moralfjant

Nyss hemkommen från tjejjoursutbildning jag hållt i. Asså det är typ den bästa grejen som finns här i världen, hänga med sköna peeps som alla vill stötta unga tjejer. En mysig liten feministisk frizon, där jag dessutom får chans att "utbilda" (låter så drygt men ni fattar) i frågor som jag tycker är viktiga för att vara tjejjoursaktiv. 

Men det finns också ett problem med att jag utbildar i frågor JAG tycker är viktiga. Och det är ju jag lätt kan missa många viktiga perspektiv, eftersom min världbild utgår från privvad vit, cis, medelklass, utan funktionsvariant-kvinna. Det blir jävligt viktigt med självrannsakan, för jag har makt som utbildningsledare (att vinkla innehåll och därav påverka rekryterna) och vill förstås inte använda den på ett skevt sätt. 

 

Det är svårt att på ett förenklat vis förklara feminism, INTERSEKTIONELL sådan. Att kunna prata om hur tjejer och killar behandlas olika i samhället utan att osynliggöra ickebinära, att få med fler variabler såsom etnicitet, klass osv. Att anpassa utbildningen så att både de som feministaktivistat sig i flera år och de som inte riktig har koll på begreppet feminism får ut något av det hela, och att alla känner sig välkomna och vågar yttra sig. 

 

Det är vid såna här tillfällen jag uppmanar alla deltagare till god ton. Och ni känner mej jag tror absolut att det kan va fett bra att svära åt folk och kasta stolar på rövhattar MEN inte i ett forum där alla faktiskt är öppensinnad och vill lära sig. Då går det att be folk ha överseende med "dumma frågor", vilket såklart ska kombineras med att uppmana deltagarna att ta till sig av kritik om någon påpekar att de uttrycker sig skevt.

 

För alltså, vem gör inte det ibland? Säger förtryckande grejer? En föds inte med rätt begrepp och en intersektionell analys. Det tar tid för det att växa fram, och måste få ta tid. Jag kan inte förvänta mig att nya tjejjourarna ska veta allt, men jag kan promota ödmjukhet, reflektion och förändringsbenägenhet. 

Nu har det inte blivit så mycket bloggande på sistone, men det kommer nog mer framöver hörrni! Tänkte att ni ska få en liten redogörelse för vad som händer i mitt liv just nu. 

 

För tre veckor sen öppnade fritids som jag är verksamhetsansvarig för. Jävlar i min låda vad det är roligt att jobba med barn. Och riktigt kul att ha fått forma sin egen verksamhet (t.ex ha obligatorisk genus- och normkritikutbildning för ledarna), för blir lättare att trivas då, behöver inte lacka ur på dumma regler eftersom det är mina regler ;)

 

Jag försöker verkligen köra på NVC-style, att inte ha några onödiga regler för sakens skull, att lyssna in barnens behov och anpassa osv MEN shit vad svårt det är ibland. Svårt att låta bli att höja rösten, styra och bestämma. Det är bara rannsaka sig själv om och om igen, utvecklande som fan. Kul! 

Sen har jag och maken köpt ny lägenhet, med uteplats! Känns sjukt bra att kunna äta frukost utomhus nästa sommar istället för att titta suktande mot solen genom en solkig fönsterruta. 

 

All in all - peppigt privatliv! 

Vi hörs senare om det politiska hörrni, kram på er!

"Jag vägrar tro att 13 % av Sveriges befolkning är rasister" utbrister många, och spekulerar i hur de flesta nog bara missnöjesröstar eller typ blivit förda bakom ljuset.

Själv tror jag att det är en kraftig underdrift att säga att 13 % har rasistiska åsikter. Sjudubbla siffran så närmar det sig nog verkligheten. Och jag är helt stensäker på att åtminstone alla ni vita som läser det här (mig själv inkluderat) är mer eller mindre rasistiska.

För ni vet, rasism är inte detsamma som SD. Rasismen är ett strukturellt samhällsproblem som yttrar sig på miljontals olika sätt, och som vi alla upprätthåller. Du kan slänga ur dig floskler om hur du tycker alla är lika värda och hur hemskt det är med Svp:s framfart, men reflekterar du någonsin över hur DU bidrar till rasismens fortlevnad?