moralfjant

Inte alltid. Oftast inte. Bara ibland. 

Jag blir glad när jag pratar med någon som håller med mig. Jag blir också glad när jag pratar med någon som inte håller med mig, men som ändå försöker förstå hur jag menar. Jag blir glad när jag träffar en människa som kan tänka själv och som aldrig svarar "det bara är så".

Jag blir glad när jag träffar någon som tycker jag verkar annorlunda, men som närmar sig nyfiket och inte hånande. När någon säger "jag har inte tänkt på det förut" och jag kan se hur värderingen förändras as we speak. 

Jag blir glad när någon ger mig något att fundera över, och när jag tvingas ändra åsikt för att jag helt enkelt inte fattat. Då vet jag att jag hela tiden ifrågasätter, och att jag inte fastnat i ett "det bara är så". 

 

Jag blir glad när folk vågar trotsa normerna och gå sin egen väg. När jag ser en kille med rosa hår, när jag ser en tjej med håriga ben, när jag ser en människa som sticker ut men som fullkomligt strålar av självsäkerhet. Nä då blir jag tamejfan LYCKLIG!

Jag blir bitter när jag minns ångest över att inte duga som jag är, att behöva hugga av en arm och slipa ner en höft för att få plats i den givna normen. Jag blir bitter när jag ser andra lida av könsrollsamhället, patriarkatet och onödiga normer. När en 10-årig tjej inte vill gå på discot för att hon inte hittar sitt glittriga linne. När en 20-årig tjej inte vågar gå på stan utan smink. När en 40-årig kvinna berättar för sina döttrar att hon filar fötterna för att då blir hon så fiiiiiiin och döttrarna matas med att det är så viktigt att vara fiiiiiiiiiin.

 

Blir ledsen och arg när jag själv står i duschen och överväger att raka benen för att få känna mig snygg och duglig och då inser hur hjärntvättad jag faktiskt är. Blir glad igen när jag motarbetat min hjärntvättning och låter bli att ta fram hyveln, bara för att få känna att jag inte är ett jävla offer. Att jag  kan välja själv. Fast det är jobbigt nu så ska jag fan palla trycket!

Jag blir bitter när jag inser vad jag kämpar mot. Okunskap och maktmissbruk och nonchalans och förtryck. 
Jag blir glad när jag inser att jag inte är ensam. Jag blir glad för varje enskild person som visar sitt missnöje över hur det ser ut, och ännu gladare när någon gör något för att förändra det. 

Jag blir glad när du peppar mig att våga provocera, att våga be folk köra upp sina stenåldersvärderingar i röven och att våga vara mig själv. För jag vill liksom vara såhär och jag vill bli accepterad! Fattar ni?

Jag blir helt sjukt otroligt fett pissed på er som lite nonchalant slänger er fimp på marken eller ölburk i busken. Allra värst är ni som lämnar skräp i skogar och naturreservat. SKÄMS FÖR FAAAAN!

Fattar ni inte hur jävla blåsta och lata och egoistiska och naturhatande ni är? Varför kan ni inte stoppa skräpet i papperskorgen eller fickan om ni inte ser en papperskorg? Varför? Varför ska nån annan behöva plocka upp efter er? Jag blir helt ärligt så sjuuukt ledsen när jag går i skogen och ser skräp. Det är liksom helig mark för mig. Så även om ni inte bryr er om naturen, kan ni väl göra en insats för andra som tycker det är viktigt? Snälla söta med socker på?

Och kom fan inte med argumentet att det är bra att slänga skräp för annars skulle inte skräpplockarna ha nåt jobb. Isåfall är det väl bra att folk våldtar och mördar för annars skulle ju inte poliserna ha ett jobb. 

Till följd av allt förkylningsslem som letat sig in i hjärnan. Så kom hostan imorse också. FAAAAAAN! Sitter och mässar för mig själv "inte feber, inte feber" men får la se hur det utvecklar sig. Jag som skulle gå på vintagemässan imorrn och hitta massa fräsiga (hehe) kläder :(

Look of the day

Och bädda ner mig och mata mig med glass och köp en film till mig och killa mig i håret och roa mig bäst du kan och lägg en kall handduk på min panna. Pyssla om mig, helt enkelt. Är det bara jag som blir som ett litet barn när jag är sjuk? 

...för att hjälpa någon. Det kan vara en tiggare på stan som du traskar förbi utan att lägga en peng i dennes hatt. Det kan vara att du struntar i att gå med i läkare utan gränser trots att de jagat ifatt dig och ber om ditt stöd. Det kan vara att du väljer att ringa det billiga numret istället för det dyrare (där pengarna går till välgörenhet) när du röstar i melodifestivalen. Och alla andra små val vi gör, när det handlar om att hjälpa andra människor.

Jag vill att du ska förstå att anledningen till att du inte ger pengar, INTE ligger i att du inte hinner eller i att du tror att pengarna ändå inte kommer fram (oftast). Det handlar heller inte om att "hjälper man en måste man hjälpa alla" för det är ett sjukt knäppt argument. Vaddå så bara för att jag är med i tjejjouren måste jag också gå med i läkare utan gränser?  Dessa tankar är försvar du sätter upp för att slippa inse att det faktiskt handlar om att du inte bryr dig tillräckligt för att agera. 

Och det är helt okej. Det är spritt spångande omöjligt att bry sig om allt och alla såpass att en skänker pengar eller engagerar sig i massa projekt. Men det du ska veta är att det i dom flesta fallen inte handlar om att "tiggaren får ju ändå inte pengarna själv" utan om ren och skär egoism. Du bryr dig helt enkelt inte tillräckligt mycket. Här kommer nån viktigpetter hävda att "om jag visste att pengarna gick fram skulle jag ALLTID ge" men jag hävdar att det är bullshit och att hen ljuger för sig själv. 

Så vad vill jag säga med det här? Det här inlägget är inte menat att skuldbelägga folk som inte skänker pengar och engegemang stup i kvarten. Det handlar om att jag vill göra det okej att säga "nej, jag vill inte gå med i läkare utan gränser, för jag bryr mig inte tillräckligt mycket". Åtminstone ska en kunna säga det inför sig själv, utan att må dåligt över det. Vi behöver vår sunda egoism och vi orkar inte bry oss om allt. Olika personer har olika nivåer av givmildhet och det är också helt okej. Alla får fundera över vad som känns okej att bidra med. Sen finns det ju en del vars sunda egoism helt övergått i total brist på sympati (som sitter inte med massa miljarder och typ flyr från att betala skatt) och det är inte okej!

Just det här är något jag kämpat med länge (och fortfarande gör). Jag vill liksom va den där goda människan som alltid hjälper till. En Moder Mican typ. Men så har jag märkt att jag inte lever som jag lär. Jag skänker inte pengar till människor i nöd (trots att jag lätt kan avvara en del som går till onödiga saker) och jag är bara engagerad i en ideell förening. Först intalade jag mig att det berodde på att jag inte kunde göra mer eller att pengarna ändå inte går fram eller nån annan liknande anledning. Men det blev så jobbigt att hela tiden behöva hitta på försvarsanledningar till att jag inte gav mer. Så jag började ifrågasätta mina försvar och kom fram till att jag helt enkelt inte bryr mig tillräckligt - och att det är okej. Och det är så jävla befriande!

 

 

Det är sant. Jag vet att du håller med mig, fast du kanske inte fattat det själv än. Men läs dilemmat under och svara ärligt, våga erkänna det för dig själv. 

Det är en otrolig snöstorm ute inatt. Sju personer är fast mitt ute i ingenstans och kommer antagligen frysa ihjäl om några timmar. Det är omöjligt att få hjälp utifrån, och det är omöjligt att gå i stormen. Du är en av dessa personer och du är den som äger den enda räddningen - en skoter. Det kan bara sitta två personer på skotern samtidigt och du är den enda som kan köra den. Du vet att det finns ett öde hus en halvtimme bort från platsen, där det är varmt och där ni kan överleva natten. Men alla kommer inte att kunna komma dit.

För mig är det självklart att seriemördaren lämnas kvar sist. Han är mindre värd än de andra, eftersom han skadar andra människor. Sen blir det svårare. Jag skulle nog ta den gravida kvinnan först (save 2 in 1 liksom) men efter det vette fan.

 

Är en sjuksköterska mer värd än någon som är drogberoende? Egentligen inte vill jag säga. Men om jag  tvingas välja skulle jag helt ärligt rädda sjuksköterskan först, eftersom jag tror att hon tillför samhället mer och eftersom narkomanen ändå troligen kommer dö i förtid. För mig är alla inte värda lika mycket, alltså. Det beror på hur schysst en är mot sina medmänniskor och så vidare. Sen menar jag inte att en narkoman per definition är mindre värd än en sjuksyrra. Kanske narkomanen är superschysst medan sjuksyrran stryper katter, det vet jag ju inte. Men med den lilla infon som finns i dilemmat ovan (och mina personliga fördomar) så värderar jag sjuksköterskan högre. Vill inte riktigt säga det högt för är ju sjukt fördomsfullt och politiskt inkorrekt, men vafan, går det ens att låta bli att värdera? 

Är det okej eller? Kan en tjej vara feminist och samtidigt gilla smink o mode, raka sig och klä sig "utmanande" (vad nu det är som är så himla utmanande med kläder, vem utmanar en liksom)?

Se svaret hos Lady Dahmer. 

Det är nästan lite status för en tjej att hävda att "jag har alltid varit lite av en pojkflicka". Men har ni nån gång hört nån kille beskriva sig som flickpojke? Nää tänkte väl det. 

I vårt samhälle är det socialt accepterat för en tjej att göra "manliga" saker eller ha manliga attribut, i mycket större utsträckning än det är för killar att göra "kvinnliga" saker eller ha kvinnliga attribut. Till exempel ses det som konstigare om en kille sminkar sig än om en tjej inte gör det. Det ses som konstigare för en kille att ha axellångt permanentat hår än för en tjej att ha snaggat hår. Det ses som sjukt weird om en kille har på sig klänning men ingen jävel höjer på ögonbrynen när en tjej bär byxor med häng.

Men vaffö då, undrar ni säkert? Ni kan vara lugna för jag kan ge er svaret redan idag! 

Det är på grund av att manlighet (mannen) värderas högre än kvinnlighet (kvinnan) i vårt samhälle. Nu pratar jag generellt för det finns viiiiisst en del undantag men dom skiter vi i just för tillfället. Eftersom manlighet värderas högre blir det helt okej för tjejer att i viss mån träda över till den manliga könsrollen. Men det är jävligt jobbigt för en kille att kliva över gränsen till det feminina. En manlig tjej är cool (även om hon ibland ses som äcklig) medan en feminin kille är fjolla eller bög (alltså han kallas så, inte att han ÄR det på riktigt). Typ så. Detta blir ju fett jobbigt för de killar som inte är/vill vara macho, pratsamma, risktagande, buffliga och whatever som nu ses som typiskt manliga egenskaper. 

Sen blir jag ju också rätt förolämpad (å min fittas vägnar) när någon säger att jag är cool och manlig som att dom två givet hörde ihop. Vadå kan jag inte vara stark, tuff, hårig, skämtare m.m bara för att jag är tjej eller? Det växer liksom inte ut en kuk på mig för att jag snaggar håret. Också tråkigt när folk använder ordet tjejig som om det vore nåt negativt, grym kränkning mot min könstillhörighet!

Sååå, vad ska vi göra åt detta? För det första kan du ju sluta beskriva folk utifrån deras könstillhörighet "hon är så tjejig" eller "jag vill ha en riktigt manlig kille". Beskriv istället egenskaperna du söker. "Hon är så tjejig" kanske blir "hon är så fnittrig och modeintresserad" eller "hon är så omtänksam och blyg" eller ja ni fattar. 

Kan tyckas att jag håller på och petar i småsaker som inte har så stor betydelse. Fast det är inte så jävla kul att behöva anpassa sig efter en snäv ram (särskilt killar, men tjejer också) och orden kvinnligt och manligt befäster könsrollerna ytterligare. Vi måste ta tag i flera ändar samtidigt för att jobba bort det här. 

Asså jag fattar att du inte säger orden på blodigt allvar och ibland kan en absolut använda dom för att göra ett statement eller nåt (som jag gjort nu). Men ändå, vi kan skärpa oss, ready, set go!

Nåt som jag blir så jävla arg på är föräldrar som skadar sina barn. Och jag blir ännu argare när det tillåts enligt svensk lag.

Hur kan det vara okej att könsstympa en liten pojke? Svensk lag säger att det inte finns nån åldersgräns för omskärelse, men att det inte får ske mot en pojkes vilja. Men hur fan ska en 1åring kunna veta vad ingreppet innebär? Tycker det är konstigt att det är olagligt att cutta i snippan, men att det är fritt fram att stympa snoppen.

Nej så här långt får religionsfrihet/föräldrars maktutövning inte gå. Aldrig att nån skulle komma undan med att tatuera sin 5åring, och det är ändå inte lika kränkande som omskärelse (går iallafall att bleka bort, snoppskinnet växer inte direkt tillbaka). Ungarna måste få bestämma själva om de vill ändra/skära i sin kropp. Det måste ju gå att införa åldersgräns på omskärelse, eller vad tror ni?

Detsamma gäller förresten föräldrar som tar hål i öronen på sina småbarn. Skäms för fan!

Vad är viktigt för dig?

Vad vill du minnas att du åstadkommit i ditt liv när du ser tillbaka? Hur vill du att din omgivning ska minnas dig? Vad kommer de att säga om dig på din begravning? "Hon hade alltid den senaste mobilen" eller "Hon hade ett superdesignat hem". Eller vill du hellre minnas för något du åstadkommit, för att du gjort skillnad . För att du varit en god vän och alltid ställt upp för din familj, till exempel. 

 

Vad värderar du i samhället? Trygghet eller 150 kronor mer i plånboken, så att du kan köpa ännu ett par skor? Men om du blir sjuk, har en gammal mormor som behöver stöd eller ett syskon med svårigheter finns det inte stöd att få. De pengarna valde du att få till din egen plånbok - till den nyaste mobilmodellen, ännu en designpryl eller kanske rentav till en botoxinjektion.

 

Att fundera över vad man värderar och vilket samhälle man vill leva i borde alla stanna upp och fundera på.

 

Jag gillar inte när folk argumenterar mot välgörenhet i andra länder. Robin Hood är min idol vettni, ta från de rika och ge till de fattiga. Förstår inte varför vissa ska få födas med en silversked i munnen medan andra föds för att dö i svält eller nåt annat omänskligt.

 

Särskilt hatar jag argumentet "det egna landet måste gå först". Jaha. Vaffö då då? Vad är det som säger att Stina i Kalmar är mer värd än Happy i Malawi? Att säga så innebär per automatik att du tycker att en svensk är mer värd än någon från ett annat land. Och det handlar inte om att du vill hjälpa någon du känner hellre än någon du inte känner, för du känner liksom inte alla i Sverige. Enda argumentet som känns okej är när folk vågar erkänna att det rent egoistiskt för dom är bättre om pengarna går till billigare kollektivtrafik, så dom kan festa hårdare på helgerna eller köpa fler onödiga grejer för de extra slantarna. Men fan inte att dom hellre får gå till en okänd svensk än till en okänd thailändare.

Sjukt att vår syn på människors värde ska grunda sig i några streck på en karta som ett gäng gubbar med roliga skägg ritade för jävligt längesen.

 

Nä skärpning annars kvalificerar ni er i gruppen Jag är inte rasist, men...

Tro't eller ej, men jag gör smycken. Inte såhär avancerat så att jag smälter ner metall och formar hjärtan men jag gillar att pyssla med pärlor, ståltråd och band. Det är BRA, för det är roligt utan att det känns jobbigt om jag inte gör det :)

Sen äre ju en lite konstig sysselsättning för mig egentligen eftersom jag typ aldrig har smycken på mig. Men det blir iallafall bra presenter till andra!

 

 

Kolla värsta schyssta coolaste skorna jag köpte igår :) Vart så glad när jag provade dom och dom passade, brukar ha svårt att hitta skor för mina ankfötter.

MEN FAN INTE KAN VÄL JAG POSTA BILDER PÅ YTLIGA GREJER?

Ehm fast då har ni nog missuppfattat mig. Ja, jag kritiserar utseendefixeringen i samhället. Men jag vill inte att alla ska sluta bry sig om mode, shopping eller smink. Det enda jag vill är att allt det här ska vara förknippat med ett "jag vill" och inte med ett "jag måste". 

Ibland kan det vara svårt att veta om en gör något för att det är kul eller för att det förväntas, för att leva upp till normerna. Men frukta ej! Här kommer en liten lathund så du kan få insikt i ditt beteende! :)

BRA - Det gör dig glad att göra det, och du får inte ångest/jobbiga tankar om du inte gör det. 

Det är ju emot naturen att vara kär i fler än en person åt gången. De som lever i polyamorösa förhållanden (där det är flera partners än två inblandade) kan faktiskt inte må riktigt bra. Det måste handla om nån form av sexmissbruk eller nåt. Och fatta all svartsjuka som måste uppstå! Fan trohet och kärlek ska vara mellan 2 personer, en man och en kvinna!

Ehm. Asså. Nej.

Dagens nyheter skrev en artikelserie om poly för någon vecka sen (superbra!). Tyvärr finns det ju möjlighet för insändare, och ännu mer tyvärr så finns det ju narrar från medeltiden som skriver dit. Och som skriver nåt argument i stil med texten högst upp. Fan är svenska folket så jävla blåsta och trångsynta verkligen?

 

All kärlek är bra kärlek. Bara för att du inte kan bli kär i flera samtidigt, betyder det inte att andra inte kan det. Och bara för att du lider av svartsjuka, betyder det inte att andra gör det. Du måste lära dig att inte bestämma vad som är bäst för andra, för du fattar inte det. Och även om det nu i vissa fall skulle röra sig om att bara ha sex och inte vara "romantisk kärlek", vad fan spelar det för roll då? Sex är också najs. Om du tycker poly är konstigt eller fel är det för att du är trångsynt. Ifrågasätt dina värderingar!

 

Jag tror att det återigen rör sig om förändringens chock. Det var samma reaktioner när homosexualitet började diskuteras flitigt, tills folk helt enkelt vande sig och insåg att två av samma kön visst kan vara kära (utom de allra mest puckade grottfolken). Snart kommer de flesta halvsmarta människor att inse att poly är fett najs, eller åtminstone helt okej.

 

 

Och titta jag hittade en fyra år gammal artikel om ämnet  :)
http://hd.se/mer/2008/11/29/paret-som-aelskar-att-aelska-flera/

 

Jag möter så otroligt många unga som inte insett att de är värdefulla, fantastiska, älskvärda och alldeles alldeles underbara. Allt i livet blir så mycket svårare när självkänslan är låg. Minsta lilla motgång kan orsaka enorma mängder ångest. Att hela tiden söka bekräftelse från andra, duger jag? Borde jag ändra på mig? Hur ska jag vara för att ni ska tycka om mig? Vad gör jag för fel? Är jag tillräckligt snygg/smart/rolig? För de flesta ökar självkänslan i takt med att en åldras. För vissa går det snabbare än för andra, beroende på vad som händer i livet och vad en har för personliga förutsättningar. 

 

Det finns vissa saker du kan göra för att öka din egen självkänsla stegvis. Jag tänkte lyfta några exempel. 

 

Ifrågasätt dina negativa tankar
Så fort du får en negativ tanke om dig själv, ifrågasätt den! Ställ frågor som "finns det nåt annat sätt att se på det?", "vad skulle min kompis säga?", "vad är det värsta som kan hända?" och "är det så viktigt egentligen, vad gör det om hundra år?". Förbjudet att svara "det bara är så" eller "för att jag är värdelös" på frågorna. 

Lyssna på vad andra säger
Om någon ger dig en komplimang - tro på den! De flesta ger inte komplimanger utan att mena dem.

Lyssna inte på vad andra säger

Om någon säger något elakt om dig/till dig - tro inte på det! Skitsnack grundar sig oftast i avundsjuka eller idioti. 

 

Välj dina kompisar väl
Umgås bara med människor som får dig att må bra och som accepterar dig som du är. Undvik människor som kommer med såkallade "goda råd" hela tiden, som ofta kritiserar och sällan berömmer och andra småelaka saker. Lita på din magkänsla, och våga bryta med en dålig vän!

Du är inte vad du gör
Alla gör misstag. Att du gör ett misstag gör dig inte till en sämre människa. Tänk dig att din kompis (förutsatt att det är en vettig person) gjort exakt samma sak. Vad skulle du säga till hen?

 

Sluta jämför dig med andra
Glöm inte att du är unik, precis som alla andra. Det ger ingenting att jämföra sig med sina kompisar i vem som är snyggast, roligast, snällast eller den bästa flickvännen/pojkvännen. Kom fram till att din kompis är snäll, du också. Det räcker så. Om ändå tanken "hen är roligare" dyker upp, fråga dig själv vad det spelar för roll egentligen. Var glad att du har så fantastiska vänner och inse att så härliga människor faktiskt älskar dig. Så nåt gör du ju rätt ;)

Våga se dina positiva sidor
Skryt. Ofta och mycket. För dig själv och för andra om du vågar det. Överdriv dina positiva egenskaper. Vi måste bort från den äckliga jantelagen som säger att "du ska inte tro att du är nån". Skriv en pepp-lista till dig själv med saker du gjort bra under dagen och bra egenskaper du har. Be andra att skriva en likadan lista om dig. Lita på vad de säger! Undvik gärna ytliga saker som "fina ögon" och utgå från egenskaper.

En av de mjukaste, mest klämvänliga delarna på min kropp. Den ska liksom vara där. Och nej för helvete, jag är inte tjock. Bara fett vältränad ;)

Visste ni att en kan vara både tjock OCH sund? Att övervikt faktiskt inte behöver betyda att en bör lägga om sina levnadsvanor? Det handlar inte om hur mycket en väger eller hur många sittvalkar en har, utan hur en äter och motionerar. Sen visst väger en 300 kg är det ju en sak, men nu snackar jag om den "övervikt" som typ Lady Dahmer har. Om ni inte fattar så läs hennes åsikter om det http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/january/vet-ni-vad-som-ar-provocerande-att-vara-tjoc.html#comment. Borde kunna banka in lite vett i skallen på dom flesta.

Och visste ni att en kan vara överviktig utan att vara tjock? Ehm asså det här är stört men jag är mindre än 1 poäng från fetma i BMI-skalan. Kommer alltså upp i 29,3 (vilket klassas som övervikt) och 30 är gränsen för fetma. Säger ganska mycket om hur dålig den är.

 

Nästan fetma? Men visst.

 

 

För er som inte orkade läsa förra inlägget kommer här en sammanfattning i bildformat.

Män och kvinnor är olika av naturen, hävdar en del. Till viss del kan jag hålla med. Det är tillexempel mycket möjligt att en del i förklaringen till att män är våldsammare än kvinnor ligger i en högre testosteronhalt. Eller att kvinnor genom evolutionen blivit känsligare för små barns behov (ja jag vet att det är lite oschyssta exempel men kom inte på nåt annat i stunden). Att kvinnor generellt sett haft rollen som barnuppfostrare kanske grundar sig små skillnader i hjärnans substanser som under stenåldern innebar att en specialisering var lämplig. Och eftersom männen då (biologiskt) var starkare kanske de var mer lämpade att vara ute och jaga. Typ.

 

Frågan är om det egentligen spelar någon roll idag.

Samhället ser rätt annorlunda ut. Så även om könsspecifika gener haft stor betydelse tidigare, behöver vi ju inte följa samma spår med argumentet "så har det alltid varit, kvinnor har genom evolutionen blivit si och män har blivit så". Jaha liksom? Varför ska det användas som ett argument mot förändring och uppluckrande av könsroller? Varför kan vi inte se till att alla, oavsett om de har kuk eller fitta, för möjlighet att välja vilka roller de vill. Varför måste vi fostra pojkar till att vara "pojkiga" och flickor till att vara "flickiga"? Kan de inte få vara både och? Kan de inte få vara barn?

 

Jag har sett vilket lidande könsrollerna kan orsaka hos unga tjejer och killar. Tjejer som får ångest av att behöva fejka ett intresse för mode och smink, och som känner sig tvingade att vara små och puttenuttiga för att duga. Än värre är det för de killar som inte alls vill vara tuffa och självständiga utan som vill kunna gråta i skolkorridoren utan att få höra hånfulla rop efter sig. Killar som vill kunna visa känslor men som tvingas leva ensamma med sin ångest, för att en kille som visar svaghet inte är en "riktig kille". Då är han bög eller åtminstone fjolla. (Varför det är mer okej för kvinnor att göra "manliga" saker kommer jag att diskutera nån gång framöver).

 

Det handlar inte om att alla tjejer och killar ska göra exakt samma saker, eller att de ska byta roller. Det handlar om att alla ska få vara sig själva - utan att andra straffar dem.

Jag är inte min fitta. Jag är mer än mitt kön. Du också. Jag vill inte att det faktum att jag har en fitta ska hindra mig från att välja vissa vägar i livet. Jag vill att vi ska sluta bestämma hur andra ska leva sina liv. Jag vill vidga vyerna för vad som är "normalt". Jag vill att fittan och kuken ska stanna vid att vara knull- och kissverktyg.

Jag kräver inte att du ska sluta förutsätta att killar och tjejer är olika, för det är en lång process att ändra sitt tankesätt. Shit, jag är själv långtifrån fördomsfri! Men jag vill inte att du låter din trångsynthet lysa igenom. Jag vill inte att du höjer på ögonbrynen eller fäller en kommentar när någon bryter mot normen.

 

är så underbar. En sån mamma som alla borde ha, som man kan prata med och som alltid ger kloka råd och tröstande ord när det behövs. Och som är grym för att hon har ett starkt driv att göra situationen bättre för andra människor. Och för att hon lagar god mat ;)

Min pappa och bror är också fantasiska! Jag undrar hur mycket bättre världen skulle vara om alla barn kunde få en trygg grund genom att ha en stabil familj som ger mycket kärlek. Nu pratar jag inte om en kärnfamilj som absolut måste innehålla mamma-pappa-barn, men en stjärnfamilj som kan se ut hur som helst men som präglas av värme.

Något jag beundrar är människor som inte fått en grundtrygghet tidigt, men som lyckas bygga upp den eftersom. Vad starka ni är!

Isåfall är det dig det är fel på, och inte mig. Just so you know liksom. Tänkte spräcka hål på lite argument mot kvinnlig behåring:

1. Det är onaturligt.
Seriöst? Det växer fan där naturligt ju, är inte direkt fastlimmat i efterhand...

2. Det är ofräscht.
Varför skulle killars hår vara fräschare?

3. Det är okvinnligt.
Sjukt argument ju. Benhåret börjar växa ordenligt och bli mörkare när man kommer i puberteten och därefter, således när en flicka kan anses bli kvinna. Så hur fan kan det vara okvinnligt att ha hår på benen?

 

4. Det är osexigt.
Okej det här argumentet köper jag. Eftersom vi lever i ett samhälle med sjukt knäppa ideal och utseendenormer. Nån jävel kom på att kvinnor borde raka benen, nån gång förut. I början mycket motstånd säkert men sen hakade folk på. Så nu kan jag inte gå ut i shorts utan att raka benen om jag vill slippa kommentarer om hur jag sköter min hygien. Tack för den!

Men tack å lov finns det ju såklart vettiga människor som inte bryr sig om huruvida jag rakar benen eller inte. Det finns hopp för mänskligheten, och för en förändring av idealet! Kan ni puckon som provoceras bara acceptera att alla inte vill vara slavar under konstiga regler? Vore asnajs.

Ett vanligt argument jag hör mot att jobba för lika möjligheter för killar och tjejer, är att pojkar och flickor visst är olika. 

Visst är det så. Killar har kuk och tjejer har fitta. Och om vi bortser från det rent biologiska så kan nog alla erkänna att killar och tjejer generellt sett beter sig olika också, väljer olika intressen, kläder och har olika egenskaper. Agreed?  

Det roliga är att en del inte verkar fundera över VARFÖR det är så. Några säger att "män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor, det är så det är menat". Men vad betyder det egentligen? När bestämdes det, och av vem? Och exakt hur ska en man respektive kvinna vara? Finns det verkligen en given manual för det?

Jag vet att människor formas av sin omgivning till stor del. De rådande normer (=osynliga regler typ) som finns i vårt samhälle skapar förväntningar på hur människor ska bete sig och hur de inte ska bete sig. Dessa normer är olika för tjejer och killar. Killar och tjejer förväntas vara på olika sätt, de har olika könsroller.

Könsrollerna, liksom normer, är inte konstanta utan förändras över tid och ser olika ut i olika kulturer. Förr i tiden var det till exempel inte accepterat för tjejer att ha byxor. Detta ändrades inte förrän några vågade trotsa normen och ta på sig byxor ändå. De fick höra massor av skitsnack, men när väl förändringens chock lagt sig accepterades förändringen. Normen ändrades.

Tjejer och killar är inte beteendemässigt olika för att det ska vara så, utan för att vi än så länge lever i ett samhälle där det finns olika förväntningar på pojkar och flickor (könsroller). Det kan vara alltifrån klädval till val av yrke eller personlighetsdrag.

Könsrollerna begränsar. Killar och tjejer som bryter mot förväntningarna möter ofta motstånd, av de som är rädda för förändring. Men i slutändan är förändring vad som krävs för att samhället ska gå framåt. 

True story.

 Är det viktigt för dig att vara knullbar i andras ögon? Varför vill vi vara sexiga hela tiden? Va fan spelar det för roll om jag är ful, egentligen? JAG FATTAR INTE DET.