moralfjant

Jag har aldrig riktigt trivts i rollen som jag förväntas ta. Aldrig kunnat vara tjej på rätt sätt. Alltid varit konstig, annorlunda, alternativ. Fel.

Ett tag var jag nöjd med att definiera mig själv som pojkflicka, för det var ändå lite coolt att vara manlig. Till en viss gräns såklart. Det är inte så konstigt när hela samhället värderar manlighet högre. Kvinnor och kvinnligt klassade egenskaper nedvärderas. Överallt fick jag höra att kvinnor är hysteriska, irrationella, överkänsliga, inte kan hålla sams och dessutom är så jävla bitchiga när dom får mens – sån ville inte jag vara.

Jag kunde flyta på vågen av att det var de andra tjejerna som var överdrivna och töntiga och helt enkelt för tjejiga. Jag var bättre, mer rationell, mindre känslig, mindre utseendefixerad, mindre bitchig. Lite manlig och därav lite bättre.

Och till viss del så hyllades jag för det – för att jag inte var för tjejig och fnissig och fånig och svag som tjejer brukar vara. Men jag straffades också när jag inte var tillräckligt tjejig. När jag lät bli att sminka mig fick jag höra att jag var ful. När jag spelade fotboll med killarna på rasten och blev svettig så var jag äcklig. Okvinnlig, konstig, fel. Fel fel fel.

Jag försökte hela tiden bestämma mig för vem som var fel egentligen. Var det jag, eller de andra tjejerna? De tjejiga tjejerna? Inte förrän jag kom i kontakt med feminismen förstod jag att ingen av oss var fel.

Feminismen ger mig förståelse för hur världen ser ut. Att vi har socialt skapade könsskillnader, tjejer och killar förväntas vara olika fast vi egentligen inte är så olika. Jag förstod att det inte var jag som var konstig, utan det var samhällets sätt att göra skillnad på tjejer och killar som var fel. Jag fick insikt i att vi lever i ett patriarkat, en könsmaktsordning där män och manlighet värderas högre och där män sitter på makten i samhället. Då förstod jag också att mitt förakt för tjejighet och tjejiga tjejer var just ett uttryck av denna könsmaktsordning, där vi alla fostras in i att se manlighet som det rätta och naturliga.

Nu vet jag att jag inte är fel. Frågan är om alla andra också vet att det inte finns ett rätt sätt att vara tjej eller kille på. Att vi lever i en enda stor samhällelig lögn som säger att ditt kön bestämmer vem du är och är du tjej så är du lite sämre.

Feminismen ger mig kraft att känna mig rätt i ett samhälle som säger att jag är fel. Mod att fortsätta kämpa emot förtrycket, att våga ifrågasätta det som andra ser som självklart. Mest av allt håller den mig vid liv – drar upp mig när jag sjunkit ner i den patriarkala gyttjepölen. Ger mig konstgjord andning när jag varit där nere för länge och nästintill drunknat i skiten. Räddar mig.