Svar till frågestund - del 3
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Jag undrar varför du tycker att ge sina barn komplimanger för sitt utseende kommer att få dem att grunda sitt självförtroende till sitt yttre? Barn kan behöva höra från någon att dem är vackra. För dem kommer hela sitt liv få höra annat från andra personer. Och även om du uppfostrar dem och säger att dem inte behöver bry sig om sådant, så kommer det fortfarande att ta hårt på dem, eftersom att idealen finns idag!
Jag tycker du skrivit många bra argument och jag tycker du ska fortsätta. Men sen ibland tycker jag att du kan gå för långt för att verka som att du inte är som alla andra. Och du får det låta som att det är så hemskt att säga till sitt lilla barn: Åh vad fin du är idag!
När jag får höra det av mina föräldrar blir jag glad, inte utseende fixerad...
Svar: För att genom att ge en komplimang ”åh vad fin du är” så visar du barnet att det är viktigt att vara fin. Barn vill göra som dom förväntas och dom vill bli omtyckta av sina föräldrar, så dom kommer göra det dom tror du vill att dom ska göra. Att ge barnen komplimanger för utseende är att göra dom en björntjänst – då lär du dom att utseende är viktigt och nåt värt att kämpa för, och så leder du dom in i smalhetsen och fulfobin. Dom kommer att möta utseendehetsen i resten av samhället, och som mamma vill jag då stå som ett alternativ, att älska dom för hur dom ÄR och inte hur dom ser ut.
Jag förstår vad du menar (och håller med till viss del) när du säger att dom ändå kommer ta åt sig av idealen eftersom dom finns idag. Fast jag tror att det går att motverka genom att inte själv visa att utseende är viktigt. Då kan barnet se att en för den viktig person inte är delaktig i dårskapet, och kanske vågar stå emot.
Klart att du blir glad av att höra det av dina föräldrar. Skönhet ses ju som den bästa egenskapen i vårt samhälle typ. Men om du tänker steget längre, VARFÖR det är så viktigt att va snygg, hittar du förklaringen i att vi lär barnen att det är viktigt. Vilket leder till samhällelig utseendefixering. Nånstans måste den onda cirkeln brytas.
Vad menar du med att jag går för långt för att verka annorlunda? Jag vill kunna vara mig själv, och i nuläget är det ”annorlunda” kanske. Kanske du som är lite rädd för nya tankesätt? Du måste kritisera din egen världsbild och det blir jobbigt?
