moralfjant

Jag kritiserar att det finns en press på att sminka sig och på att vara snygg. Ibland måste en göra skillnad på samhällskritik och individers "ansvar" (amen ni fattar). Visst vill jag kritisera att det finns sån stor utseendepress och ytlighet i vårt samhälle, särskilt för kvinnor. Men jag har inget intresse av att kritisera ytlighet hos enskilda individer eller fördöma att folk väljer att typ sminka sig eller raka sig. Peka ut liksom, ser inget gott som kan komma av det.

Vi lever i ett samhälle där det ses som viktigt att se bra ut, så då är det väl klart att en vill göra det. Det är ingenting en ska skämmas för liksom, att vilja sminka sig. Snacka om dubbelbestraffning det blir annars, att börja peka finger åt dom som följer normerna. Jag är så trött på hånandet av kvinnors "ytlighet" och folk som snackar om feghet och låg självkänsa som orsak till att en fixar med sitt utseende. 

Sen skiter jag också i huruvida folk gör det "för sin egen skull" för att det är kul och typ sminkar sig även när dom är ensamma, eller om dom gör det bara för att en "måste". Tycker inte det är så jävla relevant att höra om, helt enkelt. Eftersom jag ifrågasätter strukturer och samhällsfenomen, inte enskilda individers handlande. Det blir ofta  att folk ska försvara sitt sminkande med att "jag gör det för mig själv" så då är det bra, men dom är ju sorgliga dom som gör det "för andras skull" typ. Och jag tycker det är en så onödig opch utpekande diskussion att gå in i, huruvida ens val att sminka sig är för att en verkligen vill eller inte. Leder liksom ingenvart. 

Sen kan jag ju ändå uppmana tjejer (som lider av utseendepressen) att våga "fasa ut" sitt utseendefixande eftersom jag tror att det kan minska ångesten kring det, men det är en annan grej.

Och så måste jag bara lägga till det Lady Dahmer skrev om samma ämne:

Men vi är så jävla indoktrinerade i värdet av att vara vacker på ytan att minsta antydan att någon inte är det upplevs som den största kränkningen av alla och jag är så innerligt trött på detta. Jag är trött på att sånt enormt värde läggs i utseende att det värsta som kan drabba någon är fulhet. NEJ DET FINNS INGA FULA MÄNNISKOR HUR VÅGAR DU.

Och det är ju det här som är problemet. Och det är just det som den här tröttsamma kampanjen #osminkad faktiskt hjälper till att upprätthålla. I evigheters evighet. Suck.

Nöjesbladet och några kända mediekvinnor vill främja det sunda idealet och visa verkligheten. USCH! Jag mår fan illa redan nu. Alltid detta fokus på kvinnors kroppar "titta kvinnor ni duger som ni är!" och på nästa sida bantningsreklam. Och återigen: detta ständiga fokus på kvinnors utseende. Kan ni inte bara skriva mer om kvinnor som faktiskt gör saker istället? Vafan. Men det blir värre. 

Så dessa kvinnor lägger upp bilder på sig själva när de är sminkade kontra osminkade. Grejen är bara den, att dom är sminkade på båda bilderna. Men på den ena en "naturlig look". Alltså, naturligt sminkad. 

Den naturliga looken (smink som inte syns) är den skadligaste idealmässigt. För herregud om jag ser att nån skitsnygg har på sig skitmycket läppstift och rouge och ögonskugga så är det ju liksom sminket jag ser. Men om jag ser slät "naturlig" hy och "naturligt tjocka svarta" ögonfransar och "naturligt rosiga" kinder och tror att det faktiskt är naturligt - jamen då är det inte så konstigt att jag kommer att hata mina synliga porer och röda näsa. 

Asså, många tror på fullt allvar att kvinnor som "bara" använder täckkräm, ögonfransböjare, mörkbrun mascara, rouge och brynfärgning är osminkade. Att kvinnor naturligt ser ut sådär. Många tror att tjejer typ inte har hår på kroppen, dessutom. Asså jag har chattat med tjejer som typ får panik över att det börjat växa hår på fittan, dom tror att dom är ensamma i världen om det. Helt seriöst.

 

Jag tror inte ett skit på att visa verkligheten genom att lägga upp bilder på osminkade lite halvmulliga kvinnor (ens om dom är osminkade på riktigt) och riktigt myyyysa in i känslan av att även kändisarna har celluliter. Spär bara ytterligare på idén om att tjejers välmående är detsamma som hur nöjda dom är med sitt utseende. Men om en nu absolut måste göra ett sånt här reportage ändå så KAN EN VÄL FÖR FAN HA MED KVINNOR SOM ÄR OSMINKADE PÅ RIKTIGT!

Det behövs ett sundare ideal säger dom. Jag säger att vi behöver en fucking jävla idealrevolution som krossar själva idén om ett ideal. Ett samhälle där rådande skönhetsideal inte är så jävla relevant eftersom kvinnors värde inte längre anses sitta i deras utseende. Det idealiska är att jobba emot skönhetsideal överhuvudtaget, inte att jobba för ett "naturligare ideal" som ändå behåller fokus på yta som viktigt.

Vi behöver inte uppmaningar om att "du är vacker med alla dina skavanker" och typ hylla våra finnar, tillbe våra celluliter, komma till ro med våra hängbröst. Vi behöver inte känna oss snygga för att vara nöjda. Även om dom vill få oss att tro det. 

Varför ser en aldrig krönikor om naturlig skönhet som riktar sig till män? En artikel som berättar för män hur sexiga de är även i sina urtvättade pösbyxor, hur de duger trots sin glesa skäggväxt? Hur vackra de är naturligt, och hur synd det är om de killar som tror att de måste operera sig för att vara nöjda? Jodå, jag ska berätta: För att män inte ÄR sitt utseende i samhället vi lever i. Det är vi kvinnor som måste känna oss vackra för att kunna känna oss nöjda. Det är tjejer som ÄR sitt utseende. Och tamejfan att det blir viktigt att känna sig snygg då.

 

Hej du förälder! 

Jag vet att du älskar dina barn. Du vill att de ska må bra och vara lyckliga. Du vill hjälpa dem om de hamnar i svårigheter, du vill vara en trygg zon och någon de kan lita på oavsett vad som händer. Det vet jag. Frågan är - vet dina barn det?

 

Som tjejjoursaktiv möter jag otroligt många tjejer som anförtror otroligt jobbiga saker till mig. Under anonymitet, i chatt. 12-åringar som berättar att de blir sexuellt utnyttjade av medelålders män - tränare, lärare, släktingar. 14-åringar som blir tvingade till sex av sin pojkvän men inte vill göra slut. 16-åringar som inte orkar leva längre och som heller inte orkar söka hjälp. Tjejer i alla åldrar som mår fruktansvärt dåligt. 

 

 

Tjejerna är så fruktansvärt rädda för att berätta för någon annan hur de mår. Även fast de innerst inne vet att de måste berätta för att våldtäkterna ska upphöra, för att få behandling av sin depression, för att få hjälp. De skäms och de är rädda för vilka reaktioner deras berättelse kommer få. Kommer någon att lyssna? Kommer de att bli arga på mig? Kommer jag få hjälp eller blir allt värre om jag berättar?

 

De vet inte att du, förälder, finns där för att lyssna och stötta och hjälpa. Din 12-åring vet inte att du inte kommer bli arg på henne när hon berättar att hennes tränare förgriper sig på henne, utan på honom. Din 14-åring vet inte att du kommer att vägleda henne i vad som är okej sex, och vad som inte är det. Din 16-åring förstår inte att du kommer att göra allt för att hon ska må bättre. Det gäller förstås för såväl killar som tjejer. 

 

 

Fråga barnet ofta om hur hen mår. Även om barnet blir arg, stöter bort dig och stänger dig ute - fortsätt fråga, fortsätt visa att du kommer att lyssna. Du behöver inte tvinga eller pressa barnet att öppna sig för dig, det räcker med ett enkelt "Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig?" och sen tyst invänta respons. Det räcker med ett "Jag tycker du har sett ledsen ut på sistone, är det något som har hänt?" och sen tystnad. Vänta. 

 

Det räcker med att bekräfta för barnet att du bryr dig - att du är intresserad av att veta vad som händer i hens liv, att du kommer att lyssna och att du är någon att lita på. Vet du det?

 

 

Jag gillar verkligen böckerna om Damernas detektivbyrå. Ibland är det lite skeva tankar i dom men oftast är det störtskön läsning. Som den här delen i nån av dom, kommer tyvärr inte ihåg vilken. 

 

Lady Dahmer skriver om naturlig skönhet och en del människor går helt i taket när dom hör nån uttrycka sig om att vissa är snyggare än andra. Liksom, så är det bara. Get over it.

Jag kan bli lite trött på den här ”alla är vackra”-ideologin som många förespråkar. Som alltid ska påpeka att skönhet är subjektivt och du duger som du är och jadajada.

FÖR ALLA ÄR INTE VACKRA! Inte enligt normerna iallafall. En del människor är fula i de flestas ögon, må det så vara pga socialt konstruerade skönhetsideal eller nån biologisk symmetrigrej. Detta betyder dock inte att dessa personer är fula för alla, nej absolut inte, för någon kan dom vara vackrast i världen (på det sättet är det ju subjektivt).

Vad ”alla är fina”-resonerandet leder till är att det inte blir okej att vara ful. Att vara ful (i de flestas ögon) behöver ju faktiskt inte vara nåt farligt OM vi nån gång kunde få stopp på idén om att utseende (särskilt kvinnors) är viktigt för framgång i livet. Tänk om en kunde få vara ful och ba helt nöjd med det?

Kanske är du som läser en sån som brukar dra till med att ”alla människor är vackra!”. Men tänk dig fan för. För genom att säga det så antyder du även att det är viktigt att vara vacker. Att det är oacceptabelt att vara ful.

En del människor är fula, en del är skitsnygga. Vi kommer ingenvart genom att blunda för detta och mässa om hur fiiiina vi alla är. Det vi måste göra är att se till att utseende inte ska vara så relevant, att det inte ska vara så jävla viktigt att va snygg. Typ låta bli att kommentera andras utseenden hela tiden. Sluta berömma ungar för hur dom ser ut. Såna grejer.

Jag vill komma till den punkt där människor ska kunna se sig i spegeln och nöjt konstatera att dom är rätt fula. Utan att må dåligt över det. 

Hej hej ladies!

 

Jag vill gärna höra om ert "värsta-sexist-scenario". Alltså typ vilken är den knäppaste kommentaren ni fått? Gärna flera, om du har många på lager! Typ, har du fått skit för att du är för hårig? För sexig? För högljudd? För tjock? Amen du fattar. 

 

Och så vill jag veta: Var det en man eller en kvinna som kommenterade?

 

Inte alltid. Oftast inte. Bara ibland. 

Jag blir glad när jag pratar med någon som håller med mig. Jag blir också glad när jag pratar med någon som inte håller med mig, men som ändå försöker förstå hur jag menar. Jag blir glad när jag träffar en människa som kan tänka själv och som aldrig svarar "det bara är så".

Jag blir glad när jag träffar någon som tycker jag verkar annorlunda, men som närmar sig nyfiket och inte hånande. När någon säger "jag har inte tänkt på det förut" och jag kan se hur värderingen förändras as we speak. 

Jag blir glad när någon ger mig något att fundera över, och när jag tvingas ändra åsikt för att jag helt enkelt inte fattat. Då vet jag att jag hela tiden ifrågasätter, och att jag inte fastnat i ett "det bara är så". 

 

Jag blir glad när folk vågar trotsa normerna och gå sin egen väg. När jag ser en kille med rosa hår, när jag ser en tjej med håriga ben, när jag ser en människa som sticker ut men som fullkomligt strålar av självsäkerhet. Nä då blir jag tamejfan LYCKLIG!

Jag blir bitter när jag minns ångest över att inte duga som jag är, att behöva hugga av en arm och slipa ner en höft för att få plats i den givna normen. Jag blir bitter när jag ser andra lida av könsrollsamhället, patriarkatet och onödiga normer. När en 10-årig tjej inte vill gå på discot för att hon inte hittar sitt glittriga linne. När en 20-årig tjej inte vågar gå på stan utan smink. När en 40-årig kvinna berättar för sina döttrar att hon filar fötterna för att då blir hon så fiiiiiiin och döttrarna matas med att det är så viktigt att vara fiiiiiiiiiin.

 

Blir ledsen och arg när jag själv står i duschen och överväger att raka benen för att få känna mig snygg och duglig och då inser hur hjärntvättad jag faktiskt är. Blir glad igen när jag motarbetat min hjärntvättning och låter bli att ta fram hyveln, bara för att få känna att jag inte är ett jävla offer. Att jag  kan välja själv. Fast det är jobbigt nu så ska jag fan palla trycket!

Jag blir bitter när jag inser vad jag kämpar mot. Okunskap och maktmissbruk och nonchalans och förtryck. Jag blir glad när jag inser att jag inte är ensam. Jag blir glad för varje enskild person som visar sitt missnöje över hur det ser ut, och ännu gladare när någon gör något för att förändra det. 

Jag blir glad när du peppar mig att våga provocera, att våga be folk köra upp sina stenåldersvärderingar i röven och att våga vara mig själv. För jag vill liksom vara såhär och jag vill bli accepterad! Fattar ni?

 

hej.blekk skriver om hur alla dieter är dåliga dieter och jag kan inte annat än hålla med henne. 

Det mest tragikomiska av allt är att folk som älskar t.ex. 5:2-dieten inte vet om att de redan utvecklat ett ätstört beteende. Det är ätstört att påstå att svält är bra för en. De flesta ätstörda gör det, också. De flesta ätstörda, precis som de som går på en diet, får adrenalin och energi av svält. Initialt, åtminstone. Det är också ätstört att säga ”lägg dig inte i vad jag äter!”, precis som alla som går på dieter gör. Diethållning, precis som ätstörningar (ingen skillnad i många fall), utvecklas till ett beroende och något man försvarar oavsett kritik.

Inga dieter är bra.

Det är helt sjukt hur vi kan leva i ett så ätstört samhälle. Överallt och hela tiden talas det om dieter och hur vi ska tänka på vad vi stoppar i oss och hur vi går ner fem kilo och hur vi får en plattare mage och DET TAR LIKSOM ALDRIG SLUT! Särskilt om du är kvinna, kommer de här "goda" råden från alla håll och kanter. 

Inte konstigt att så många tjejer är missnöjda med sin kropp. Inte konstigt att sjuåriga flickor vill banta. Inte konstigt att plastikoperationer bli mer och mer populära. För det är så samhället ser ut för oss kvinnor - nästan allt handlar om utseende. 

Och människor tror liksom att dieter och bantande är nåt harmlöst. Det är det inte. Det är att hata sig själv och ett symtom på att vi ständigt matas med intryck om hur viktigt det är att vara snygg och hur en gör för att bli snygg. Och en måste alltid göra nåt för att bli snygg, det finns liksom aldrig där från början. Alltid är det nåt som ska förändras. 

Jag börjar fan gråta när jag tänker på hur många tjejer och kvinnor som har ångest över sitt utseende. Som inte är nöjda med sina tjocka armar eller stör sig på celluliter på låren eller tycker tänderna är för sneda. Jag kommer själv ihåg hur jobbigt det var att stå i duschen och dra i magen och översköljas av ångest. Ångest över att inte vara tillräckligt snygg, att inte vara knullbar, att inte duga till för det som jag lärt mig att jag skulle duga till - att se på. 

Det enda sättet att bli nöjd med sitt utseende tror jag är att sluta bry sig om sitt utseende. Att "göra sig ful" (dvs inte aktivt jobba för att bli snygg) i små steg och sen bara conquer the world i din nyfunna fulhet. Att våga ha som mål att andra ska se dig som cool eller rolig eller snäll men inte som snygg eller söt. 

Jag är fulare idag än jag nånsin varit. Och aldrig har jag varit mer nöjd med mig själv.

OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA TAGGAD!

 

Jag brukar egentligen inte vara så förtjust i att gå på Fest. Det är ett av dom (numera få) tillfällen då jag känner att jag "måste" klä upp mig och liksom va lite snygg - för att det är fest och andra tycker det är konstigt annars. Jag känner liksom närmast ett behov av att sminka mig och sätta på mig smickrande kläder. Ibland gör det inget för jag är ändå sugen på att pröva massor av olika kläder och sminka mig och fixa håret men minst lika ofta så går det över i nån slags ångest i att jag får bara inte vara ful!

Och jag hatar det. Hatar att känna att jag måste komma senare till festen för att jag inte känner mig tillräckligt snygg för att gå dit än. Hatar att granska mig själv kritiskt i spegeln och liksom noja om jag inte känner mig helt nöjd. För jag vill ju egentligen bara ha en kul kväll - ska det verkligen behöva vara så svårt?

Inför ikväll så känner jag bara pepp och ingen press. Tror det är för att jag vet att människorna där är sköna, öppensinnade och härligt feministiska och INTE kommer döma mig om jag väljer att komma dit utan smink. Jag kan liksom gå dit som jag vill och slippa på kritiska blickar på mig av andra (eller av mig själv!) vilket är så sjukt skönt. 

 

 

Läs resten av Malin Micheas inlägg, här.

Jag gillar att väga mig. Asså det låter sjukt, men det är sant. Jag tycker att det är fascinerande att se hur kroppen förändras. En kul grej att väga sig innan toabesök och efter, till exempel. Eller efter att ha ätit ihjäl sig på en buffé. Jag brukar väga mig innan vintersäsongen (fysträningens säsong) och efter för att se hur mycket muskler jag lagt på mig. Ingen ångest inblandad överhuvudtaget, bara lustfyllt.

 

Så vågen har fått ligga synlig där på badrumsgolvet.

 

Tills idag.

 

 

Det finns människor som inte tycker att en våg är en kul grej. Det finns människor som får ångest av att tänka på sin vikt och sitt utseende. Människor för vilka vågen är ett symbol för kroppshat, något som framkallar obehagliga känslor. Många såna människor finns det, särskilt i min ålder. Jag skulle påstå att de är fler än de som har en neutral eller positiv inställning till vågen.

 

Och så ligger min våg där på golvet när en gäst stiger in. Jag kan inte veta hur gästen ifråga förhåller sig till sin kropp, och jag kan inte veta om min våg framkallar ångest hos hen. Kanske är det en person som kämpar med en ätstörning som ser min våg. Jag kan inte veta, så det är bäst att inte chansa. Att gömma den.

 

Jag vill att mitt hem ska vara en fristad från snygghets, kroppshat och viktångest. För mig själv, men också för alla andra som nån gång hälsar på. Då måste vågen ställas undan. Nu sitter jag och funderar på om även hallspegeln borde monteras ner. 

 

 

Jag gillar inte att ha BH på mig. Jag tycker det är sjukt obehagligt. Tycker allt som smiter åt runt kroppen är obehagligt, och särskilt saker runt bröstkorgen.

 

Men det är ett jävla projekt det där med att vilja vägra BH. Varför? Jo, eftersom kvinnors bröst är så jävla sexualiserade (vems idé var det liksom, skjut dig själv!). Går jag ut med en tunn tröja där bröstvårtorna tydligt kan uttydas så uppfattas det av många som provocerande, och av ännu fler som opassande. Så då måste jag liksom använda tröjorna där bröstvårtekonturerna inte syns igenom så tydligt för att inte uppröra.

 

Eller så skipper jag det och går mot strömmen, yeah! Fast ändå inte. Normbrytande i all ära, men när jag träffar mina manliga kontaktungdomar vill jag liksom inte uppfattas som sexuellt utmanande. Så då får jag ge vika och ta på en äcklig vadderad topp iallafall.

 

Det blir så svårt att som individ bryta mot normen. Så istället måste vi bredda normerna, så individer slipper bryta dom. Men för att det ska kunna ske vet vi ju alla vad som krävs, eller hur? Några måste gå i täten och våga lite mer. Våga vägra BH, till exempel. 

 

 

Gör det om du vill. Faktum är att jag hoppas att min (framtida) dotter knullar runt med hela jävla skolan.

 

Visst må jag vara trött på tvånget att tjejer alltid ska vara snygga, lagom sexiga liksom. Jag vill ju att tjejer själva ska få välja om, när och hur de vill vara sexiga. Inte att utseendehetsen ska tryckas in i ansiktet på dom vad dom än gör, överallt och hela tiden.

Supermysigt är det med ungar tycker jag. Har haft två kring 7-årsåldern idag hemma idag, vilken energi dom har! Och allt blir liksom dubbelt så mysigt och roligt. Massor av bad, fikande och lek.

 

Men som alltid när en är bland ungar gäller det att vara extra försiktig med vad en säger. Typ att inte prata om utseendeförknippade grejer. Att i princip bannlysa ord som fin och söt (för små tjejer får höra dom orden överallt annars så det räcker och blir över). Ett praktiskt exempel:

 

En av tjejerna visade mig sitt pärlhalsband. 

1. Vanlig (dålig) reaktion - ÅÅÅH VAD FIIIIIIIIIIIIN! 

Prata aldrig om utseende med barn. Varken positivt eller negativt. Inga "du är fin/söt/vacker". Behåller bara fokus på att utseende är viktigt.

 

Men det räcker inte med låta bli att ge ungarna komplimanger. Du bör själv vara en förebild gällande att inte bry dig om utseendet, eller iallafall inte visa det öppet. Om du vill ge bra förutsättningar för sund kroppsrelation hos ungarna, det vill säga.

 

Prata inte om hur du ska "göra dig fin" när du sminkar dig/tonar hår/filar fötter etc. Undvik gärna ytligheter om du kan, men om du nu absolut måste fila fötterna så hävda att du gör det för att det är skönt.

 

Och prata för guds skull ALDRIG om att banta! Blåljug och säg att du faktiskt tycker grönsaker är så himla gott, att du inte är sugen på kladdkaka etc. Ingen unge ska behöva höra en vuxen klaga på sin vikt (för då leder du in dom i tjockfobi och att hata sin egen kropp i framtiden, vill du det?).

 

Så, det var det.