moralfjant

Sant eller falskt?

 

 

 

FETASTE MYTEN! Och det är en jävligt skadlig myt för den stigmatiserar manliga våldtäksoffer som fan. De misstros, skrattas åt, tas inte på allvar om de berättar att en kvinna utnyttjat dem sexuellt. Inte bara av "vanliga" människor, utan även av rättsväsendet. Det är så jävla skevt att jag typ bara vill skrika MYYYYYT så trumhinnorna sprängs på dom som snackar om att killar inte kan bli våldtagna. Dom som höhö:ar "Hur fick han stånd då om han inte ville öhöhö" för dels så behöver ju inte en våldtäkt innebära att penetrera en fitta med en kuk och dels så går det att ha stånd även fast en inte är sexuellt upphetsad.

 

Tänker spontant på typ morgonstånd. Om en flickvän typ börjar rida/runka/suga på sin sovande pojkvän (som ej gett tillåtelse till detta, uttryckt en vilja om att det ska ske) så ÄR DET VÅLDTÄKT! 

 

Våldtäkt handlar inte alltid om fysisk styrka heller, även en snubbe som är starkare än en tjej kan bli våldtagen av henne. Särskilt i relationer då det kan handla om känslospel och manipulering och psykisk press. Jag är övertygad om att många flickvänner och fruar har våldtagit sina killar. Det är en skam att dom aldrig ställs inför rätta.

 

Risken är stor att det bara förvärrar situationen. Är ju inte direkt som att lagstiftningen står på offrets sida. Jag blir så jävla trött på dom som hetsar våldtäktsoffer till att anmäla brottet ("Du måste, tänk på alla andra som han kan våldta!" och "Det är bra för statistiken"). Men när jag möter en tjej som blivit våldtagen så ger jag fan i statistiken, jag vill bara att hon ska slippa all jävla misstro som riktas mot den som anmäler en våldtäkt. All skam folk lägger på.

Det finns ingen rättvisa här för oss, skriver Fanny. Och hon har så jävla rätt i det, tyvärr.

Hej du förälder! 

Jag vet att du älskar dina barn. Du vill att de ska må bra och vara lyckliga. Du vill hjälpa dem om de hamnar i svårigheter, du vill vara en trygg zon och någon de kan lita på oavsett vad som händer. Det vet jag. Frågan är - vet dina barn det?

 

Som tjejjoursaktiv möter jag otroligt många tjejer som anförtror otroligt jobbiga saker till mig. Under anonymitet, i chatt. 12-åringar som berättar att de blir sexuellt utnyttjade av medelålders män - tränare, lärare, släktingar. 14-åringar som blir tvingade till sex av sin pojkvän men inte vill göra slut. 16-åringar som inte orkar leva längre och som heller inte orkar söka hjälp. Tjejer i alla åldrar som mår fruktansvärt dåligt. 

 

 

Tjejerna är så fruktansvärt rädda för att berätta för någon annan hur de mår. Även fast de innerst inne vet att de måste berätta för att våldtäkterna ska upphöra, för att få behandling av sin depression, för att få hjälp. De skäms och de är rädda för vilka reaktioner deras berättelse kommer få. Kommer någon att lyssna? Kommer de att bli arga på mig? Kommer jag få hjälp eller blir allt värre om jag berättar?

 

De vet inte att du, förälder, finns där för att lyssna och stötta och hjälpa. Din 12-åring vet inte att du inte kommer bli arg på henne när hon berättar att hennes tränare förgriper sig på henne, utan på honom. Din 14-åring vet inte att du kommer att vägleda henne i vad som är okej sex, och vad som inte är det. Din 16-åring förstår inte att du kommer att göra allt för att hon ska må bättre. Det gäller förstås för såväl killar som tjejer. 

 

 

Fråga barnet ofta om hur hen mår. Även om barnet blir arg, stöter bort dig och stänger dig ute - fortsätt fråga, fortsätt visa att du kommer att lyssna. Du behöver inte tvinga eller pressa barnet att öppna sig för dig, det räcker med ett enkelt "Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig?" och sen tyst invänta respons. Det räcker med ett "Jag tycker du har sett ledsen ut på sistone, är det något som har hänt?" och sen tystnad. Vänta. 

 

Det räcker med att bekräfta för barnet att du bryr dig - att du är intresserad av att veta vad som händer i hens liv, att du kommer att lyssna och att du är någon att lita på. Vet du det?

 

 

Hanapee har skrivit ett inlägg som jag tycker är så jävla viktigt att sprida. Det handlar om hur fel det kan slå när vi ser på tjejer som klär av sig i webcam som antingen stackars utnyttjade offer, eller horor som får skylla sig själva. Om hur tjejers sexualitet är så skambelagd att under hot om att nakenbilder ska spridas så väljer några att ta livet av sig för att slippa skammen. 

När jag följer offentliga diskussioner från krönikörer, debattörer och journalister tycker jag mig ofta kunna läsa om att lagastiftningar borde ändras, pojkarna och männen borde skämmas och en övergripande attityd om att det är synd om de stackars flickorna som tvingats till detta.

Men frågan är om den sistnämnda attityden stjälper mer än den hjälper?

Självklart är det synd om flickorna och många blir tvingade att klä av sig på olika vidriga psykologiska och fysiska sätt. Men det framförallt är det synd om flickorna av en annan anledningen än den som debattörerna ofta syftar på – den att flickor över hela världen aldrig äger sin egen sexualitet. De får inte vara kåta, råa, grupponanera, ligga runt, följa sin lust, och SAMTIDIGT bli behandlade med respekt och aktning. Antingen är flickan en hora, eller så är hon ett tvingat offer.

Kan inte flickor få klä av sig i webcam inför äldre snubbar utan att skämmas? Kan dom inte få tycka det är spännande och roligt utan att samtidigt ha en känsla av att dom gör nåt fult? Varför är det fel? Kan alla bara fatta att tjejer (likväl som killar) kan vara kåta och kinky och vilja utforska sin sexualitet!

 

Även det här inlägget, om samma ämne, är värt att läsa.

Jag tycker verkligen att den här kommentaren tillför nånting till mitt inlägg om våldtäkt häromdagen. Så efter godkännande från kommentatorn får ni läsa det här. 

 

Våldtäkt är INTE det värsta som kan hända, är rubriken på ett av mina kanske mest kontroversiella inlägg. Och jag står helt klart fast vid att våldtäkt inte är det värsta som kan hända en människa.

 

Missförstå mig inte nu, våldtäkt och sexuella övergrepp är ett av våra allvarligaste (och mest åsidosatta) samhällsproblem som behöver uppmärksammas mer mer mer. Våldtäkt är ett avskyvärt brott och ingen förtjänar att utsättas för det, ingen borde behöva genomlida det. 

 

Men. 

 

Vårt fördömande av våldtäkt får inte slå över till att skambelägga våldtäktsoffer eller berätta för dom hur dom ska må. Det är inte okej att säga att "våldtäkt är värre än mord" eller att "jag skulle inte vilja leva om jag blev våldtagen" och det är fan inte okej att människor och media ofta vinklar att våldtäktsfall till att HELA HENNES LIV ÄR FÖRSTÖRT FÖR ALL FRAMTID!

 

En våldtäkt är inte detsamma som att bli förstörd, och det är INTE en säker dom till ett olyckligt liv. Det är liksom helt okej att bli våldtagen utan att må särskilt dåligt över det, och det finns människor vars psyken inte påverkas nämnbart av övergreppet. Som går vidare snabbt. Som våldtäktsoffer kan du vara traumatiserad resten av livet eller väldigt länge, det är inte fel eller konstigt. Men det är heller inte fel att skaka av sig det hela och gå vidare med sitt liv utan att må dåligt över det som hänt.

 

Fanny och Schmenus har dragit igång en bloggutmaning om sex, och temat den här veckan är: Fittan i fokus. Jag vill ju självklart va med på denna grymma utmaning, tycker frågor om sex i allmänhet och fittor i synnerhet måste uppmärksammas mer. 

 

Det finns en särskild grej kring fittor som jag tycker det måste pratas mer om. En sak som är en personligt upplevd grej som var fett jävla jobbig på den tiden som det gällde och ååh vad jag hade önskat att jag fått höra mer om det, att det inte hade varit ett skamfyllt ämne. Som jag knappt vågade prata med barnmorskorna på ungdomsmottagningen om, och än mindre min kille. 

 

 

Jag var runt 16 när det började, och liksom rätt sexuellt aktiv med min kille. Hade nyligen börjat käka p-piller för det ska en ju göra om en är i ett fast förhållande, det är liksom det alternativet som promotas. Sex hade funkat rätt bra innan dess (eller ja asså jag var ju lite blyg kring det hela men det var skönt och jadajada) men sen helt plötsligt började jag få ont efter att jag haft sex. En brännande känsla inne i fittan, sjuuukt obehagligt. Visste inte vad det var för fel på mig, googlade och så kom länkar om vestibulit upp och där stod det typ att jag aaaaldrig skulle kunna ha sex igen för så allvarligt är det tydligen enligt netdoktor.se typ. Blev ju för fan skiträdd. 

 

Men vet ni vad det sjuka är? Fastän jag fick så ont så fortsatte jag att ha sex. Tillslut började det göra ont under själva sexet också. Det höll på i flera månader. Jag härdade igenom sex i flera månader. Sex som ska vara skönt. Asså fattar ni!? 

Jag ville så gärna vara en Bra Flickvän, och en Bra Flickvän får inte ont i fittan vid sex. I ett normalt förhållande har man mycket sex, det säger alla. Sex är viktigt viktigt viktigt. Viktigast, nästan. 

 

Jag grundlurade min kille. Jag tror aldrig han hade en aning. För jag tog initiativet till sex, jag lät aldrig minsta tvekan märkas, aldrig minsta grimas av smärta synas. Jag försökte t.o.m lura mig själv. Tillslut erkände jag för mig själv och för honom att det gjorde ont och han gjorde allt rätt ni vet "men då fortsätter vi iiiinte" men det kunde jag inte acceptera så vi började med glidmedel. Det blev bättre men gjorde fortfarande ont ibland. Jag kunde bara inte släppa idén om att vi måste ha (penetratrions)sex. Jag trodde liksom vårt förhållande vart dömt till undergång annars. 

 

Jag kan bli så jävla arg när jag tänker på den här tiden i mitt liv. Typ ett halvår som jag gick omkring och mådde dåligt över att min fitta "inte fungerade som den skulle" och hur misslyckad jag var pga detta. En stackars onormal misslyckad tjej som var dömd till ett liv utan sex och en evighet av dåliga förhållanden eftersom jag fått lära mig att ett bra sexliv är det viktigaste av allt, nyckeln till ett fungerande förhållande.

 

Jag tänker på hur annorlunda mitt (sex)liv kunde ha varit ifall sex och fittan och kvinnans njutning inte varit så jävla skambelagd. Om det inte hade varit pinsamt att erkänna för mig själv, killen och omvärlden att "fuck this, sexet gör ont så nu slutar jag tills vi hittat en lösning". 

 

Jag tänker på hur mycket bättre mitt (sex)liv hade varit om jag inte hade hjärntvättats med föreställningen om att en Bra Flickvän tillfredsställer sin kille och den kvinnliga njutningen är inte alls lika viktig faktiskt. Om jag hade vågat säga till min kille direkt att "det här funkar inte" utan att få skuldkänslor.

 

Åh vad jag hatade min fitta under det där halvåret. Ingen jävla respekt hade jag för den eller mina behov. För fittan var liksom förbjudet område, inget som en ska tala högt om. Liksom lite smärtor och konstiga flytningar och annat knas är sånt du får härda igenom, för sssschh sånt där pratar man inte om! Inte kan du gå till vårdcentralen helt ogenerad och fråga om fittan på samma sätt som du frågar om varför knäet strular, det går ju inte. Fina flickor gör inte sånt.

 

Jag hade fått lära mig att fittan är pinsam. För ingen pratade om fittan och sånt som hör fittan till som mens, ibland smärtor, svamp ja ni fattar. Och om nån väl pratade om det så var det lite så där hemligt, som om nu berättar jag nåt förbjudet här tjejer emellan! Kom det in en man ja då stängde man igen munnen illa kvickt för HERREGUD inte skulle dom få höra mig prata om min mens! PINSAAAMT!

 

Tillsist fick jag nog och bestämde mig för att sluta skada min fitta och mig själv. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta det steget. Jag började respektera min kropp och mina gränser. Acceptera min fitta. Slutade ha sex ett tag, bytte preventivmedel - det funkade.

 

Jag hoppas innerligt att inte en enda tjej på hela jorden ska behöva tro att hennes fitta är hemlig och skämmig och fel. Jag önskar att fittan ska bli ett såpass normaliserat ämne att snacka om så att jag (som ändå är rätt oblyg) ska sluta tänka att det är olämpligt att nämna sånt som mens och mensvärk framför snubbar. Jag vill att fittan ska vara accepterad, respekterad, älskad, vördad, hyllad och normaliserad men aldrig pinsam, konstig, fel eller förbjuden.

 

 

 

 

 

 

Fanny säger det bra:

Från aftonbladet:

SÖLVESBORG. En penis tittade fram i ett brevinkast på Östra Storgatan i Sölvesborg i lördags kväll. Det var en kvinna i 50-årsåldern som utsattes för det sexuella ofredandet.

Tidigare på kvällen observerade kvinnan en okänd man i 30-årsåldern som följde efter henne, skriver bltsydostran.se. En stund senare, då kvinnan var i sin lägenhet, hörde hon krafsande ljud på ytterdörren. En penis som stoppats in i brevlådan blev upptäckten då hon undersökte vad som hände. Så fort kvinnan öppnade dörren sprang den misstänkte mannen från platsen.

Alltså det här med vissa män och att ta sig friheter. Jag blir inte klok på det. Vare sig det handlar om att börja småjucka mot nån tjej på dansgolvet, kyssa en random brud eller stoppa in en kuk i brevinkastet. Det är inte roligt, det är inte okej, och det är inte kvinnans ansvar att ta avstånd från dig. Det är DITT ansvar att ta reda på om ditt agerande är välkommet eller inte (och detsamma gäller förresten en kvinna som tänker spontankyssa en random kille, NEJ. Även om det är lite skillnad för män möter inte detta konstanta tjat-raggande och blundande-för-signaler). 

Överallt träffar kvinnor på män som tar sig friheter, det går inte att värja sig. Igår berättade killens syrra om hur hon inte kunde få ligga och sola ensam utan att en kille skulle lägga sig tre meter ifrån henne (fastän det fanns massor av utrymme omkring) och stirra slemmigt. Det är inte hennes ansvar att säga ifrån, det är hans ansvar att fatta att hon blir obekväm när hon typ vänder sig bort från honom och ser allt annat än road ut.

Och samtidigt är det väl lite förståeligt det här med att många män inte läser av "stick-härifrån-signaler" för vi får ju lära oss att kvinnor säger nej men menar ja och att det är männens uppgift att liksom tjata fram intresse. Att kvinnor inte kan ta kontakt själva utan att männen bär ansvar för allt sånt och att de måste vilja uppvakta trakassera snygga brudar no matter what. Folk tror liksom på allvar att det är så det är, att kvinnor måste bearbetas. Trött på skiten.

Jag lovar, den kuk som sticks in i min brevlåda. Jag hämtar saxen.

Så ofantligt trött på folk som jämför stöld med våldtäkt. Som säger att kvinnor borde tänka i termer av risker för att undvika att bli våldtagna, på samma sätt som vi inte lämnar vår laptop obevakad. Trött på argument att det är värre att våldta någon som klär sig "anständigt" än någon som klär sig "utmanande".

 

DET ÄR INTE SAMMA SAK!

 

Skillnaden är att en stöld aldrig kan vara frivillig, men att sex kan vara det.

Jag kanske vill signalera ut sexighet, vill visa att jag är på jakt efter ett ligg. För att jag är kåt. Men det betyder ju inte att jag inte ska få bestämma hur och med vem jag vill ha sex! Att då hävda att jag inte borde göra det eftersom det ökar risken för våldtäkt, att jag som kvinna har ett ansvar för att inte bli våldtagen, är bara bisarrt.

 

Det är verkligen inte samma sak som att säga åt någon att låsa dörren eller gömma sin laptop. Eller att låta bli att utsätta sig för risken att bli mördad, typ genom att skrika glåpord åt ett gäng våldsdömda narkomaner.  För detta är ju företeelser som inte kan fylla något positivt syfte överhuvudtaget. 

 

 

Män som våldtar är inte onda psykopater. Dom är helt vanliga män. Dom är någons kompis, någons bror, någons son. Dom kan vara trevliga, snälla, roliga och sköna snubbar i övrigt.

Det är dags att lägga ”våldtäkstmän är psykon”-myten på hyllan. Varför? Ja, inte för att på något sätt försvara våldtäktsmän och hävda att dom är hygglo innerst inne och att vi ska vara lite överseende eller nåt sånt. Verkligen inte.

Utan för att synen på våldtäktsmän som onda psykopater innebär att våldtäktsoffer kommer att misstros.

En man som faktiskt är trevlig, snäll, rolig och en skön snubbe i övrigt kan ju inte våldta då, om vi ska utgå från myten. Ändå händer det hela tiden att såna snubbar gör det. Och omgivningen ba ”näää men asså han är jättesnäll och inte alls konstig mot kvinnor, han skulle aaaaldrig!” och så misstros offret som pekat ut den snälle killen. Hur många historier har vi inte hört om just detta?

Vi måste sluta snacka om att alla våldtäktsmän är sjuka i huvudet, onormala och onda människor. Det är inte sant. Shit, for all I know så skulle väl nån snubbe jag känner kunna våldta någon. Visst skulle jag bli chockad om det visade sig att nån gammal gymnasiepolare jag gillat att hänga med blivit åtalad för våldtäkt eftersom ”han va ju så jävla schysst”. Men då vet jag, det går att vara schysst och våldta. Och istället för att ba ”nää hon måste ljuga han skulle aaaaaldrig!” så kan jag tro på våldtäktsoffret istället för att kalla henne för lögnerska. Vilket kan betyda mycket för nån som blivit utsatt för sexuella övergrepp, att bli trodd på alltså.

När jag säger att våldtäktsmän är vanliga män så menar jag ju såklart inte att alla män kan våldta, det hoppas jag ni fattar. För nej, de flesta män skulle inte ens överväga att förgripa sig på någon. Men dom som våldtar är vanliga – det går inte att känna igen vem som är våldtäktsman. Dom liknar andra män(niskor) och har inga ”varningstecken” som blinkar omkring sig (eller ja vissa extremfall kanske men ni fattar).

Vi måste acceptera tanken på att alla våldtäktsmän inte är onda. Förstå att dom är människor som är omtyckta och älskade. Att även älskvärda män(niskor) kan begå hemska brott.

OBS! I vanliga fall brukar jag skriva våldtäktsförövare (istället för våldtäktsman) då jag ogillar att spä vidare myten att kvinnor inte kan våldta, men eftersom diskussionerna kring just detta brukar handla om våldtäktsMÄNs sinneslag så har jag valt att skriva om det jag också. Också därför jag förutsatt att den brottsutsatta är en kvinna.

"En av de viktigaste ingredienserna i ett förhållande är sex".

Känner ni igen uttrycket? Överallt, i tidningar, film och bland gemene man/kvinna/hen så matas vi med påpekanden att sex är viktigt för ett förhållande. Eller tja, inte bara viktigt utan rentav ovärderligt.

En ska liksom ha sex hyfsat ofta (bra ska det vara också såklart - ett "fungerande sexliv" som det som kallas) för annars är en inte kär. Några gånger i veckan, jamen iallafall en gång i veckan. Och om inte det så åtminstone några gånger i månaden. Annars vet ju alla att förhållandet är på väg utför, att kärleken sinar och att nånting är fel.

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA SEX-HETSANDE!

Tänk om ett fungerande sexliv för nåt par innebär att ha sex en gång i halvåret? Eller en gång var tredje år? Eller inte alls? 

Egentligen är dom asnöjda med tillvaron, kära, trivs bra ihop och ingen känner liksom att sex är så jätteviktigt så jätteofta. Dom kanske till och med onanerar (!) oftare än dom har sex (alla vet ju att då är nåt fel, då tänder en inte på sin partner och jadajada...) Så ska dom behöva mötas av massa råd och tips och förmaningar om hur viktigt det är att ha sex ofta (och på rätt sätt). Snacka om att skapa ångest som annars inte skulle ha uppstått. Istället för att ba do whatever the fuck you like.

Folk kan trivas med att ha sex tre gånger om dagen. En gång i veckan. En gång i månaden. En gång om året. En gång vart tredje år. Aldrig. INGET ÄR FEL ELLER ETT TECKEN PÅ BRISTANDE KÄRLEK. Huvudsaken är att en hittar nåt som funkar med sin/sina partner/s. 

Så är det.

Fick en klargörande kommentar från Sonica Lo.

När man pratar om att för få våldtäktsmän döms så handlar det (oftast) inte om att fler ska dömas på slentrian även fast inte tillräckligt med bevis finns utan om att fler som faktiskt uppenbarligen HAR begått ett brott ska drömmas för det. 

Många av de fall som blir nedlagda handlar inte om att bevis saknas. Ibland kan till och med förövaren erkänna till vad offret berättar, det kan finnas vittnen och/eller bevis i form av kroppsvätskor, blåmärken, sönderrivna kläder och så vidare men fallet blir ändå nedlagt på grund av "förmildrande omständigheter" som att offret var för berusad eller för nykter (ja det senare har också förekommit), att förövaren var berusad, att offret haft sex med förövaren tidigare, att offret sa ja först men sen ångrade sig och sa nej "för sent", att offret varit kär i förövaren, att offret flirtat med förövaren tidigare på dagen, att offret inte varit tillräckligt ledsen dagen efter osv. 

Så, jo det hade varit bra om fler förövare blivit dömda, men inte de där bevis saknats utan de fall där fördomar om hur ett riktigt offer och en riktig förövare ska bete sig påverkat utgången. 

Att alla våldtäkts-fall inte ska sluta i dom är helt korrekt. Men att fler borde göra det är inte fel eftersom vissa förövare i dagsläget frias på fel grunder.

Så sant som det är skrivet.

 

Och ingen agerar. Det är fan dags att ta krafttag mot trakasserier i skolorna. Nåt jag tror starkt på är en obligatorisk livskunskap/normkritik/genus-timme i skolorna, både för elever och personal. Diskutera homofobi och sexism på ett vettigt sätt, få ungdomarna och lärarna att tänka till. Att vägra acceptera det. 

 

Det blossar ofta upp en debatt om hur sjukt det är att så få döms för våldtäkt, på många feministbloggar och andra smarta plattformar. Där sjukt smarta, normkritiska, välmenande människor hänger. Men jag tycker faktiskt inte det är konstigt att få döms för våldtäkt. Eller ens fel. 

 

Asså missförstå mig inte, våldtäktsoffer misstros och det är fett dåligt. Det är väl klart som fan att massa människor inte går omkring och säger sig ha blivit våldtagna, när det (tyvärr) fortfarande är förknippat med så mycket skam att ha blivit utsatt. Jag tycker verkligen att rättsväsendet och människor i övrigt ska tro mer på den som blivit utsatt.

 

Men att tro på att en våldtäkt skett är inte tillräckliga skäl för att döma någon för det. Det krävs bevis. Och just när det gäller våldtäkt så kan det va väldigt svårt eftersom människor faktiskt ofta har sex frivilligt, till skillnad från när det gäller typ en misshandel. Ord står ofta mot ord och då väger den juridiska falangen "oskyldig tills BEVISAD skyldig" jävligt tungt. Det går liksom inte att ta bort grejen med bevisbördan just när det gäller våldtäkter, för det sabbar ju idén som rättsväsendet bygger på - att det ska stå bortom allt rimligt tvivel att gärningspersonen faktiskt har begått ett brott.

 

Men att nån inte blir dömd för en våldtäkt betyder ju inte att en våldtäkt inte skett. Det betyder ju bara att det rent juridiskt inte finns tillräckliga bevis. På samma sätt som ett mord är ett mord även om förövaren inte åker fast pga bevisbrist. 

 

Så nej, jag tycker inte att fler våldtäktsförövare ska dömas. Men jag tycker att fler våldtäktsoffer ska bli trodda. Det finns ingen motsättning i det. En polis och en domare kan ju rent personligt/subjektivt tro på den person som kommer in med en våldtäktsanmälan, samtidigt som dom senare kan inse att det saknas tillräckliga bevis för att döma förövaren.

 

 

 

Bara se den.

 

Va en kille som skrev i suveräna fb-gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning och berättade hur han ofrivilligt tror sig ha skrämt två tonårstjejer när han va ute och joggade i en park.

 

Och då kom jag verkligen till insikt om hur våldtäktskulturen inte bara drabbar tjejer. För fan va jobbigt att va en schysst snubbe som bara minds his own business och ändå veta att en, bara genom att va man, kan få tjejer att känna sig hotade. 

 

Andra killar berättade att dom brukade prata i telefon högt och avväpnande, skynda sig förbi tjejen framför så att det snabbt går över, försöka gå på andra sidan vägen etc. 

 

Så, vad jag egentligen undrar är:

Grabbar, blir tjejer rädda för er ibland? Hur hanterar ni det isåfall?

 

Möter många som tycker att våldtäkt är värre än mord. Och folk tycker alltid det är så himla hemskt och höra om nån som blivit våldtagen "HELA HENNES LIV ÄR FÖRSTÖRT FÖR ALL FRAMTID!" typ så (och ja killar kan våldtas men det gråts inte lika mycket över det, tyvärr). 

Men måste en våldtäkt verkligen innebära att en är förstörd? Att en ska deppa ihop totalt och må dåligt av det resten av livet? Varför är våldtäkt så mycket värre än misshandel? 

Jag tror det grundar sig i det gamla resonemanget om att hedern sitter i könet på kvinnor. Ni vet, förr i tiden när en kvinna blev våldtagen (och nuförtiden i vissa kulturer) sågs hon som förbrukad och kunde inte få en man - dömd till ett olyckligt liv dåra. Men varför lever denna syn kvar idag? Varför skriver till och med tidningar om hur tragiskt det är att unga kvinnors LIV FÖRSTÖRS av våldtäkt? Hur kan människor ta sig rätten att bestämma hur andra ska känna över en händelse?

 

Samhällets syn på våldtäkt som om det vore det absolut värsta som kan hända en person, tror jag kan vara mer traumatiserande än själva våldtäkten. Faktiskt. För hur jävla kul är det att få höra att "stackars dig som har fått hela livet förstört" om en faktiskt inte mår så jävla dåligt över det?  

 

Debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. Dom pratar om våldtäkt, vad som orsakar det. Jimmie säger att ökad invandring är boven. Schyman hävdar att det är globala strukturer, med samma grund men gradskillnad i olika länder, som nedvärderar kvinnor. Ja ni vet väl alla vem jag sympatiserar med I guess? 

 

 

Även om det va så att utländska män våldtog mycket mer än svenska män, och att invandring skapar fler våldtäkter. Skulle då inte dessa män våldta kvinnor i sitt eget land om dom inte fick komma hit? Det blir ju som att sopa skiten under mattan, där vi inte kan se den, istället för att ta itu med grundproblemet - skeva könsroller. 

En fråga jag vill ställa till dej, Jimmie:
Varför är det värre att en svensk kvinna blir våldtagen, än att en kvinna i Bangladesh blir utsatt?

Nästan bättre att en svensk kvinna blir våldtagen ju, för här finns bättre möjlighet till att anmäla och få stöd. Ärligt talat asså.