Och hela den skeva kroppsuppfattningspandemin som råder. Jodå! Först måste problemet påtalas, sedan kan det lösas.
Sanna förklarar det bättre och jag ska dra nu så ni får helt enkelt kika in hos henne.
Ciao!
Jag har en till tanke om vad som orsakar mobbning (eller i alla fall har stor roll i det hela). Egentligen tror jag inte att det handlar så jättejättemycket om individer och deras val, utan att gruppdynamik och grupprocesser kan påverka enormt mycket.
Säg att nåra ungdomar börjar i sjunde klass tillsammans. Förutsatt att de inte känner varandra sen tidigare (och då tar med roller och hierarki därifrån) så tror jag att typ lärare och mentorer kan förebygga mobbning genom att köra mycket på att skapa en slags team-känsla. Att det redan från börjar blir svårt att utveckla hierarkier, genom att "dom coola" lär sig acceptera "töntarna" typ.
Inte bara genom att typ körra teambuilding och åka på läger, utan att dessutom snacka mycket med ungdomarna om gruppdynamik och liknande, och genom att ALDRIG tolerera ens den minsta kränkning mellan två elever.
Sen såklart kan det finnas vissa individer som inte fungerar i någon grupp överhuvudtaget., I guess. Men jag tror absolut att de individer som är "potentiella mobbare" kan vara jätteschyssta mot sina klasskamrater i rätt sammanhang.
Vad tror ni? Är jag helt ute och cyklar?
Ofta hör en ju att dom som mobbar andra gör det för att dom själva mår dåligt och liksom tar ut det över andra, för att känna sig bättre själva.
Jag har börjat fundera över det där. Är det verkligen alltid så, att alla mobbare mår dåligt i sig själva (medvetet eller omedvetet) och att det är därför dom beter sig elakt? Eller kan det vara så att nån som faktiskt är jävligt nöjd med sig själv och sin tillvaro mobbar någon?
Kan en bete sig som ett svin (vara ett svin) utan att i grunden må dåligt? Vad tror ni?
Känd bild på byggnadsarbetare som käkar lunch på en bjälke. Män, män, massor av macho män. Ba blää nää trött på det även om det är lite kul att dom sitter uppe i luften.
Jag hittade en bättre variant av den, kolla!
Den hänger ovanför teven och förgyller mitt liv just nu. Den äää ju så cooool! Lite trist att alla tjejerna har typ samma kroppsform och ännu tristare att dom alla är vita (hej hej vit överrepresentation och rasism-bevarande skit liksom) men va faaaaaaan I love it ändå asså.
Det bästa av allt: Den kostade 129 kronor. Och det finns flera! Det var på nån butik som hette nåt i stil med Fyndtorget, tror det låg i Tumba. Råkade ba svänga förbi så minns inte riktigt.
Visst är den fiiiiiiiiiin?
Fanny skriver om att vidga sina vyer, och som vanligt håller jag helt och hållet med henne. Det är viktigt att vi vågar rannsaka oss själva och våra priviligerier, att inte bara peka ut nåt/nån annan som orsak till förtryck.
JAG är med och upprätthåller förtryck av kvinnor. Och av PoC:s (person of colour). Och av djur. Och säkert av flera andra underordnade grupper. Att bara ägna energi åt at tänka på hur andra håller förtrycket levande är inte tillräckligt, det får inte sluta vid att jag kritiserar uppdelning på barnkläder eller sexistisk reklam eller mäns våld mot kvinnor. För att nå djupare måste jag ifrågasätta mitt eget tankesätt och handlande. I allt. Självrannsaken, yeah!
Hur lyckas en med självrannsakan?
För det första, genom att vilja lyckas. Annars går det liksom inte.
För det andra, genom att lyssna på vad andra har att säga om ditt tankesätt/dina val även om det är obehagligt. Jag tänker nu tillexempel på bloggen
Falskheten som på ett "attackerande" sätt beskriver hur JAG bidrar till rasismens fortlevnad. Istället för att direkt gå till försvar och förnekande måste en våga blotta sig och erkänna att en har felat/felar.
För det tredje, genom att acceptera att även goda människor (som du!) kan göra och tänka fel. Först när du vågar acceptera att du bidrar till kvinnoförtryck/rasism/whatever så kan du försöka ändra på detta. Och dessutom acceptera att du inte kan lära dig allt och vara helt "förtrycksfri" genom att läsa nån slags manual, utan att det är ett ständigt pågående arbete som kräver mycket tankeverksamhet, men som också ger mycket tillbaka. Lite ödmjukhet, typ.
Tror jag, iallafall.
Vad tror du? Hur lyckas en med självrannsakan?
Nu drar jag strax iväg med familjen till nyköping för att fira midsommar, fan va skönt. Kommer vara helt utan internet men det är faktiskt inget problem för mig. Funtar på att lämna telefonen hemma också, men en behöver ju inte överdriva bonnigheten kanske.
Älskar midsommar. Alla såna där familjetraditioner är underbara, men midsommar är nåt alldeles särskilt. Nästan bättre än julen för mig :) Samlas familj och släkt, äta massa god mat, bara ta det lugnt. Bada massor. Underbart!
Sen kan det ju kännas lite konstigt att dansa runt en midsommarstång som ju symboliserar en kuk (fallos-symbol yeah) när en är lite trött på mansdyrkande. Men chillerill! Det har visat sig att det lika gärna kan va en fitta som jag svänger mina lurviga (bokstavligen) kring:
Hur firar ni midsommar?
Köpte den här magneten i London, den pryder vårt kylskåp och gör mig glad varje gång jag ser på den. För vafan, jag har bättre saker för mig än att damma stup i kvarten. Tänk alla de timmar jag sparar in på att ha det lite halvstökigt istället för att dammsuga, plocka undan, vädra soffkuddar etc. Kan jag blogga istället. Eller äta choklad. Så värt det!
Men så är jag fortfarande lite töntig ibland och vill städa lite när jag ska få besök. Varför gör en så, egentligen? Jag vägrar köpa att det är nåt slags "allmänt hyfs" för jag hatar såna där onödiga pekpinnar. Det är väl för att visa upp en "välvårdad yta", samma anledning som folk är noga med kläder I guess.
Jag måste sluta med hetsandet kring att visa nån slags snygg fasad för andra, jag är så awesome så alla människor borde älska mig trots damm i hörnen (eller tack vare...?).
Gillar du att städa? Vågar du låta bli?
P.S. Ja jag stör mig liiite på att det är en kvinna som håller på att dona med badkaret, i klassisk "att städa är en kvinnogrej"-anda. Men vafan, den är så grym ändå.
Blir tokig på när "något feminint klassat" sätts som etikett på nåt som anses dåligt. Typ när folk idioter hånar idrottsgrabbar genom att kalla dom tjejer, for example.
Alltså när nån säger att någon annan "kastar som en tjej" ska en säga: "Vilken tjej? Sandra Perkovic eller, som vann OS-Guld i diskuskastning?"
Äntligen tillbaka i mitt anrika fosterland, efter en weekend med familjen i London. Trevligt sånt där, med familjeumgänge och resor. Men ni vet ju hur det är, borta bra men hemma bäst.
Alltså begreppet fosterland, får mig att tänka på nationalism. Fan va jag hatar uppdelningen av människor utifrån land och världsdel, och hela idén med att vara stolt över sitt land. Varför ska jag vara mer stolt över Sverige än över nåt annat land, bara för att jag råkar bo där? Värna mer om svenskar än om andra etniciteter? Inte som om jag har en personlig relation till alla svennar liksom.
Däremot kan jag vara väldigt glad för att jag bor i Sverige, då jag anser att det är ett av de länder som kommit längst i jämställdhetsutvecklingen. Ingen stolthet dårå (ej jag som genomfört det ju), bara glädje liksom.
Nu kan jag inte skriva mer för pappa väser i mitt öra och det kittlas. Ha det gött hörrni!
Är ni nationalistiska? Alltså tycker landsgränser är viktiga?
Många kommentarer på det förra inlägget, mycket argumenterande mellan meningsmotståndare. Askul ju!
Till vissa av de som provocerades av bilden vill säga en sak. Ofta kan en ju bli provocerad i försvarssyfte, då en inte vill inse att en har en roll i ett förtryck genom sina handlingar. Jag tycker att det är asprovocerande när djurrättare hävdar att djur är lika mycket värda som människor och att det är fel att äta animaliska produkter för det blir så jobbigt för mig själv att inse att jag är en del i förtrycket.
På samma sätt är det skitprovocerande att läsa om hur jag, i egenskap av vit medelklass, upprtthåller en rasistisk struktur på olika sätt.
Eller så håller ni ba inte med. Men det kan va värt att tänka på.
P.S. Är i London, kommer inte kunna skriva nåt mer förrän på söndag typ. Ha de gott tills dess!
Ja, inte jag då. Jag är (tyvärr) fortfarande speciesist, alltså inne på att människor har högre värde än djur. Fortfarande tycker jag inte det är alls lika hemskt att döda djur som att döda människor, det måste jag erkänna. Ändå är jag nog väldigt "djurvänlig" i förhållande till de flesta andra svenskar, i och med att jag inte vill äta kött, undviker att trampa på myror etc.
Men iallafall, jag snodde denna bild från en godare människa som bryr sig om fler individer.
Laks la upp den för att förtydliga ett inlägg, och jag tror fan jag kan förstå hur det måste kännas att vara "extrem" djurrättare i dagens köttnormssamhälle fastän jag själv inte är det.
Btw, det var just
Laks som fick mig att återigen börja med vegetarisk kost. Gå in på den bloggen ofta för ett ordentligt uppvaknande!
Den ska jag och killen se, bokade nyss på ticnet. Fan vad kul det ska bli!
Såhär beskrivs den på ticnet:
Cissi Wallin och Natashja ''Lady Dahmer'' Blomberg tar med dig på sin resa från barndomens flickor till dagens kvinnor. Hur har normer och regler kring kvinnlighet format dem??
En berättelse ur rå ärlighet och skratt som fastnar i halsen; om bantande morsor, tafsande killar i klassen, smygonani, att inte våga vara kåt och full, fast sen vara det ändå och då kallas "horan". Om Magnus Uggla som lärde ens farsa att "ladda bössan", om "naturlig skönhet" där inte hängpattar får finnas.
Om att vilja vara ett "flickvänsmaterial". Och alltid nyrakad och bejakande.
Och om hur mallen för hur en "riktig kvinna" ska vara fortfarande känns obehagligt trång.
Ska ni se den?
Tetra gav en förtydligande kommentar på mitt förra inlägg om att gnälla för förändring:
Fint att när det är feminister som uttalar sig så är det "gnäll/tjat" men när det är andra politiska grupperingar i samhället är det helt plötsligt "protest/uttalande/påpekande". Att påpeka saker om och om och om igen hjälper. Alla politiska idéer har drivits igenom genom att påpeka fel i samhället. Det är inte bara så att folk satt stilla och höll käften och sedan hände det en stor samhällsförändring.
Hen har ju förstås helt rätt.
Alla dom som blir irriterade på oss som ifrågasätter typ för små klädstorlekar/sexistiska reklambilder/whatever och ba "ååh alla feminister som bara gnäller hela tiden, man kommer ingenvart med att gnälla".
Ehm, fast asså en kommer jävligt långt med att gnälla. Att bita ihop och vara tyst om orättvisor leder ingen vart, för att kunna få till en förändring måste en ju tala om problemet. Medvetandegöra andra om att det är ett problem. GNÄLLA om det.
Och dessa människor tror typ alltid att samhället inte kommer att förändras. Att samhället på nåt konstigt vis just nu skulle vara färdigutvecklat. Ursäkta men låt mig informera om att samhället förändras HELA JÄVLA TIDEN och att det är så vi kommer framåt i utvecklingen.
Det är inte så som många verkar tro, att feminismen förr i tiden var något som de allra flesta ställde sig bakom och hurrade över. De flesta feministiska frågor, däribland kvinnlig röstrött och abortfrågan, förminskades och hånades på den tiden det börjades snackas om det. På samma sätt som många bemöter "genustrams" idag, att det är onödigt och att vi borde låta kvinnor va kvinnor och män va män, just med samma argument ville folk hindra kvinnor från att rösta. "Vi har olika roller" och annan skit liksom.
Men fan vad den tidens feminister gnällde. Och resultatet? Jo, idag får kvinnor rösta. Det är fri abort.
Du kommer ingenvart om du inte gnäller om problemet. Högt och ljudligt ska du gnälla, till så många som möjligt. Många vägrar fatta vad som krävs för att nå jämställdhet och för att bekämpa utseendefixeringen och för att förbättra samhället i allmänhet, och jag vägrar acceptera det.
Jag tänker gnälla så jävla mycket att alla blir fett irriterade på mig, men det är det som krävs för att nå förändring. En kan inte bara göra sånt som andra håller med om, en måste tänja på gränserna. För annars är det ju liksom inget förändringsarbete, om alla redan håller med.
Så jag tänker gnälla tills dess att genuskunskap är allmänbildning. Tills alla fattar att Sverige ÄR ojämställt och vad vi behöver göra åt det. Så ja, jag lär väl hålla på i några år framöver. Men jag är inte ensam om kampen!
Vågar du gnälla?
Tjejerna som skrev en insändare i DN idag övertygade mej om att det vore bra med skoluniform som tvång i skolorna. Nu ska inte jag stå och jiddra om varför, ni får se vad dom skrev istället:
Alltså jag är väl inte riktigt lika naiv hoppfull som dom och tror att konsumtionshetsen skulle försvinna genom att vi införde krav på skoluniform, men däremot tror jag absolut att stressen över att ha på sig "rätt" kläder skulle minska. Att det är en god idé för att motverka utseendefixeringen i skolor. Så får väl folk visa sin individualitet genom hårfärg eller sminkning eller whatever.
Vad tycker du? Borde vi införa skoluniform i svenska skolor?
Alltså inte mode som i kläder typ, utan mode som i det engelska uttrycket liksom (jmf summer mode).
Det betyder att jag inte kommer blogga lika "varje dagigt" som jag gjort tidigare, utan mer när andan faller på. Som andra småbloggare gör liksom. Men jag kommer såklart fortfarande skriva massor av vettiga grejer ;)
Nu kan du ju passa på att leta igenom arkiven på grejer jag skrev för nästan ett år sen! Se om du kan hitta nåt skevt jag skrev då som du tror att jag inte kan stå för längre! Utmaning!
Bilden innehåller egentligen allt det som bäddar så gott för sexualisering och objektifiering. Allt det som så ofta finns i annonser av typen "sälj-grej-med-tjej". En smal, solbränd kvinna. I baddräkt. Röd dessutom, rött som ju ofta används för att signalera sexighet.
Men ändå upplever jag inte att bilden är särskilt objektiferande, eller att kvinnan på bilden finns där främst för att utstråla sexighet. Varför? Jo för att kvinnan på bilden får göra något, och dessutom göra något som inte handlar om att posera snyggt. Hon bara hoppar glatt, ser nästan lite roligt ut. Inte tillgjort sexualiserat, bara...genuint. Kunde liksom vart jag och några polare som gått till stranden och tagit lite bilder när vi hoppade från klippor, så känns det.
Det är liksom själva hoppet som står i fokus, inte kvinnan. Så upplever jag det.
Vad tänker ni om bilden? Är den okej eller bara ännu en objektifierande bild på en avklädd kvinna?
Idag får jag och uppsatspartnern reda på om vi blir godkända, C-uppsatsen alltså. Några timmer kvar tills examinationen, fett nervöst.
Sååå, inget mer bloggande idag. Uppfylld av oron vettni ;)
Jag har fått en blåsa. Jaja tänker ni, det får vi alla liksom, get over it. Men hörrni, den sitter PÅ BRÖSTVÅRTAN!!!!
:O :O :O WTF OMG
Ni vet hur ont det gör att ha en blåsa? Ni vet hur känsliga bröstvårtor är? DÅLIG KOMBINATION ASSÅ!
Aja, bit ihop eller bryt ihop liksom. Nu blire chillkväll med killen och hans syrra. Dom är och handlar mat just nu, hoppas det blir nåt riktigt gott :) Får väl se om dom kan tänka sig vegetariskt dom också, annars får jag väl steka sojakorvar i min ensamhet...
Nån av er som haft en blåsa på bröstvårtan? Varför kommer dom dit? Hur länge innan dom försvinner?
Min känsla inför bröstvårte-blåsan:
Hela inlägget är stulet från Nina Åkestam, för det va så jävla grymt helt enkelt. Slår huvudet på alla spikar liksom. Kan folk nångång förstå att det INTE är en bra grej att försöka banka i nån att hen är vacker?
---
"Tell her she’s beautiful. Eventually, advertising and media will try to convince her otherwise."
Så löd en punkt på en FB-delad lista över saker som pappor bör göra för sina döttrar för att få dem att växa upp till bra människor. (själva listan hittar jag inte nu, förlåt och ursäkta). Det är mer eller mindre formulär 1A när vi pratar om fina män som stöttar kvinnor. Om kvinnor hela tiden får höra att de är fina som de är kommer de att växa upp till trygga och stolta människor som skiter i vilket.
Och det låter ju bra i teorin. Problemet är bara att det inte alls funkar i praktiken. Det finns en anledning till att samma råd inte ges till mammor som ska uppfostra söner, och det beror förstås på att det inte är viktigt för små pojkar att höra att de är fina som de är, eftersom det inte är viktigt för pojkar att vara fina över huvud taget. Det finns annat man fokuserar på, som att vara stark eller snabb eller duktig. Och om man som förälder, även med de bästa intentioner, hela tiden berättar för sin dotter hur fin hon är, befäster man bara det vi alla redan vet för väl: att som kvinna är skönhet det viktigaste en kan ha. Därför blir jag helt skogstokig av alla äkta skönhet-resonemang. Skitsamma om den är äkta eller inte, tjock eller smal, inifrån eller utifrån. Skönhet har aldrig drivit världen framåt eller gjort en banbrytande upptäckt eller tröstat någon som är ledsen. Av allt en människa kan vara är just vacker kanske det allra minst viktiga.
Så vad kan man då göra om man vill att ens dotter ska växa upp och ha en hyfsad chans att inte känna sig ful och bedrövlig? Jag tror att man ska berömma henne för allt bra hon är och gör som är viktigt på riktigt – att hon är schysst, smart, modig, rolig. Jag tror att man ska lära henne att springa, brottas, dansa, rita och andra saker man kan göra med kroppen som inte handlar om att den ska bedömas. Jag tror att man ska undvika att kommentera sitt eget och andras utseende över huvud taget. För det är inte viktigt. Inte viktigt på riktigt.
