moralfjant

Asså SOMMAR! BADA! FREEDOM! NJUTNING! JORDGUBBAR! Amen ni fattar. Livet är härligt just nu. 

 

Och grejen med sommar och värme är såhär: Jag älskar att bada. Mer än nån av er, det lovar jag. MEN JAG HATAR JÄVLA BIKINIÖVERDELSKIT. Det är så obehagligt. Jag önskar verkligen att jag vågade bada utan den, men det gör jag inte. 

Fuck äckelskitpatriarkat där kvinnors bröst är sexualiserade. Så trött på skiten. 

 

Barn är en förtryckt grupp i samhället. Vuxna kränker barn, hela tiden och ofta utan att någon ens fattar att det är en kränkning. Och föräldrar förtrycker sina egna barn.

Nej, jag pratar inte om vuxna som slår, begår sexuella övergrepp, dricker för mycket eller annat som samhället ser som problematiskt. Jag pratar om det som sker hos alla familjer och mellan alla barn och vuxna. Jag pratar om dig och dina barn, eller dig och dina föräldrar. Dig och den barngrupp du leder inom skola eller förskola. Jag pratar om dig som är vuxen - för du förtrycker barn.

Låt mig först berätta om hur barn förtrycks på ett mer strukturellt plan, det som kanske inte är lika jobbigt för dig att ta in. Typ som att barn aldrig blir lyssnade på i vårdnadstvister. Eller att barn som avskyr hemmet så mycket att de rymmer förs tillbaka till sin tortyrkammare. Barn som nekas rätten att slippa utsättas för kränkningar.  De får aldrig själva besluta vem de ska bo hos, vilken skola de ska gå i, eller ens vilka kompisar de får leka med. Tänk dig själv att du tvingades bo hos någon som kränkte dig och fick dig att må så jävla pissigt, och när du flyttade hem till en kompis så kom polis och tvingade dig tillbaka. Även fast alla fattat hur pissigt du mår där.

 

Eller ta det här med ordet "barnslig" som används för att beskriva någon som beter sig dumt. Vi vuxna räds det barnsliga. Barn får gärna vara "mogna", guuud vad vi älskar när nån unge formulerar sig akademiskt så vi kan frossa oss i att den där ungen är så smart och lillgammal. Det är fint att vara vuxen och fult att vara barnslig, tycker vi. Barn får vara barnsliga för barn är ju såna hoho, men nåde den vuxen som inte är tillräckligt allvarlig. Alltså kan inte ens räkna på mina hårstrån hur många sneda blickar, åthutningar och liknande jag fått när jag "betett mig barnsligt". Typ balanserat på trottoarkanten, gungat, gjort grimaser (ej elaka mot någon) och sånt. Kommer ihåg i sexan när jag älskade att leka med barbiedocker och tog fram dem när några kompisar var över. BITCHBLICKARNA ASSÅ. HÅNET. Herreguuud tyckte mina jämnåriga vänner, det där är så inte hög status. Hög status är att göra vuxengrejer. Typ vaxa benen, röka och dricka alkohol. Och vuxna var inte bättre. När jag passerat 12 och inte var liten och söt längre var det plötsligt konstigt att jag ville leka. Jag fick mycket mer uppskattning om jag satt stilla en hel middag och pratade om böcker eller politik eller annat som vuxna gillar att prata om. Då sa de "du är så vuxen av dig" och jag blev glad. För ingen vill ju vara barnslig. Ingen vill ju vara ett barn.

Låt oss först titta lite närmre på relationen mellan förälder och barn (men det kan lika gärna översättas till att handla om vilken vuxen/barn-relation som helst). Föräldrarna bestämmer över sitt barn. Barnet är i beroendeställning. Utlämnat till förälderns nåd och onåd. Vi vuxna rättfärdigar detta genom att hävda "barn vet inte sitt eget bästa, så jag måste utnyttja min makt över dem för att skydda dem". Och alltså ja klart en inte låter sin unge testa att flyga från hustaket. Men det handlar inte om det. Det handlar om att föräldrar inte ens är beredda att lyssna på sina barn. Verkligen lyssna och inse att bakom barnets vilja, att äta en snigel, ta med en pinne in i huset eller sova över hos en kompis en vardagskväll eller whatever, så finns ett verkligt behov av något. Kanske nyfikenhet över hur sniglar smakar. Eller att spara något fint de hittat. Eller en önskan att få känna gemenskap med sin vän. Men det skiter föräldrarna i. De säger "Nej, du får inte sova hos Anna för då kommer ni försent till skolan imorgon". Eller kanske "Med du förstår väl att du inte kan ta in en pinne, det blir ju smutsigt inne!". Och barnen kanske försöker protestera (vi hör inte riktigt för vi har ändå redan bestämt oss för vi vet ju bäst vi vuxna) men till slut så lyder de. Lyssna på ordet - de lyder. De underkastar sig. De inser att det är föräldern som bestämmer och ger upp. Inte för att föräldern fått dem att förstå att det är en dålig idé utan för att de måste göra som pappa eller mamma säger.

En vän till mig sa en gång nåt som fastnade rejält i mig. "Jag vill inte att barn ska vara lydiga. Jag vill att de ska vara samarbetsvilliga". Och det är just detta som är min poäng: vuxna är inte beredda att se barns behov. Vi tänker att deras handlingar och önskemål är slumpmässiga, fjantiga, dumma eller kanske så vill Samira cykla utan hjälm bara för att provocera oss. Så vi säger nej. Flera gånger om det behövs. Och för varje gång vi utnyttjar vår makt över barn på detta sätt så krymper de lite grann i själen. Påminns om att de är dumma, oförmögna att ta beslut, inte värda att bli hörda.

 

Det är maktmissbruk att säga åt ett barn vad hen får eller inte får göra. Att straffa barn som "gör fel" är ännu värre och extremt skadligt för barns självkänsla.

Vad vi borde göra istället är förstås att försöka förstå varandra, för att kunna samarbeta. Försöka utjämna den skeva maktrelationen. När en unge ska släpa in en pinne på skolan kanske du som pedagog säger "Det verkar som att du gillar den där pinnen?" och efter barnets jakande säger typ "Jag förstår verkligen att du vill leka med pinnen, men jag är lite orolig för att det ska bli smutsigt inne och att någon kan göra illa sig i ögat. Kan vi göra så att du lämnar pinnen i ditt skåp, så att du är säker på att ingen tar den, och sen kan du leka med den på rasterna?". Och barnet kommer säga - ja. För barn, egentligen alla människor, vill samarbeta med en person som bryr sig om en. Men nu är inlägget redan fett långt så mer såna exempel får komma senare. Om ni tyckte det var intressant, kika in hos Petra Krantz Lindgren eller beställ hem en bok om Non Violent Communication.

 

P.S. Fanny har skrivit mer om den skeva idén att vuxna är "färdigutvecklade" och barn "in progress att bli fullvärdiga människor". Mycket läsvärt.

En liten påhittad historia har jag skrivit, där förtryck har förenklats till att handla om toalettbesök. Syftet är att få dig att fundera på vilken form av engagemang som är givande när det kommer till att förändra orättvisor. Vilka medel är egentligen okej att ta till i kampen mot förtryck? Kan målen helga medlen?

På ett företag jobbar en hel del personer, uppdelade i två yrken. En del av dem är Privilegisar, andra är Minisar. Företaget har funnits i många långa år, och sedan länge råder infekterad konflikt. I vissa perioder ligger osämjan vilande, men ibland blir det blossande het och omöjlig att fly undan. Just det här året har striden varit extra uppmärksammad. 

 

Jo, det är nämligen såhär: Minisarna får inte gå på företagets toaletter. De har i alla tider behövt kila till närmsta fik och be att få låna toan. På senare tid har detta visserligen gått allt lättare med tanke på att allt fler kaféer öppnat i närheten, men många Minisar finner det oerhört krävande och upprörande att inte få samma tillgång till toaletter som Privilegisarna får. 

 

Så Minisarna har protesterat. Inte bara detta år utan i alla tider, men inte mycket har förändrats under så lång tid. Under en viss period gick Chef-Privilegisen med på att bygga en toalett utomhus, efter att åtskilliga MInisarna visat sitt missnöje inför rådande ordning. Denna föll dock ihop redan efter sju månader, och det var dessutom bitande kallt att sätta sina skinkor på den kalla sitsen under vinterhalvåret.

 

Nu verkar det dock som om Verklig Förändring kan komma att inträffa. Fler Minisar än någonsin engagerar sig för rätten till likvärdiga toalettbesök, och de har till och med fått med sig några enstaka Privilegisar! De flesta Privilegisar är dock mycket skeptiska till idén om att Minisarna ska få gå på företagets toaletter. "Det skulle ju innebära längre kötider för mig!", tänker många. Och när det gäller förslaget om att bygga lika många nya toaletter svarar många med "Men vad orättvist att Minisarna ska få särbehandling, att det ska byggas sprillans nya toaletter för deras skull. Det har vi dessutom inte råd med!". Vissa uttrycker även att eftersom alla redan vant sig vid det här systemet, ja det är nog faktiskt ett naturligt system som funnits ända sen dinosauriernas tid, så vore det fel och kanske rentav farligt att försöka ändra på det! Även många Minisar, som ju själva drabbas av toalettbristen, resonerar på liknande sätt och tycker att de andra Minisarnas ansträngningar är överdrivna och får dem själva att framstå i dålig dager. 

Även inom gruppen av engagerade Minisar uppstår ofta konflikter kring hur de borde arbeta för att få igenom rätten till likvärdiga toalettbesök. För att underlätta beskrivs de olika lägren under rubriker, här nedan.

Kunskapsaktivisterna
Vissa menar att målet måste uppnås genom att successivt förändra tankesättet hos alla på företaget, Minisar såväl som Privilegisar, och att detta görs genom att på ett respektfullt sätt sprida kunskap. De ser att orättvisan främst beror på okunskap. Vi kan kalla dessa för "kunskapsaktivister".

Andra hävdar att det enda sättet att nå förändring är att sätta press på Privilegisarna och visa att vi Minisar inte går med på det här längre. Det är helt oacceptabelt att vi inte har samma rättigheter, och vi är beredda att sätta hårt mot hårt tills förändring är uppnådd, resonerar de. De tänker att orättvisan beror på att Privilegisarna vill behålla sin makt över Minisarna, både medvetet och omedvetet. Vi kan kalla dessa för "maktaktivister".  

 

Aktion!
Det senaste året har ett antal aktioner bedrivits. Först ut, lite förenklat, var kunskapsaktivisterna som skrivit debattartiklar i företagets tidning, satt upp lappar på anslagstavlan och tagit tusentals debatter i fikarummet. Och vet ni, det verkar ha gett utdelning! Några fler Minisar har blivit övertygade om orättvisan som råder, och en och annan Privilegis har börjat problematisera sina privilegier mer. Och Chefs-Privilegisen har berättat att hen ska fundera på om det kanske går att bygga en toalett till Minisarna ändå! Kanske till nästa år. 

 

Några av maktaktivisterna deltar inte i jublet. De tycker inte att det är särskilt glädjande att de eventuellt ska få en toalett, när Privilegisarna har fem. Och de är trötta på att behöva vänta. I all evighet känns det som att de har väntat. De tror dessutom inte på att snällt fråga makthavarna efter sina rättigheter. Rättigheterna måste tas! Med våld om så krävs, menar vissa. Så maktaktivisterna har genomfört aktioner, som inte bemötts lika väl som kunskapsaktivisternats debattartiklar. Några maktaktivister började med att gå in på Privilegisarnas toaletter, fastän de egentligen inte får. Men då sattes lås upp, och dessutom fick de "skyldiga" lägre lön nästkommande månad. Sedan gick de över till att bryta upp låset på toaletterna och sabotera vattenrören. "Får inte vi toaletter, ska inte Privilegisarna heller ha det!" skrev de med bajs på väggen. Och dessutom skickades ett hotbrev till Chef-Privilegisen där det stod att om hen inte skärpte sig skulle hen åka på stryk. Dessa aktioner bemöttes med öppet förakt, både bland Privilegisar och många Minisar (även kunskapsaktivisterna!). Det sades bland många att det inte gick att ta Minisarnas "klagomål" på allvar om de betedde sig på detta vis, bröt mot företagets regler och allt! Chef-Privilegisen gick ut i ett pressmeddelande och sa att nya toaletter skulle byggas för Privilegisarna snarast, samtidigt som hen fördömde alla engagerade Minisar för deras odemokratiska agerande. Många kunskapsaktivister var snabba med att ta avstånd från maktaktivisterna, och sade "Vi alla är inte sådana, låt inte de extrema påverka sakfrågan" samtidigt som de hötte med fingret åt maktaktivisterna. "Sluta förstöra kampen med er extremism!", sa de. Maktaktivisterna svarade sorgset "Men förstår ni inte att ni måste stå på vår sida emot förtrycket. Privilegisarna kommer aldrig att vilja hjälpa oss om vi inte tvingar dem till det!". Och tvisten dem emellan fortsatte flera år framöver. 

Förändring

Fem år senare står det inskrivet i företagets policy att samtliga toaletter får användas av såväl Minisar som Privilegisar. Fortfarande kan det förstås hända att Priviliegisar muttrar över det hela, eller att Minisarna på något mer informellt sätt hindras från att nyttja sin rätt till likvärdiga toalettbesök. Fast ändå, verklig förändring är nådd!

 

Frågan är bara, vem jobbade fram denna förändring? Var det kunskapsaktivisterna, som lyckades få maktaktivisterna att sluta förstöra kampen så att Privilegisarna kunde ta dem på allvar? Eller var det maktaktivisterna som lyckades tvinga sig till lika rättigheter genom mer eller mindre lagliga aktioner?