Får jag be er om en tjänst, kära vänner och alla som jag känner och inte känner?
Kan ni hjälpa mig att stärka barn och ungdomars självkänsla? Kan ni hjälpa mig att få unga att känna sig välkomna i den här världen? Att de duger som de är? Att de är värdefulla, efterlängtade och älskade?
Jag tror att ni alla vill svara ja. För ni är omtänksamma människor som vill andra väl. Men ni kanske inte vet hur ni ska göra? Hur ska just du kunna bidra till ungas välmående?
3 TIPS PÅ HUR DU STÄRKER UNGAS SJÄLVKÄNSLA
1. Uppmärksamma de barn som finns i din närhet. Även de du inte känner så bra. Säg hej, le, fråga hur dagen varit. Det kanske är första gången på den dagen som barnet blir bemött på ett positivt sätt.
2. Undvik att prata om dieter, kost, vikt, utseende och "hälsa" när unga kan se.Det finns en enorm press på dagens unga (särskilt tjejer) att vara snygga. Spä inte på den hetsen. Sluta prata om kalorier och diskutera dieter offentligt. Det här gäller även material som delas t.ex här på facebook (löprundor du tagit, gymbilder, recept på fettsnål mat, hyllande av utseende under selfies) Undvik självhatiska kommentarer i stil med "Nej nej, jag ska inte ta en bulle, måste tänka på vikten".
Tänk på att du är en förebild för många unga. Om du visar för dem att du inte tycker att du själv duger, hur tror du de kommer tänka om sig själva?
3. Visa välvilja mot alla barn, inte bara de som faller inom ramarna för vad som anses vara "normalt".
- Om du säger att det bara finns två kön och att män har snopp och kvinnor snippa, så säger du att vissa barn (de som är transpersoner) inte är välkomna här i världen.
- Om du säger att skolan måste införa mer disciplin och inte ska dalta så mycket med ungarna, så säger du att vissa barn (t.ex de med ADHD) inte är värda att ta hänsyn till.
- Om du säger att Sverige inte ska ta emot mer flyktingar, så säger du att vissa barn (de som är från ett krigsdrabbat land) inte förtjänar ett liv i fred och frihet.
Tänk att vi i Sverige år 2015 fortfarande bedömer (främst) kvinnors värde utifrån hur de ser ut. Tänk att det finns hundratusentals tjejer och kvinnor som har sådan ångest över att bli, eller vara, tjocka. Tänk att många av dem omvandlar denna ångest till farliga åtgärder såsom att sluta äta. Tänk att var femte sjuårig flicka vill banta.
Jag jobbar med barn, och redan hos dem kan jag se fettföraktet och rädslan för att bli tjock. Tjocka personer förknippas med lathet, elakhet, dumhet. Ses som "omoraliska". Men vet ni? Det är inte sant. Tjocka personer är inte mer "omoraliska" än vilken smal människa som helst. För många är det dessutom mycket mer hälsosamt att vara tjock än att späka sig. Och även om någon är tjock på ett "ohälsosamt" sätt - varför känner ni er tvingade att påpeka det?
Går ni in med moraliska pekpinnar varje gång ni ser någon som dricker alkohol, äter väldigt mycket rött kött eller stressar mycket? Nej, jag tänkte väl det.
Veganism är awesome. Världen vore en bättre plats om alla människor var veganer. Av alla skäl som finns, hälsa, miljö, etik, ekonomi.
Det är extremt töntigt att argumentera emot veganism. Det finns ingen rimlig fakta som stöder att folk behöver äta kött. Bara massor av dravel som folk drar upp för att slippa tänka. Folk slår ifrån sig sin empati för djurens situation på dom sjukaste sätt. Typ genom att säga att det är helt lugnt att slakta (mörda) om djuret mått bra innan (jag antar att dom då själva inte har nåt emot att bli dödade i medelåldern efter en trevlig semester?) eller genom att börja attackera veganer med idiotiska påståenden om att växter också har känslor.
Jag själv tycker inte att det är en bra grej att skada djur överhuvudtaget. Inte ens insekter liksom. Tycker heller inte det är en bra grej att döda djur för att äta dom när vi kan käka bättre grejer som inte skadar nån. Ändå är jag inte vegan. What the fuck tänker ni?
Men låt mig säga er ett sanningens ord: det är ett fett jävla privilegium att lyckas äta helt veganskt i ett köttnormativt samhälle.
Finns såååå många veganer som dillar om hur lätt det är att äta veganskt ochhur ond en är om en konsumerar nån animalisk produkt överhuvudtaget. Till er vill jag bara säga: shut the fuck up. Seriously. För vet ni vad ni inte fattat? Att köttätande är ett strukturellt problem, inte ett individuellt. Det är svårt (omöjligt) att som individ slå sig fri från de ramar som finns i samhället. Allt är anpassat efter att äta animaliskt. För att låta bli måste du inte bara ha en förstående omgivning, utan tid att lära dig vad vegansk kost innebär så du vet vad du kan äta. Och tid och ork att laga mat, eftersom det finns mycket färre veganska snabbalternativ än animaliska. Du ska inte heller ha något problem med ångest kring mat, för du kommer inte kunna äta vad som faller dig in utan måste ständigt vara på din vakt för vad allt innehåller. Det är ett jävla pyssel asså.
Jag vet vad ni tänker, militanta veganer: "MEN VAFAN EN FÅR VÄL LÄGGA LITE JÄVLA TID OCH TANKEKRAFT FÖR ATT RÄDDA LIIIIIIIIV DIN EMPATISTÖRDA ONDA MÄNNISKA SOM SÄTTER DIN EGEN BEKVÄMLIGHET HÖGRE ÄN INDIVIDERS LIV!"
Du som tänker så? Kliv av dina höga häst och sluta med moraliserandet. För vet du en sak? Du bidrar också till individers död och lidande. Dina bananer kostar livet på massor av människor. Din tröja är producerad i ett system där fattiga människor exploateras. Ditt val att färdas med motordrivna fordon bidrar till att människor och djur måste fly sina hemtrakter för att klimatet förändras.
Vi alla har en gräns för hur mycket vi är beredda att begränsa våra liv för att inte på något vis bidra till andras lidande. Att kunna gå emot samhällets normer kostar mycket energi. Vi kan absolut uppmana människor att välja etiskt försvarbara grejer (typ att undvika kött eller bojkotta sexistiska filmer), men vi måste också ha förståelse för att det inte är helt lätt. Och såvida du inte själv bor under en gran i skogen och bara äter fallna blåbär så har du ingen rätt att kasta första stenen. Och bodde du där skulle du väl inte läsa det här ändå.
Sådärja, nu har jag mitt inlägg att slänga i ansiktet på nästa person som absolut måste gå in och demonisera den som inte äter helt animaliefritt. Så slipper jag upprepa det forever and ever.
P.S. Detta inlägg ska inte tolkas till militanta köttätares fördel. Ni är för fan ännu värre. Bara erkänn att vegansk kost är bättre och sluta larva er.
Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år. I snart 18 år. Det är det största och mest långvariga intresset jag någonsin haft. Genom fotbollen har jag fått vänner för livet, lärt mig samarbeta med andra och blivit stärkt såväl psykisk som fysiskt.
Men mitt fotbollsintresse har också orsakat en hel del lidande. För att jag är tjej.
Jag tänkte berätta för er hur det kan vara att spela fotboll när man är tjej. Det jag beskriver är bara det som skett i min närhet, bara mina egna erfarenheter. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam. Att tjejer diskrimineras inom fotbollen är enkelt att se för den som vågar öppna ögonen.
En tjej spelar fotboll i skolan Låt oss börja historien från så tidigt jag kan minnas, mellanstadiet. Jag älskade att spela fotboll. I stort sett varje rast sprang jag mig drypande våt på skolgårdens grusplan, tillsammans med ett tjugotal killar från olika klasser. Jag var ganska bra. Mycket bättre än många av killarna. Ändå blev jag nästan alltid vald sist. Men det gjorde mig ingenting. Jag nöjde mig med att vara ”bra för att vara tjej”. Och fortsatte njuta av att få leva ut min passion flera gånger om dagen.
I högstadiet slutade jag spela fotboll på rasterna. Inte för att jag tröttnat på det. Utan för att slippa bli retad, utfryst och ensam. Jag märkte tidigt, redan den första månaden när jag fortfarande hängde med killarna i klassen och lirade, att det inte var okej för en tjej att gilla fotboll lika mycket som killar. Det var ofräscht med all svett. Bara på mig förstås, inte på killarna. Okvinnligt. Och när man är en 13-årig tjej är det svårt att slå sig fri från förväntningarna som läggs på en. På hur en tjej ska vara. Fräsch. Snygg. Åtråvärd. Någon killar vill tafsa på, kanske till och med bli tillsammans med. Då funkar det inte att spela fotboll. Samtidigt kunde jag också ses som lite coolare än de andra tjejerna, för att jag var duktig på fotboll och tog för mig på idrottslektionerna. Det som gjorde mig cool var att jag kom in på en manlig arena, fotbollen, och lyckades bra. Eller ”bra för att vara tjej”. Och några av er kanske vet det här, medan det för andra kommer som en nyhet: manlighet värderas högre än kvinnlighet. Mitt fotbollsintresse var manligt (och därför coolt), samtidigt som det var fel. Jag var ju tjej, och då ska man vara mer kvinnlig än manlig för att bli åtråvärd – någon som killar vill ha. Samtidigt fick jag mer respekt än de andra tjejerna när jag betedde mig manligt (läs: spelade mycket fotboll). Det är som om det finns krav på tjejer att vara både manliga (för att få respekt) och kvinnliga (för att ses som åtråvärda). Förvirrande va?
En tjej spelar fotboll i klubbar Det är svårt att veta vad jag ska berätta om först. Ska jag inleda med historien om klubbens 40-åriga tränare som hade en sexuell relation med en 15-åring i mitt lag? Eller ska jag inleda lite mjukare med att redogöra för alla de gånger jag fått höra hur dåliga tjejer är på fotboll av såväl tränare som herrspelare? Om hur många lagkamrater som slutat spela fotboll för att istället titta på pojkvännens matcher? Om alla domare som blåst sönder mina matcher och avbrutit varje närkamp med den självklara baktanken att tjejer är för ömtåliga för så hårt spel?
Jag har spelat i två olika fotbollsklubbar, i flera olika lag, och haft ett dussintal olika tränare. Jag skulle inte ens kunna räkna på både fingrar och tår hur många gånger jag hört fraser som på något sätt antyder att fotbollen är till för killar. Att tjejer är sämre än killar. Att vi inte riktigt är välkomna här. Tränare som under killmatcher och killträningar hånat sina spelare genom att säga saker som ”man kan ju tro att det är flickfotboll” och ”ni spelar som tjejer!”. Jag tänker på hur jag själv återskapat synen på att tjejer är sämre killar, genom att som 17-årig tränare uppmana mina spelare att ”vara lite mer manliga på planen”. Med betydelsen att ta för sig mer, gå in hårdare i närkamper. Det kanske låter konstigt att jag som tränare för ett tjejlag sa precis såna saker som skadat mig själv under mina år som fotbollsspelare? Det är inte så konstigt. Från tidig ålder hade jag fått lära mig att fotbollen egentligen är till för killar. Att killar är bättre än tjejer. Att manlighet är bättre än kvinnlighet. Att vi bara kan bli ”bra för att vara tjejer”.
Det är först på senare år som jag förstått hur diskriminerande fotbollsvärlden är mot tjejer. Vilket kvinnoförakt som sprids såväl på elitnivå (med läktarramsor som ”vi ska våldta era horor”och ”stå upp som en riktig man”) som på breddlagens träningar (där tränare uppmanar sina 7-åriga killar att inte "gråta som tjejer" om de ramlar). Och med den kunskapen har jag i vuxen ålder kunnat uppmärksamma den sexism som råder inom min egen förening.
De flesta föreningar säger att de verkar för jämställdhet. Att tjejer och killar ska kunna spela på lika villkor. Även Svenska Fotbollsförbundet slår fast att fotbollen ska vara jämställd. Ändå blir det inte så. För även om få säger det rakt ut, så tycker de flesta inom fotbollsvärlden att tjejer inte har rätt att spela fotboll på samma villkor som killar. Det är därför mitt lag nästan alltid fått sämre träningstider än jämnåriga, eller till och med yngre, killar. Det är därför herrlaget får ett eget omklädningsrum, men inte damlaget. Det är därför jag behövt se min 20-åriga lagkamrat få sina bröst kommenterade av en medelålders man, på ett fotbollsevent för klubbens ledare. Och under samma event fått höra moderatorn säga hånande kommentarer riktade till killar som pratade när han hade ordet: att det inte är ”en fest för tjejer”.
Fotbollsvärlden vill ha jämställdhet, men bara i teorin Det är ett sådant enormt hyckleri inom fotbollsvärlden. De högt uppsatta männen i föreningar predikar om hur viktigt det är att alla känner sig välkomna, men i hemlighet (så hemligt att de inte ens själva förstår det), tycker de att fotbollen främst är till för killar. Vissa är åtminstone öppna med sin skeva kvinnosyn. Som den allsvenske herrlagsspelaren som kom och besökte mitt fotbollslag under Stadium Sportscamp år 2002. Han omringades snabbt av ett gäng fotbollstokiga 11-åriga tjejer. En av dem frågade honom om han hade något tips för hur man kunde bli fotbollsproffs. Han svarade att tjejer inte kan eller borde spela fotboll på den nivån.
Vill du att människor ska känna sig välkomna hemma hos dig? Vill du låta bli att reproducera skadliga normer i din privata sfär, men vet inte riktigt hur du ska lyckats med detta? Frukta icke, ty här levereras en simpel punktlista att följa - för ett Politiskt Korrekt Hem.
Våga vägra vågen Har du en badrumsvåg framme? Göm den! Åtminstone när du får besök. Varför? Många människor mår väldigt dåligt av att påminnas om viktrelaterade grejer. Inte vill du trigga igång nåns viktångest? Kanske mår du t.o.m själv bättre av att gömma undan vågen!
Låt inte någon skämmas över sin mens Mens är (tyvärr) ett rätt tabubelagt ämne och många tycker det är pinsamt med sin mens och vill därför vara ytterst privata med den. Underlätta för dessa människor! T.ex kan du gör en menslåda, så att personer slipper be dig om en binda om hen glömt ta med egna. Och se för guds skull till att ha en sopkorg i badrummet! Vem fan vill smyga ut i köket med en blodig tampong under festens gång liksom?
Inga jävla Buddha-statyer Sitter du och skiter bredvid nån annans heliga grej? Seriöst? Det kan vara bra att fundera över vad ens prydnader egentligen symboliserar. Kanske är det inte rätt av dig att så skamlöst sno nåt från en annan kultur som du inte riktigt fattar. Cultural Appropriation kallas det när en imiterar en annan kultur och Amra skriver bra om varför det ofta blir problematiskt.
Låt människor veta att du försöker göra ditt hem till en trygg zon Kanske kan du inspirera andra, eller själv få tips? Om du gillar att vara kreativ och att skapa kan du t.ex göra en sån här fin tavla med Husregler!
Skaffa katter Katter är det finaste som finns här i världen, det vet varenda feminist. Kan du av någon anledning inte skaffa katter så sätt åtminstone upp tavlor med söta katter på. Det vet vi ju att katter är heliga och motverkar ondska här i världen. Desto kattigare ditt hem är, desto mer PK är du. Det enda undantaget (som bekräftar regeln!) är förstås Dolores Umbridge.
Har du något mer tips på hur en PK-fierar sitt hem?
Åh, denna debatt om hat inom de feministiska kretsarna. Feminister som bashar feminister. Jag vill säga något om det.
Begreppet intersektionalitet har ju blitt ett modeord och alla vill vara ultimata normkritiker som ser hur alla förtryck samverkar men dom flesta failar. Dom flesta fattar inte hur kvinnohat märks i samhället + hur rasism genomsyrar typ allt + hur en binär syn på kön exkluderar + hur funkofobi kan ta sig uttryck + + + + + + + osv osv osv, ni fattar. Det är svårt att ens förstå det förtryck som drabbar en själv och ännu svårare att förstå (kan en ens fullt förstå?) förtryck som drabbar andra.
Feminismen genomsyras av ett cisigt vitt hetero perspektiv. Vita/cis/hetero/medelklass, ja överlag normföljandekvinnor, är dom som hörs mest inom feminismen och det är utifrån deras (vårt) perspektiv som den mesta feministiska kampen bedrivs. Det är fett jävla skevt.
Folk försöker att vara inkluderande men när en inte fattar på vilka grunder de olika förtrycken vilar och hur dom tar sig uttryck och sånt så är det lätt hänt att en bekräftar skeva normer och faktiskt även gör och säger kränkande saker. Utan att mena det. Utan att förstå att det ens är kränkande. (Och ja självklart finns en maktaspekt med i det hela och vissa kränker med flit men låt oss återkomma till det en annan gång).
Så feminister som säger sig (vilja) vara intersektionella och kämpa för t.ex rasifierade och transpersoner bidrar istället ofta till att förtrycket mot dessa grupper upprätthålls. Beter sig alltså kränkande och förtryckande. Inte för att vara elaka, utan för att samhället är uppbyggt kring många skeva normer och en internaliserar dom här normerna.
Och vad händer när en uttalad feminist säger nåt rasistiskt/transfobiskt/funkofobt/sexistiskt? HELL BREAKS LOOSE. Jävlar vad skit hen får. Det är personangrepp, hot, hat, uppmaningar att bojkotta hen, folk som skriver till hens arbetsgivare, skitsnack i offentliga forum osv. Drev. Mobbningsdrev.
Och folk försvarar det med: Hen kränkte mig och jag måste få slå tillbaka (sparka uppåt), det är aldrig fel att reagera på förtryck och kritisera förtryckare! Det spelar inte riktigt någon roll om Satans Avkomma (ja, så har folk sagt for real om en feminist som felat) ber om ursäkt eller inte, för ursäkten är inte genuin bestäms det.
Och jag ska ta ett exempel där jag själv är den ”underprivilegierade” nu så att inte hela mitt inlägg kan fösas åt sidan med argumenten att jag inte fattar för att jag inte blir kränkt själv (att jag inte har tolkningsföreträde).
Tänk er en feminstisk snubbe som gör en ny variant av ”regler för att dejta min dotter” . Och skriver typ ”du ska tycka det är självklart att städa ert gemensamma hem” osv. Han har ju helt missat det problematiska i att pappor ens förväntas bestämma över vem dottern (men aldrig sonen) dejtar. Och han bör få kritik för det. Och såhär bör han reagera på kritiken. Det är tillochmed okej att snacka skit om honom bakom stängda dörrar och kalla honom för rövhål (när han inte hör). Det är okej att ge saklig kritik och det är okej att bli upprörd och tycka att han är den skevaste människan ever. Kanske tillochmed, om han fortsätter insistera på att han inte gjort något fel, skriva att han borde skärpa sig och sluta vara ett jävla rövhål.
Vad som inte är okej – ATT FUCKING UTMÅLA HONOM SOM VÄRLDENS SUPERSKURK SOM BORDE DÖ FÖR ATT DOTTERN SKA FÅ EN BÄTTRE UPPVÄXT, SKRIVA HOTELSER OCH ÖVERDRIVET KRÄNKANDE ORD TILL HONOM ELLER OFFENTLIGT SÅ ALLA KAN SE, ATT FORTSÄTTA LASSA KRITIK EFTER EN URSÄKT, ATT HÖGLJUTT ÖNSKA HONOM OND BRÅD DÖD.
För vet ni vad? Tryck på play-knappet i klippet.
Det är orimligt. Det är orimligt att kräva så mycket av en annan person, även om hen gjort något jävligt skevt. För vet du? Det skulle lika gärna kunnat vara du som gjorde nåt dumt, sa något skevt. Om inte nu så för tre år sen.
Jag vet iallafall att det skulle kunna varit jag. Om inte nu så för tre år sen. Och hade jag blivit så skoningslöst kritiserad som jag sett att andra blivit så hade jag haft svårt att resa mig igen, att fortsätta kämpa mot samma mål som de människor som vill mig illa. Människor som jag aldrig velat illa. Och jag hade kanske inte förstått kritiken (för eftersom jag sa nåt så skevt så var min analys uppenbarligen bristande) men jag hade nog försökt be om ursäkt ändå för jag ville ju aldrig såra någon. Och då hade folk fortsatt att överösa mig med hat eftersom jag ”tydligen inte förstått problematiken i det jag gjort” och sagt att min ursäkt inte var äkta eftersom jag bara bad om ursäkt för att andra blivit sårade. Kanske hade de sagt att jag bara bad om ursäkt för att rädda mitt rykte, att jag inte menade det. Och det hade inte spelat någon roll vad jag sa efter det, för de hade redan bestämt sig för att jag var OND.
Men men, ni som tycker att det aldrig är fel att sparka mot de ”privilegierade”, ni hade nog ändå tyckt att det var bra om jag inte ville vara del i kampen längre. För hos er välkomnas bara dom som aktivistat sig i massor av år och lärt sig alla begrepp och är extremt socialt kompetenta och bemästrar alla analyser och aldrig ifrågasätter när en inte förstår utan bara litar blint på någon annans analys för den har väl visst tolkningsföreträde.
Jag köper det inte. Jag accepterar inte det resonemanget. Att det är okej att sparka hur jävla hårt som helst på någon för att den gjort nåt förtryckande, även om hen redan ramlat och blöder från huvudet. Även om hen fäktar vilt med armarna för att skydda sig mot slagen som aldrig slutar komma.
Men ja, det finns gråzoner i det här så försök snälla inte vrida det till sin spets och kom med jämförelser om hur jag inte skulle tycka det var okej att hata Hitler eller nåt sånt. För det är inte samma grej. Försök se skillnaden på någon som initierar massmord och någon som drar ett sexistiskt skämt eller klär ut sig till afrikan eller skriver att killar inte har mens.
Vilka är ni, dom här supersnällasilversmarta personerna egentligen? Ni som aldrig gör eller gjort fel? Kan inte ni kasta första stenen då? Jag tror ändå inte ni finns, så jag vågar faktiskt ställa mig i skottgluggen.
"Det är alltid fel att stjäla, även om man är fattig!"
Håller du med?
Det är en spännande sak att filosofera kring, det här med etik och moral. Vad är rätt och vad är fel? Och varför?
På något sätt måste vi ju acceptera ett slags grundmål som vi alla kan säga är rätt. Något som vi kan värdera andra handlingar emot, för att avgöra om dom är bra eller dåliga. Ett sådant grundmål skulle kunna vara "Vi ska sträva efter att människor ska må bra". Det tror jag alla håller med om är en bra grej, att göra sånt som skapar välmående hos människor. Visst?
Det är på ett sånt här sätt som jag utformar min egen moraliska kompass. Jag tänker i grundmålet "människor ska må bra" och bedömer grejer utifrån detta.
Men det verkar fett populärt att kopiera sin moral direkt från nån gammal skrift, må det så vara lagboken eller bibeln. "Att stjäla är alltid fel" eller "Det är aldrig rätt att använda våld" är vanliga grejer folk hasplar ur sig, helt utan att värdera den specifika situationen. Ett otroligt nyanslöst, svartvitt tänkande som inte tar nån som helst hänsyn till omständigheter omkring ett specifikt handlande. Moralfjanteri.
Klart att det inte är moraliskt fel att stjäla, om du gör det för att du annars inte kan äta den dagen. Att tycka något annat är ju att vara otroligt empatistörd.
Varför är folk så låsta i sitt tänk? Varför baserar så många sina åsikter på tomma floskler istället för att tänka själva? Lär vi oss det redan från tidig ålder med alla uppmaningar, shit vad det haglar "man får inte slåss", "man får inte ta andras saker", "man får inte sitta med fötterna på bordet" osv osv osv och barnen bjuds inte alls in till att reflektera kring varför det är fel att ta nåns skor och gömma dom. Eller är det nåt annat? Vad tror ni?
Jag vet varför varannan tjej känner sig tjock. Ja, folkhälsomyndigheten har ju gjort en studie bland 8000 svenska skolbarn (både tjejer och killar) och kommit fram till att "Allt fler barn lider av en ohälsosam kroppsuppfattning och försöker på olika sätt att påverka sin vikt." Tjejerna mår ju sämst som vanligt såklart, ingen är förvånad, tänker inte ägna ytterligare ett inlägg åt att förklara varför det är så.
Nu vill jag prata om "övervikt"!
Det presenteras att skolbarnen har god fysisk hälsa men sämre psykisk hälsa, vilket då kopplas till att kidsen känner sig tjocka. Fastän dom inte ens är det.
"Enligt studien är det nämligen bara 12 procent av de tillfrågade som egentligen lider av övervikt." Och så har dom använt BMI som måttstock för att ta reda på det. Jävla stolpskott. Låt mig säga en grej om BMI: det suger och är inte ett dugg vetenskapligt. Borde aldrig användas av nån. När jag var som mest vältränad (asså så sjukt med muskler och typ supersund) så låg mitt BMI på 29.3 - på gränsen till fetma alltså. Liksom wtf.
Nej, dom här 12% lider inte "av övervikt". Det är inte övervikten i sig (om dom nu ens är överviktiga) som dom lider av. Nej nej, tjockångesten har en helt annan grund. Se svaren på fråga 1 och 2 här under.
Två viktiga frågor som studien inte besvarar, och som jag tänkte besvara åt er: 1. Varför känner sig folk tjocka fastän dom inte är det? 2. Varför är tjockhet nåt att må så jävla dåligt över?
Men var kommer denna smalhysteri och detta tjockisförakt ifrån?
- All reklam om bantning, som du ser i alla tidningar och i alla TV-kanaler - Massvis av TV-program (t.ex biggest loser), filmer (t.ex alla romantiska komedier) och TV-serier (t.ex Vänner) som nedvärderar tjocka
- Alla klädbutiker som bara gör kläder till smala folk alt. gör en egen avdelning där tjocka kan handla - Modebranschen överlag
- Alla människor (JA, ÄVEN DU!) som hyllar olika dieter och pratar om viktnedgång som nåt positivt
- Osv in i oändligheten.
Hela vårt samhället lider av en epidemi. Inte fetmaepidemin, det är en myt. Det verkliga hotet är smalhetsepidemin. Alla vill vara smala, kosta vad det kosta vill. Gå på diet och ständigt vara hungrig - så värt det! Genomgå riskfyllda operationer - jaa! Vi luras att tro att det handlar om hälsa men det är bara bullshit. Det handlar om skeva normer och skönhetsideal. Inget annat. En tro på att smal = lyckad och lycklig, medan tjock = olyckad och olycklig.
Har du blivit lurad du också? Är du en av dom som förespråkar 5:2-dieten, lägger upp bilder på din vältränade mage och skriver typ "Inga ursäkter, ses på gymmet!", finner det underhållande eller rentav ~inspirerande~ att kolla på Biggest loser, och kanske till och med tycker att det faktiskt inte är ett så konstigt förslag att tjocka ska betala lite mer för en flygbiljett? GRATTIS! Det är ditt fel att varannan tjej mår dåligt över sin kropp! Du är inte ensam i skulden såklart, men du är helt klart skyldig.
Du gör det såklart inte med flit, sprider smalhysteri och tjockisförakt menar jag, men likväl så är det just det du gör när du hälsohetsar. LÄGG AV MED DET! Nu, tack.
Det här är en grej som jag stört mig på så jävla länge. Det händer såval i feministkretsar som typ alla andra kretsar. Fan överallt. Och ingen fattar vad som är problemet med det.
Det börjar nästan alltid med att en kvinna berättar om att hon blivit trakasserad av en man. Tafsad på, nedvärderad eller whatever. Såhär skulle konversationen kunna se ut:
Kvinnan som trakasserats: - Nyss kom en man fram till mig (på nattklubb) och nöp mig i bröstvårtan och frågade "Got milk?" och skrattade. Så jävla obehaglig.
Vanlig respons från andra: - Men guud vilket slemmo! Vad gjorde du då? - Sparka sönder hans pung! - Du borde krossa drinkglaset i hans öga! - Shit han förtjänar att straffas! Pepparspraya honom i ögonen!
- Asså omg du borde hyra in en lönnmördare/torterare som kan få honom att ångra den dagen han föddes [haha okej kanske inte denna kommentar då men typ såna]
Gemensamt för all denna respons är att den lägger ansvar på kvinnan att hämnas, att inte låta sig utsättas ostraffat. Och vad är felet med det, tänker ni kanske? Två grejer va:
1. Kvinnor som inte "slår tillbaka" skuldbeläggs genom denna approach. Istället för att bekräfta att hon blivit offer för ett övergrepp och låta det vara en sån jobbig grej som det ofta är så ska folk direkt uppmana henne att hämnas. Att hon MÅSTE visa förövaren att han gjort fel (som om det vore den utsattas ansvar och skuld). Det är fel på samma sätt som det är fel att fråga en kvinna som utsätts för våld av sin partner "Varför går du inte bara?".
2. Det blir ofta värre av att slå tillbaka. Och nej jag tänker inte komma med nåt "våld är alltid fel"-trams för det är liksom helt okej att slå tillbaka HÅRT mot den som trakasserar en. MEN! Att svara något spydigt, kasta en drink, utdela en pungspark - allt det försätter troligtis henne i en ännu farligare situation eftersom mannen då kan slå tillbaka. Och han är (oftast) starkare. En bättre strategi kan vara att le osäkert och backa undan steg för steg, som om en träffat på en rabiessmittad björn i skogen.
Attackera eller backa undan?
Har du någon gång berättat om ett övergrepp och blivit bemött med hämnduppmaningar? Hur kändes det?
P.S. Missförstå mig inte nu. Jag tycker inte att det är fel av kvinnor att hämnas på sin förövare. Jag tycker helt enkelt att det är fel av andra att kräva det av henne.
Nu tänker jag på dessa "sporter" där målet är att skada motståndaren tills hen inte kan fortsätta. Inte typ fäktning där målet är att få in vissa träffar men utan att skada utan typ MMA där det är najs att knocka ut rivalen.
Det är INTE okej med sån här våldsbejakande "sport". Och nä, det är liksom inte så att övriga samhället blir mindre fyllt av våld för att folk gör våldet "i sporten" istället för på gatorna/ i hemmet. Snarare tvärtom. Detta våldshyllande inom idrotten skapar en kultur som uppmuntrar till våld även på andra platser. Det är så himla tydligt att det är nån slags macho-tanke bakom det hela, hur coolt det är att va störst och starkast och kunna slå ner vem som helst.
Idrottsligt organiserad misshandel. Dags att få stopp på det.
Jag ser inte att problem med våld ligger hos individen. Utan det finns en slags (sub)kultur som faktiskt får folk att begå våldsamma handlingar. Och då särskilt män, eftersom det är dom som mest förväntas ta till nävarna. Det ses liksom som coolt bland män att slå ner nån (verkligen inte alla men många). Det såg jag redan på högstadiet när (mååånga) killar från olika skolor samlades för att slåss med varann. Och de killar som inte ville hänga med förlöjligades såklart. Det är inte bara enskilda våldsamma individer som bara poppar upp som är problemet. Problemet är våldskulturen. Och idrott som hyllar våld spär på den kulturen. Det gör slagsmål coolt, nåt en faktiskt kan bli proffs på!
Jag tvivlar inte ett dugg på att dom som kör dessa "sporter" är superschyssta (nåja, de flesta) men det är inte det som är problemet. Det finns säkert folk som mår jättebra av av att misshandla och bli misshandlad men det behöver inte uppsjasas och finnas VM och göras till värsta coola grejen.
Ni vet ju redan att jag hatar den starka tvåsamhetsnormen i samhället. Ni vet, den här synen på att en ska ingå en kärlekrelation med max en annan person (helst av samma kön) och hållla sig till den så länge som bara den.
Till den här äckliga tvåsamhetsnormen hör också att värdera sin partner högre än andra saker i livet, som t.ex andra vänner eller fritidsintressen eller whatever. Är en i en parrelation så förväntas en vilja umgås med sin partner typ hela tiden. Särskilt om en är i början av förhållandet. Folk blir liksom helt paffa när jag inte vet vad min make gör en fredagskväll eller gärna åker iväg en vecka utan honom, för en förväntas liksom ha stenkoll på varann och vilja vara varandra ständigt nära. Och lite svartsjuka, att inte vilja att ens partner ska hänga så mycket med andra, ses bara som kärleksfullt.
Och vet ni vad som slog mig häromdan när jag snackade med min frisörska? Tvåsamhetsnormen bäddar för kvinnomisshandel! Eller våld i nära relationer om en nu ska vara öppen för att även icke-kvinnor drabbas dårå. För vad kännetecknar en misshandelsrelation? Jo, att den utsatta blir "låst" kring partnern. Att en slutar träffa vänner, slutar med sina intressen, kanske skjutsas till jobbet eller börjar jobba mindre. Förövaren kontrollerar och begränsar hens livsutrymme.
Och det begränsande av livsutrymme som förekommer i misshandelsrelationer är precis samma typ av begränsningar som par "frivilligt" underkastar sig i kärleksrelationer. Särskilt heterokvinnor förväntas ofta ge sig totalt hän sin pojkvän (medan pojkvännen ändå ska göra lite annat än vilja umgås med kärringen annars är han en toffel, en annan problematisk grej vi kan snacka om nån annan gång).
Det här gör ju förstås att det blir svårare att tyda signaler för relationsvåld - är det så att han begränsar hennes livsutrymme för att han vill kontrollera henne, eller är hon bara kär och lycklig och vill vara med honom hela tiden?
Jag skulle önska att vi alla försökte ifrågasätta den här normen om att en ska umgås så himla mycket med sin partner. Att en som kompis ska pressa sin nyförälskade polare lite hårdare på att umgås. Att en i sin egen förälskelse ska försöka ta ett andetag ibland och våga vara ifrån sin partner, inte låsa sig och frivilligt begränsa sitt eget livsutrymme. När du har vart nykär i ett år och ignorerat dina vänner blir det svårare att våga söka hjälp av dem liksom.
Med tanke på allt hyllande av menskoppen så kan en ju tro att det är nån slags invigningsrit en som feminist måste klara (jag tycker sånt där praisande ofta går överstyr så att det nästan blir tvingande). Men(s) det ska bli kul att prova den här och se om det funkar! Tvivlar lite på att den kommer vara lätt och behagligt men vafan, inget vågat inget vunnet!
Återkommer med rapport när Tant Röd gjort entré.
Använder du menskopp? Varför? Använder du inte? Varför inte?
Snygga människor (asså folk som andra uppfattar som snygga, eller åtminstone inte fula) har lättare att få jobb, vänner och bemöts vänligare - det är ett faktum. Detta ger såklart bättre förutsättningar för att känna sig nöjd och tillfreds med livet. Men om vi struntar i den här aspekten och bara gottar in oss i individens egna upplevelse av sitt utseende - mår en bättre av att känna sig snygg?
Okej, jag utgår från mig själv nu: Nej, en blir inte lyckligare av att känna sig snygg. Och here's why:
För att kunna känna sig snygg så måste en värdera och lägga fokus på sitt utseende. Kanske nöjt kolla sig i spegeln och känna sig het, känna att andra kommer finna en attraktiv. Njuta av att piffa upp sig, njuta av att kolla på sig själv i spegeln, tycka det är kul att ta snygga selfies osv.
Och det är nu ni ba "men vafan är problemet det där låter ju fett soft?"
Jo såhär va. Om en kan känna sig snygg så kan en också känna sig ful. Det är två sidor av samma mynt som ställs emot varandra. Och den här glädjen över att vara snygg kan så snabbt övergå i ångest över att vara ful. Det blir som att en knyter sin lycka till något som är så förrädiskt föränderligt som utseende. Därför blir jag så jävla irriterad när folk dillar om att alla är vackra och hur viktigt det är att en upptäcker sin egen skönhet och jadajada.
Nej, du behöver inte känna dig snygg för att vara lycklig. Allra bäst chanser att må bra har du nog om du slutar fundera så mycket på utseende och lägger fokus på andra grejer (sen är det inte lätt eftersom det finns en skönhetshysteri så can´t blame those who can´t change liksom). Sluta tänka på om du har en ful eller snygg dag. Sluta kolla dig i spegeln. Sluta kolla på program som handlar om utseende.
Skönaste känslan är att slippa oro sig över utseende, och vara helt likgiltig inför om andra tycker en är snygg eller ful. Ba utgå från att ni ska mötas som människor och inte att du är nåt jävla konstverk som ska hyllas. Den känslan slår "lyckan" i att känna sig snygg. Lovar.
Ibland uppstår situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Exempelvis: Flera 9-åriga barn är i ett rum. Två av barnen (vita) börjar skoja om att den ena är svart (för han har blivit brun när han var utomlands) och använder även n-ordet. Inom hörhåll sitter ett mörkhyat barn. Jag som pedagog sätter mig ner och förklarar varför de inte bör använda n-ordet, och de vet faktiskt om att det är kränkande. Men säger det ändå.
Vad ska jag göra? Markera tydligt genom att skälla eller hota barnen med hemringning, alla medel för att få dom att sluta använda ordet? För att skydda andra barn från den kränkningen, såklart. Men samtidigt - jag tror inte att auktoritärt ledarskap är bra. Då kommer barnen bara sluta säga ordet för att slippa skäll eller hemringning och faktiskt inte själva förstå att de inte borde använda kränkande ord just för att de är kränkande. Men om barnen hinner säga ordet några gånger till innan jag på ett pedagogiskt sätt fått fram mitt budskap - hur skadligt är inte det?
Osminkad, orakad, oförskämt självgod feminist med rebelliska avsikter. Sjukt vänster & extremt normkritisk. Älskar att vara ful och hatar onödigt moraliserande.
Beundrarbrev till [email protected]
