moralfjant

Så Amnesty upprör genom att inte tydligt ta avstånd från avkriminalisering av sexköp. Och jag fattar att folk blir provocerade av det, jag blir själv fett sur för tycker Amnesty borde veta bättre än så. 

 

Jag har själv tidigare varit tveksam till om det verkligen är bra att sexköp är olagligt. Detta efter att jag träffat människor från Rose Alliance, som ju vill legalisera sexköp mellan "samtyckande, myndiga parter". Dom klassar sitt arbete som skadereducerande och har många fina poänger. Ja, det skulle troligtvis bli tryggare för många prostituerade om dom inte var tvungna att bedriva sin verksamhet anonymt. Ja, stigmatiseringen skulle troligtvis minska. 

 

MEN! Jag har även vid flertalet tillfällen talat med representanter för Prostitutionsenheten i Stockholm. Och det viktigaste argumentet dom för fram är att det står klart att en legalisering av sexköp mellan "samtyckande, myndiga parter" även ökar trafficking med sexslavar i landet.

 

Absolut, jag skulle tycka det var okej om nån sålde sex och var nöjd med det. (Argumentet om att många människor i prostitution kanske inte alls kan ses som samtyckande, myndiga vuxna lämnar jag därhän idag). Men om jag skulle lobba för en avkriminalisering av sexköp så handlar det inte bara om vad jag tycker enskilda individer ska ha rätt att göra - utan också vad de större konsekvenserna blir. 

 

Och fan, jag tycker att det väger lite tyngre att söka stoppa trafficking än att sexsäljare ska få bättre arbetsvillkor. I alla andra avseenden är det ju fett bra att jobba för harm reduction och se till att sexsäljare inte stigmatiseras eller far illa just för att de säljer sex, inte då bara av de som köper utan även av fördömandet av omgivningen. Men INTE gällande sexköpslagen.

 

Okej, en legalisering av sexköpslagen skulle kanske innebära att Lotta 37 år  kan sälja sex vid sidan om sitt halvtidsjobb, en syssla hon älskar, utan att fördömas eller utsättas för höga risker. Sweet ju. Men det skulle samtidigt innebära ökad sannolikhet för att att Lilja 13 år (och flera andra) smugglas in från Rumaniän och säljs som sexslavar. 

 

 

Asså denna dag. 

 

Hade tänkt att jag nu eller snart skulle producera fett grymma blogginlägg. Inte minst med tanke på att jag länkas i feministbloggpeppen så vill jag ju liksom visa framfötterna. ÄLSKA MIG typ.

 

Och så ba rasar det in massa andra grejer jag måste fixa. Mer jobb och sen nån betalning och så är jag med i facket eller måste kolla och sen nu senast ett besked att jag blitt underkänd på min sista tenta. FAIL - klarat mig genom utbildningen i 3,5 år för att köra en sketen liten masterkurs i slutet (det var dock ett enkelt misstag från min sida så hoppas läraren kan omvärdera). 

 

Känner mig bara...obekväm och sugig. Känner press på att skynda mig med att plugga till körkortet och samtidigt fixa jobbet sjukt bra och samtidigt hålla ögona öppna för mer jobb så killen slipper försörja mej och sen kolla på bröllopsresa så vi hinner boka det i tid (iofs fett kul oxå) och så vill jag va engagerad och mentorsaktig i tjejjouren nu när vi fått in hyfsat nya rekryter och ba massa annat. 

 

Hatar när jag får sån här framtidsångest. Det är ju så jävla onödigt och jag vill kunna njuta av livet utan att prestera på topp. Carpe Diem-flum ni vet. Men det är svårt. Jättesvårt ibland faktiskt.

 

 

Att ha ett skyddat rum, där bara meningsfränder är välkomna. Så jävla najs. Jag behöver den där oasen, att få diskutera med likasinnade, slippa allt det skeva i omvärlden för en stund. Nej, det gör inte att jag blir insnöad eller inte kan se andra perspektiv - ser fan andra perspektiv och lyssnar på oliktänkandes åsikter ständigt i vardagen ständigt. Och det är sällan utvecklande, kan jag säga. Oftast är det samma gamla skitargument och bajstankar jag hört 5123454345 gånger förut. Finns liksom inget syfte i att hänga på typ jämställdistbloggar för mig liksom, finns inget där att lära. Däremot är det ju viktigt för mig att hela tiden få in nya perspektiv, men jag vill gå framåt snarare än bakåt. Att diskutera huruvida feminism behövs eller ej är för mig irrelevant, men att diskutera huruvida feminismen är exkluderande gentemot typ rasifierade och trans*personer och hur vi ska motverka det är ju fett viktigt.

 

Feministiska bloggar och diskussionsgrupper är lite som vattenhål. Vi måste alla samlas där ibland för att sen orka ströva vidare på savannen. Därför ääääälskar jag initiativet med feministbloggpepp. Fett grymma initiativtagare som ni får se om ni klickar på länken :)

Igår var jag på en kul grej med alla ledare i min fotbollsförening. Först spelade vi fotbollscup mot varann (såklart mest snubbar som alltid men kul ändå) och sen hade vi middag på kvällen. 

Iallafall så hölls det en del "tal" under kvällen, och många höjda röster från snubbar vid borden. Ett stående skämt som återkom flera gånger var just att håna snubbarna genom att kalla dom för kärringar. Typ "Höhö dom är ju bara kärringar i det laget ändå" och pekar på ett lag med bara snubbar. Alla skrattar.

 

Fattar ni att många av dessa personer tränar småtjejer i fotboll? Och småkillar? Fattar ni vilka vidriga värderingar såna här skämt för med sig? Fattar ni att det är samma sak som att säga att tjejer är sämre? Fattar ni att det är ett led i det samhälleliga kvinnoförtrycket där män och manlighet alltid värderas högre? Dom fattar det inte, det är ett som är säkert. 

 

Så sitter vi där, kanske sju kvinnor bland 50 män. Trevligt. Kul att ni måste spela macho och visa ert överläge mot oss på det sättet. 

 

 

 

 

Jag såg på Fittstim på SVT igår och vart då påmind om den här grejen med att män som inte uttrycker stereotypiska manliga egenskaper inte är attraktiva i kvinnors ögon. Många brukar säga att det här inte stämmer, att det är en myt. Men jag tror på det. 

 

Jag tror att killar som uppfattas som mindre maskulina och mer feminina får mindre ragg på krogen. På samma sätt som jag tror att kvinnor som uppfattas som mindre feminina och mer maskulina får mindre intresse av män. Generellt sett.

 

Det vore ju faktiskt fett konstigt om det såg ut på nåt annat sätt. Vi har hela våra liv levt i ett samhälle där vi fått inpräntat i oss att män ska bete sig såhär och kvinnor såhär och att detta är ett spel för att attraktion/kärlek ska kunna uppstå. Klart det speglar sig på dejtingmarknaden liksom. Självklart vill många kvinnor ha en "manlig" man (det är ju vad vi lärt oss att önska!) precis som många män vill ha en "kvinnlig" kvinna. 

 

Fast är mindre sex verkligen ett vettigt argument för att ej försöka förändra könsrollerna? Förstår inte detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden för annars kan en ej va lycklig. Känns väl jävligt värt att några individer som går i framkanten får knulla lite mindre om det betyder att dom (och andra efter dom) i slutändan får mer frihet att forma sin identitet. 

 

Asså jag kan väl förstå dom som är rädda att själva inte uppfattas som tillräckligt maskulina/feminina pga dom vill hitta en partner, men varför ska så många klanka ner på andras val? Varför finns det t.ex ett utbrett hån mot "velourpappor"? 

Nä nu jävlar tar vi tjuren vid hornen. Ständigt tycker jag att det munhuggs om God Ton och hur folk ska säga till när andra säger/gör nåt kränkande (oavsiktligt), och hur dom inte ska säga till och jadajada. Så här ger jag lite ovärderliga tips inför hur du bör (och inte bör) reagera om någon påpekar att du förtrycker eller uttalar dig kränkande.

 

Har du ett privilegium i det frågan gäller? BE EXTRA CAREFUL!
Typ om du är vit och diskuterar rasism. Cis och diskuterar transfrågor. Man och diskuterar kvinnors rättigheter. Ekonomiskt trygg och diskuterar tiggeri. Inse att du sitter på en priviligerad position (där du själv inte drabbas av förtrycket ifråga) och undvik att ta tolkningsföreträde - det är dom rasifierade som definierar vad rasism är, inte vita. Och transpersoner bestämmer om något är transfobiskt eller ej, inte du som är cis. 

Be om ursäkt
Någon påpekar att du uttryckt dig rasistiskt. Eller kanske t.o.m kallar dig rasist. Självklart var det inte din mening att yttra dig rasistiskt! Två olika scenarion kan gälla. 1. Du kan själv se att du uttryckt dig klumpigt - isåfall, be om ursäkt och erkänn ditt misstag. Tacka för påpekandet. 2. Du kan inte förstå på vilket sätt du uttryckt dig rasistiskt. Be om ursäkt ändå i förväg (ärligt menat!) och fråga ödmjukt om någon orkar förklara hur det var rasistiskt (gärna med en kommentar i stil med "jag som privilegierad här verkar missa nåt centralt, om nån orkar förklara vore det sjukt schysst").

 

Ta time-out
Lyckas du inte förstå hur dom andra menar när dom säger att du uttryckt dig t.ex cissexistiskt? Håller du inte med i kritiken? TA TIME-OUT! Säg typ "Jag lyckas inte fatta hur ni menar, jag tror jag måste se detta med nya ögon imorrn och försöka förstå då. Tack för påpekandet och förklaringarna!".

Bli inte defensiv!
Det absolut värsta du kan göra i såna här lägen är att bli väldigt kränkt - och visa det. Att säga saker i stil med "Jag håller inte med dig om att jag uttryckte mig transfobiskt" eller "Nu tycker jag faktiskt att du överdriver" eller "Men jag är inte rasist!" eller typ kräva en exakt redogörelse för hur du förtryckte. Att hålla fast vid din ståndpunkt fastän du kränkt någon är rätt osympatiskt. Lämna hellre diskussionen då.

 

Skuldbelägg inte den som påpekar
Att säga att du blir ledsen av någon säger att du uttryckt dig skevt är bara äckligt, det blir som att du försöker få påpekaren att tycka synd om dig och ångra sitt påpekande. Håll dina kränkta känslor för dig själv. Hävda ALDRIG att den som påpekar är elak eller går på för hårt eller borde säga till med en trevligare ton. Det kan vara sjukt jobbigt att bemöta samma förtryck om och om igen och att kräva oändligt tålamod av påpekaren är fett skevt. Tänk på att ingen påpekar förtryck för skojs skull - det är en viktig fråga för påpekaren och ditt uttalande har tydligen varit kränkande.

 

 

 

 

Jag beordrar er alla att läsa det här inlägget om rasism, vithetsprivilegier m.m. Sjukt klargörande av Rummet.

Utdrag:

Skillnaden mellan rasistiska fördomar och rasism stavas m-a-k-t. När rasistiska fördomar kombineras med en ojämn fördelning av makt och resurser kan man tala om rasism som ett samhälleligt, systemiskt problem.

I Sverige har gruppen som klassas som vita generellt 1) makt över den egna representationen, 2) ekonomisk makt, och 3) politisk makt och inflytande. Det leder till att rasifierade svenskar har problem med diskriminering på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, och även betraktas som ett kollektivt samhälleligt problem inom politiken.

Personer som betraktas som vita i Sverige diskrimineras inte i det vidare samhället på grund av att det är vita. Däremot kan de diskrimineras av andra system (könsidentitet, sexualitet, klass, funktionalitet, ålder, osv). Om en svart svensk person säger att ”alla vita är lata” påverkar det alltså inte uppfattningen av vita personer, eller deras inflytande i Sverige som grupp; om någon däremot säger ”alla svarta är lata” yttrar de en rasistisk fördom som underbyggs av hundratals år av europeisk rasism och kolonialism, och som lever kvar och påverkar den svenska svarta minoriteten även idag.

Gick upp ur sängen 06.00 och har spelat fotbollscup fram tills nu. Kommer inte på nåt skit att skriva om. Så istället får ni en 4 år gammal bild på min rumpa. 

 

The queen of svankande!

Asså fattar ni vad sjukt? 3,5 års studier och nu är det bara över. Och vafan ska jag göra nu? Har ju lite jobb på g men alla dessa val! Spännande och läskigt på samma gång :) 

Vilken väg ska jag ta, känns lite såhär typ: 

 

Jag tycker det här med ordspråk är lite kul, särskilt såna som används ofta. Dom används ofta för att trycka på en viss poäng i typ diskussioner. Men asså har märkt att en del av dom inte riktigt är sanna. 

 

"It takes two to tango"
Används ofta när nån beskriver en konflikt eller att nån har betett sig svinigt. Och ja, ofta är det ju alla inblandade i konflikterna som är mer eller mindre upprätthållande av den. Men inte alltid! Blir superskevt att skriva denna till typ nån som är i en misshandelsrelation liksom. 

 

"Det som inte dödar härdar"

"Har man sagt A så får man säga B"
What? Jag fattar inte ens. Bara för att jag berättat lite måste jag väl inte berätta allt? Är det typ menat som att en ej ska göra folk nyfikna och sen inte fortsätta?

 

"Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket"
Snarare är det väl så att den som försöker få massor ofta får det. Lever i överflöd. Tyveeerr.

 

"Den enes bröd den andres död"
- Va, var han glutentolerant eller? Hehe brorsans skämtsamma kommentar. Nämen, det är väl inte ofta som såna situationer uppstår? Eller?

"What goes around comes around"
Knappast. Det är sorgligt hur svinigt människor kan bete sig utan att få skit för det. 

 

 

Jag upplever att feminismen ofta vänds till att handla om feminister. Asså att det snackas mer om vilka som är feminister och vad dessa tycker och gör, än att handla om feministiska sakfrågor. Denna lite knäppa trend upprätthålls som jag ser det av både feminister (vissa iallafall), ickefeminister och antifeminister.

 

I korthet kan det väl beskrivas som att vi feminister delas upp i två olika läger (obs varning för stereotyper, detta är alltså ej menat att beskriva riktiga personer).

 

 

 

Jaja liksom låt feminister få vilja förklara the basics och försöka omvända ickefeminister, va jättepedagogiska mot meningsmotståndare och diskutera med antifeminister (dock ej genom att smutskasta andra feminister). Men låt också andra feminister bli arga och agressiva och vägra förklara saker för meningsmotståndare utan istället vilja diskutera med enbart likatänkande. 

 

Och sluta förihelvete upp att reproducera denna myt om att feminismen är ett fåtal feminister. Lady Dahmer är inte feminismen. Fanny Åström är inte feminismen. Cissi Wallin är inte feminismen. Jag eller du är inte feminismen. Det är inte individuella feminister som gör feminismen bra eller dålig. Vi har olika sätt att bedriva feminism på. Ingen av oss har makt att bestämma kampens utformning och ingen är skyldig till att "ge feminismen dåligt rykte".

 

Åh jag längtar till den dagen då folk ska sluta säga att dom inte vill kalla sig feminister pga att dom tycker andra feminister är för extrema. När folk slutar tro att feminism är nåt slags allsmäktigt råd där alla alltid måste vara eniga för att vi ska ta oss framåt. När folk slutar upp att med att försöka bestämma vilka feminister som är mest feministiska och ger fan i att söka efter syndabockar att skylla på.

 

Asså guuuuud diskuterade med en människa som tycker att samma handling alltid är lika bra/dålig. Och som fördömde fattiga personer som ej finner sig i sin utsatthet typ. Jaja, ni får läsa själva. 

 

Obs tänk på att innan denna debatt utspelade sig hade flera människor (däribland hen själv) argumenterat mot att ge tiggare pengar (ge till organisationer ist!) och raljerat över hur många av dem som spelade falskspel + att dessa lurendrejare förstörde för alla ärliga fattiga. Typ så. Därav mina första kommentarer. 

Läs gärna och säg ärligt - gör jag nåt fel i diskussionen? Tycker du jag är för hård? För mjuk?

GUUUUUUUD va många gånger jag ser sånt här, särskilt på film med lite romantisk bakgrundsmusik. Inte bara att han erbjuder sin jacka utan också att han typ erbjuder sig att bära tjejens väska eller öppnar dörren för henne eller bjuder henne på mat eller whatever. 

 

Jag är så trött på när tjejer i min omgivning pratar om dessa grejer som romantiska. Typ tycker att det är lite mysigt när killen gör så för då får de känna sig uppskattade och kvinnliga. Det är just att han gör det gentemot dom som är det fina, och inte tvärtom. Mannen ska uppvakta kvinnan.

 

Men vafan. Vill vi ha jämställdhet så är det all or nothing. Det går inte att som kvinna ba "jag vill bli sedd som lika självständig som män men det är ju jättemysigt om dom bär mina saker".  

 

 

Igår hände en grej som händer rätt ofta. En snubbe rörde vid mig och jag tyckte det var obehagligt. Asså, det var inte så att han ville va medvetet elak eller ens hade nåt snuskigt uppsåt (tror jag). Utan han var servitör och liksom la handen lite vänligt på min axel när jag beställde. Men det va ändå fett obehagligt. 

 

Varför, snubbar, måste ni röra vid tjejer ni knappt känner? Snälla inse att vi så jävla många gånger blivit rörda fastän vi inte velat det. Många gånger på ett tafsande, slemmigt sätt. Massor av gånger på ett sätt som är menat att vara vänligt. Men dina intentioner med beröringen spelar liksom ingen roll. Bara grejen att du tar dig friheten att röra mig utan att jag på nåt sätt antytt att jag vill att du ska göra det är skev. 

 

Och du måste fatta att det finns en maktaspekt med i det hela. Det är inte samma grej att en tjej lägger en hand på din axel, som att du gör det på hennes. För oss finns ett reellt hot med i bilden - vi vet hur många snubbar det finns som tafsar, förgriper sig, våldtar. Som inte bryr sig om vi önskar beröring eller inte. Gubbar som klämmer oss i armar, kramar, drar oss in till sig och vill se det som kärvänligt. För mig är det bara obehagligt, dom förutsätter liksom att jag vill va nära dom.

 

Ett tips är att avvakta med att röra vid en tjej tills hon har rört vid dig många gånger. Och att alltid alltid alltid försöka läsa in signaler när hon gör det. Verkar hon rygga tillbaka, ens det minsta? Släpp henne då. Det kan vara läskigt att säga ifrån, och en vill kanske inte peka ut killen som obehaglig. 

 

Det här gäller särskilt GUBBAR som ska röra yngre tjejer. Varför gör ni detta? Blir galen.

Det har vart mycket debatt på sistone om detta med att tjejer skickar nakenbilder som sedan sprids på internet, ofta mot deras vilja. Och så sitter massor av äckel och försvarar spridandet med att tjejerna får skylla sig själva som skickat en bild till nån, att dom borde förstått bättre. Sidor för Hämndporr skapas där snubbar lägger upp bilder på tjejer som dom typ bråkat med eller nåt och så samlas männen i grupp och kränker henne. Slampa, luder, fitta, hon förtjänar att våldtas det är helt sjukt. För många tjejer går det så långt att de blir hotade, får rutor krossade och utsätts för fler övergrepp för att deras adress offentliggjorts. Många tar livet av sig för att de skäms så mycket över att bilderna har spridits och för att folk mobbar dom för det.

 

Men vettni, jag vill inte att tjejer ska sluta skicka nakenbilder, sexchatta eller visa brösten i cam. Jag vill inte skambelägga tjejers sexualitet på det viset. Istället vill jag lägga skulden där den hör hemma, på dom som sprider bilderna, kommenterar dom och på andra sätt upprätthåller bilden av att kvinnors sexualitet är skamlig. Kriminalisera det för fan. 

 

Det är inte tjejernas beteende som är sjukt, det är samhället som är skevt. Patriarkatets vidrigaste ansikte. Genom att råda tjejer att vara försiktiga så befäster vi bilden av att ansvaret ligger hos dem. Visst, jag förstår att det är viktigt att informera om risker pga samhället är skevt och tjejerna kommer upptäcka det ändå. Men minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck. Och sjukt skadligt.

 

Problemet är att informera om risker med typ grooming eller att nakenbilder sprids utan att befästa föreställningen om att kvinnors sexualitet är helig, ömtålig, skamlig. Jag vette fan hur detta ska lösas egentligen, vet bara att slut-shaming aldrig är av godo.

Vad tror ni, hur ska vi lyckas informera om risker utan att stigmatisera?

 

Asså denna skambeläggning av folk som ryter ifrån. Jag blir galen. Om nån gör nåt som förtrycker mig eller andra på nåt vis så vill jag såklart säga ifrån. Särskilt om jag upplever att personen gör detta på ett överdrivet kränkande vis. Isåfall kanske jag till och med låter arg när jag påpekar att hen gör nåt dumt! Ve och fasa!

Jag är så trött på detta att förväntas vara snäll mot folk som inte visar mig respekt. Jaja i jobbet klart jag gör det, men privat hell no. Not anymore. Förut var jag den där tjejen som alltid var så pedagogisk även när folk försökte kränka mig. Har inte mått bra av det. Mår mycket bättre av att få stand my ground och ba FUCK OFF ÄCKEL om nån svinar sig. 

 

 

Åh vad glad jag är över att ha läst det här inlägget av AmraHamra. Jag tycker att det gav sig så mycket, efter allt mitt tjat om att det är viktigt att vi får vara fula ifred. För genom att säga att vi ska få vara fula så lägger jag ju fortfarande vikt vid utseende. Ful som motsats till snygg. Kan vi inte bara slippa undan att bli bedömda för vårt utseende överhuvudtaget? Vara neutrala.

Nåt jag stör mig så sjukt mycket på är snygghets. Asså okej att folk vill va lite snygga behöver ju i sig inte va ett problem, ibland vill jag också det, men just det här att en måste vara det typ hela tiden. På ett visst sätt också. Särskilt som kvinna. Skrivit om det förut, t.ex här och här.

 

Tänk vad befriande om alla typ var okej med att känna sig fula, och bara made an effort för att bli snygga (på det sätt dom gillade) när dom hade lust. Att det liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula. Jag blir så trött på dessa ständiga "känn dig vacker oavsett blablabla" för det förutsätter liksom att det är viktigt att känna sig vacker hela tiden i varje jävla sammanhang. Och det är bullshit.

 

 

Men vet ni vad jag är ännu mer trött på? Folk som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende ("det finns viktigare saker i livet" - snusförnumstig min). För hela jävla livet har vi fått lära oss att nåt av det viktigaste för oss är att vara sköna att se på. Att vi måste vara snygga för att kunna få en partner. För att kunna vara lyckliga. Och så reproduceras normerna om och om igen genom att vi ju faktiskt blir olyckliga av att känna oss fula. Fast det är ju liksom inte så att fulhet i sig är grund till olycka, utan det handlar ju om att vi har en slags gemensam samhällelig uppfattning av att skönhet är viktigt - varpå folk fortsätter tro på skiten. Och även fast en genomskådat det så är det inte så att en ba kan släppa sin vilja att va snygg. Vi har liksom internaliserat det, det sitter djupt inne i oss. 

 

Samtidigt så kan det ju såklart va jävligt viktigt att typ som förälder va en alternativ bild till snygghetsen. Såatteh, känner mig lite dubbel där i det här med att undvika dubbelbestraffning men samtidigt försöka hitta en väg ut ur skiten. 

Vad tror ni behövs göras för att minska snygghetsen i samhället?

Som feminist finns inget krav på att du hatar män. Du behöver inte tycka att manshat är konstruktivt i den feministiska kampen. Du kan tycka att att det är synd att feminister uttrycker sig i stil med "JAG HATAR MÄN" eller "UTROTA CIS-MÄN". Det är helt okej.

 

Vad som inte är okej är att öppet ifrågasätta och svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt. 

 

Jag hatar inte män alltsom oftast (ba slår emot mig ibland när jag typ chattar med en 14-åring som blivit såld som sexslav mellan 20 gubbar). Jag tror inte att manshat är en viktig förutsättning för att föra kampen framåt. Jag tycker det är tråkigt att se manshatiska statusar på fb. 

 

Men ändå ser ni aldrig mig (längre) sitta och ösa skit över dessa manshatande feminister. Varför jag inte tar avstånd, kanske ni undrar? Helt enkelt för att jag ser manshat som en rätt logisk reaktion på att bli förtryckt, och heller inte tror att manshatet är skadligt på något vis. Kvinnohatare våldtar, misshandlar, tafsar, förtrycker och kvinnohatiska uttryck spär på detta. Manshatare, tja, det enda dom gör är att påpeka att män gör dessa saker. Det finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets. 

 

Att jag tycker att det är tråkigt att se feminister öppet deklarera att dom hatar män handlar inte om att jag tycker att dom gör fel eller är rabiata eller förstör kampen, utan helt enkelt att jag tycker det är trist att kvinnor blir så jävla förtryckta att dom (vi) utvecklar manshat. Tråkigt ja, konstigt nej.

 

Att ta avstånd från manshatande kvinnor kommer inte att leda till något bra. Det kommer bara att leda till att dom som allra mest behöver feminismen utestängs. Anledningen till att kvinnor känner hat och/eller rädsla för män har liksom en anledning - dom har blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Somliga mer än andra. Hatet kan bli en nödvändig ventilation för att orka, att hämta kraft. 

 

Så, jag tycker det är en jävligt skev grej att säga att det är hemskt med kvinnor som hatar män och uttrycker detta offentligt, att det "förstör för feminismen" för att männen typ skräms bort. Känner som Fanny:

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. 

Har du några dumma grejer du gör?

Hanna Gustafsson skriver ett långt och läsvärt inlägg om varför det är helkorkat att ge råd om hur kvinnor ska slippa bli våldtagna. Texten nedan är ett utdrag ur hennes inlägg.

Eftersom det ni faktiskt säger när ni säger till kvinnor att ta klä sig på ett visst sätt för att undvika att bli våldtagna inte är ”så att vi kan minska våldtäkterna i samhället” utan ”så han tar någon annan istället.”

Vad de gör, alla dessa ”gatusmarta” råd och förmaningar om hur man kan undvika våldtäkt, är att mycket konkret begränsa kvinnors handlingsutrymme. Inte bara på samma som sätt som vi alla måste låsa dörren när vi går ut och dölja koden till kontokortet; det begränsar deras möjlighet att fritt ta del av det offentliga livet, att vara en del av de här världen på samma villkor som män. Det lägger del av ansvaret och skulden för en våldtäkt hos offren. Ja, jag vet att ni anser att när ni säger att kvinnor kan göra saker för att undvika våldtäkt så är det inte detsamma som att lägga skuld på dem om de blir våldtagna, men det är klart att det gör, det är klart att det är det ni gör.

 

Jag tycker denna bild says it all. Det är ett strukturellt problem, inte ett problem som kommer av hur individuella kvinnor klär sig.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när folk gör det till nån slags stående skämt eller upplever sig hotade pga mitt engagemang. Asså visst är det rätt kul att bli omkramad och få höra "äntligen en feminist i mitt hus" eller lite komiskt när nån snubbe ba "du är så läskig, tänk om du klipper av mig kuken" nej okej nu överdrev jag men ni fattar. 

 

Men samtidigt - varför ska ni göra det (mig) så jävla exotiskt? Lägga fram det som om kampen för jämställdhet inte är att ta på allvar? Nu menar jag inte mina kompisar, med dom skämtar jag gärna om sånt, utan menar folk i omgivningen jag knappt träffar. 

 

Om ni vill uppmärksamma mig pga mitt engagemang när ni träffar mig, kan ni ju typ säga "du är ju fett cool som jobbar för jämställdhet" eller nåt. Inte typ "höhö nu kommer feministen, nu får vi passa oss". Eller värre: direkt börja fråga om hur "extrem" jag är i min kamp för jämställdhet. Typ "Asså det är väl okej att va feminist, men du är väl inte sådär extrem?".

 

Hehe tänk om samma grej hade hänt nån som var med i Läkare utan gränser. Ba "Alltså det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?". Fett dumt ju.

 

Sara Hansson gör om Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek till en kort seriestripp. Älskar't!

 

Så då ska kampen upphöra ba för det eller? Hehe nej.

 

Jag läste en intressant diskussion i fb-gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning idag. I trådstarten klargjordes att det är att tvångsköna om en kallar sitt barn för hon eller han enbart genom att se till barnets genitalier. Alltså, om jag fött en unge som har snippa och säger att hen är flicka och kallar henom för hon så är det att tvångsköna, och det är cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer).

 

Först när jag läste detta så ba WHOOOA asså nu har det gått för långt typ. Alla måste väl inte bli könslösa oh jadajada. Men så läste jag på lite mer och ba men yeah true that. 

 

För om jag kallar ett barn med snippa för hon eller ett barn med snopp för pojke så antar jag ju att barnet är cis-person. Istället kan jag ju säga hen och därav vara säker på att inte felköna, eftersom hen ju täcker in både han och hon och mer därtill. Att bara ta för givet att ungen är cis är ju faktiskt cisnormativt, går liksom inte att komma ifrån det. Genom att göra det så förstärker jag tvåkönsnormen (det finns bara cis-män och cis-kvinnor) och risken finns ju att mitt barn personligen kan få lida för det om hen ej är cis.

 

MEN VAD HÄNDER I TRÅDEN?

Jo, folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska och säger att dom inte alls tvångskönar sina barn. Folk säger att det gått till överdrift, att det är för extremt och etc etc. Blir sura på hen som säger att det är cissexistiskt. Typ vanliga reaktioner mot all form av normkritik alltså. Och det där är så skevt. 

Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då. Det betyder inte att du är en dålig förälder eller ond människa. Jag könar folk i min omgivning hela tiden och är allmänt cisnormativ men tänker fan inte sitta och försvara det eller bli kränkt när nån påpekar hur skevt det är. Om jag blir provocerad när nån säger nåt för att jag själv är "skyldig" till det, så istället för att ba neej så får du inte säga om mig jag är faktiskt sneeeel vad dum du är som kallar mig sexist så kan jag ju faktiskt ifrågasätta mig själv lite. Don't shoot the messenger liksom. 

 

 

Däremot så inser jag väl att jag inte kommer sluta abrupt med att köna folk i min omgivning jag inte känner och skulle nog inte lyckas låta bli att köna min framtida unge heller, helt enkelt för att jag tycker det är svårt att gå emot en så stark struktur. Jo, får erkänna att jag är lite egoistisk på det viset att jag ibland inte engagerar mig pga är för bekväm. Men jag kan ju ändå, även om jag inte i praktiken gör allt jag borde, försöka stötta andra som faktiskt lobbar för den här viktiga förändringen. Genom att skita i att argumentera emot bara för att försvara min egen stolthet, typ. På samma sätt tänker jag kring att vara vegan. Ja, det är mycket bättre att va vegan men jag pallar inte. Tänker dock inte kasta skit på veganer som ifrågasätter köttätande, tvärtom. 

 

Alltså, jag har ju egenligen redan ett motto vad gäller städande. "A clean house is a sign of a wasted life" och med det menas att jag djupt avskyr sysslan och undviker det om jag kan. Meeeeeeen ibland äre ju så jävla skitigt på golven av damm och sand så att jag måste dammsuga. Och damma. Och torka av borden.

 

Då har jag ett annat motto, lite Ronja Rövardotter-influerat. Som betyder att jag inte direkt överanstränger mig för att det ska bli rent under soffan.

 

 

Asså jag är så fullkomligt trött på människor som alltid måste ge sin åsikt på precis allting, och inte tänker efter vad deras sk "sakliga kritik" leder till. Fine, du får gärna kritisera grejer inom feminismen du inte gillar, internkritik är viktigt. Men gör det på ett sätt som främjar kampen. Förslagsvis med feminister istället för med antifeminister. Det förstnämnda kan va utvecklande, men det sista är bara fett skevt. 

 

Jo jo, du kommer väl få beröm för hur "nyanserad" och "vettig" du är som "vågar" langa kritik mot oss radikala feminister. Av antifeminister, det vill säga. Jag tror inte många avståndstagare gör det medvetet, det här att köpa sig själv billiga poänger på den feministiska kampens bekostnad, utan dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är. 

 

Jag höll på så hela tiden förut. "Jag är feminist men jag hatar inte män" eller "Jag är sjukt vänster men AFA är ju dumma" eller whatever. Det viktigaste var liksom att promota mig själv på rätt sätt så att folk inte skulle tro att jag var för extrem. Att jag då samtidigt upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar fattade jag inte, och sket väl i. Först nu på senare tiden jag har insett att det inte är så jävla viktigt att ta avstånd från allt jag inte håller med om. För om jag genom att uttryckligen ta avstånd från manshat ger antifeminister vatten på sin kvarn, då håller jag hellre käften. Och så kan jag ju typ kritisera sexism istället, nåt som faktiskt för den feministiska kampen framåt.

 

Om du vill bidra till att skapa ett bättre samhälle måste du lära dig i vilka sammanhang det är främjande att ge kritik och ta avstånd, men också när du borde skita i det. That's it liksom.

 

Men sen kanske du inte är så jävla på att "censurera dig själv" för ett gott syfte, utan tycker det är viktigare att du som person blir uppskattad och älskad. Inte konstigt, men inte heller särskilt konstruktivt i ett större sammanhang. 

Jag tycker att Burgschki säger det jävligt bra: