir en del i upprätthållandet av den förtryckande världsordning du så innerligt hatar just för att du försöker vara lycklig, och det gör dig olycklig. Att du känner att du förstör och gör skada i nästan allt du gör, men att du måste göra det för överleva och orka leva.
Det är konstigt hur jag kan hata mitt grubblande, samtidigt som det är den egenskap jag värdesätter allra högst hos mig själv. Allting är liksom så motsägelsefullt och jag kan inte förklara för jag fattar inte själv. Som att jag aldrig kommer lyckas men måste fortsätta försöka ändå.
Bloggadress: http://paettkvastskaft.wordpress.com/