It takes two to tango, eller?
Kategori: Whatever
Mina tankar om veganism
Kategori: Whatever
Veganism är awesome. Världen vore en bättre plats om alla människor var veganer. Av alla skäl som finns, hälsa, miljö, etik, ekonomi.
Det är extremt töntigt att argumentera emot veganism. Det finns ingen rimlig fakta som stöder att folk behöver äta kött. Bara massor av dravel som folk drar upp för att slippa tänka. Folk slår ifrån sig sin empati för djurens situation på dom sjukaste sätt. Typ genom att säga att det är helt lugnt att slakta (mörda) om djuret mått bra innan (jag antar att dom då själva inte har nåt emot att bli dödade i medelåldern efter en trevlig semester?) eller genom att börja attackera veganer med idiotiska påståenden om att växter också har känslor.
Jag själv tycker inte att det är en bra grej att skada djur överhuvudtaget. Inte ens insekter liksom. Tycker heller inte det är en bra grej att döda djur för att äta dom när vi kan käka bättre grejer som inte skadar nån. Ändå är jag inte vegan. What the fuck tänker ni?
Men låt mig säga er ett sanningens ord: det är ett fett jävla privilegium att lyckas äta helt veganskt i ett köttnormativt samhälle.
Finns såååå många veganer som dillar om hur lätt det är att äta veganskt ochhur ond en är om en konsumerar nån animalisk produkt överhuvudtaget. Till er vill jag bara säga: shut the fuck up. Seriously. För vet ni vad ni inte fattat? Att köttätande är ett strukturellt problem, inte ett individuellt. Det är svårt (omöjligt) att som individ slå sig fri från de ramar som finns i samhället. Allt är anpassat efter att äta animaliskt. För att låta bli måste du inte bara ha en förstående omgivning, utan tid att lära dig vad vegansk kost innebär så du vet vad du kan äta. Och tid och ork att laga mat, eftersom det finns mycket färre veganska snabbalternativ än animaliska. Du ska inte heller ha något problem med ångest kring mat, för du kommer inte kunna äta vad som faller dig in utan måste ständigt vara på din vakt för vad allt innehåller. Det är ett jävla pyssel asså.
Jag vet vad ni tänker, militanta veganer: "MEN VAFAN EN FÅR VÄL LÄGGA LITE JÄVLA TID OCH TANKEKRAFT FÖR ATT RÄDDA LIIIIIIIIV DIN EMPATISTÖRDA ONDA MÄNNISKA SOM SÄTTER DIN EGEN BEKVÄMLIGHET HÖGRE ÄN INDIVIDERS LIV!"
Du som tänker så? Kliv av dina höga häst och sluta med moraliserandet. För vet du en sak? Du bidrar också till individers död och lidande. Dina bananer kostar livet på massor av människor. Din tröja är producerad i ett system där fattiga människor exploateras. Ditt val att färdas med motordrivna fordon bidrar till att människor och djur måste fly sina hemtrakter för att klimatet förändras.
Vi alla har en gräns för hur mycket vi är beredda att begränsa våra liv för att inte på något vis bidra till andras lidande. Att kunna gå emot samhällets normer kostar mycket energi. Vi kan absolut uppmana människor att välja etiskt försvarbara grejer (typ att undvika kött eller bojkotta sexistiska filmer), men vi måste också ha förståelse för att det inte är helt lätt. Och såvida du inte själv bor under en gran i skogen och bara äter fallna blåbär så har du ingen rätt att kasta första stenen. Och bodde du där skulle du väl inte läsa det här ändå.
Sådärja, nu har jag mitt inlägg att slänga i ansiktet på nästa person som absolut måste gå in och demonisera den som inte äter helt animaliefritt. Så slipper jag upprepa det forever and ever.
P.S. Detta inlägg ska inte tolkas till militanta köttätares fördel. Ni är för fan ännu värre. Bara erkänn att vegansk kost är bättre och sluta larva er.
P.S. Detta inlägg ska inte tolkas till militanta köttätares fördel. Ni är för fan ännu värre. Bara erkänn att vegansk kost är bättre och sluta larva er.
Att vara tjej och spela fotboll
Kategori: Feminism och genus
Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år. I snart 18 år. Det är det största och mest långvariga intresset jag någonsin haft. Genom fotbollen har jag fått vänner för livet, lärt mig samarbeta med andra och blivit stärkt såväl psykisk som fysiskt.
Men mitt fotbollsintresse har också orsakat en hel del lidande. För att jag är tjej.
Jag tänkte berätta för er hur det kan vara att spela fotboll när man är tjej. Det jag beskriver är bara det som skett i min närhet, bara mina egna erfarenheter. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam. Att tjejer diskrimineras inom fotbollen är enkelt att se för den som vågar öppna ögonen.
En tjej spelar fotboll i skolan
Låt oss börja historien från så tidigt jag kan minnas, mellanstadiet. Jag älskade att spela fotboll. I stort sett varje rast sprang jag mig drypande våt på skolgårdens grusplan, tillsammans med ett tjugotal killar från olika klasser. Jag var ganska bra. Mycket bättre än många av killarna. Ändå blev jag nästan alltid vald sist. Men det gjorde mig ingenting. Jag nöjde mig med att vara ”bra för att vara tjej”. Och fortsatte njuta av att få leva ut min passion flera gånger om dagen.
I högstadiet slutade jag spela fotboll på rasterna. Inte för att jag tröttnat på det. Utan för att slippa bli retad, utfryst och ensam. Jag märkte tidigt, redan den första månaden när jag fortfarande hängde med killarna i klassen och lirade, att det inte var okej för en tjej att gilla fotboll lika mycket som killar. Det var ofräscht med all svett. Bara på mig förstås, inte på killarna. Okvinnligt. Och när man är en 13-årig tjej är det svårt att slå sig fri från förväntningarna som läggs på en. På hur en tjej ska vara. Fräsch. Snygg. Åtråvärd. Någon killar vill tafsa på, kanske till och med bli tillsammans med. Då funkar det inte att spela fotboll. Samtidigt kunde jag också ses som lite coolare än de andra tjejerna, för att jag var duktig på fotboll och tog för mig på idrottslektionerna. Det som gjorde mig cool var att jag kom in på en manlig arena, fotbollen, och lyckades bra. Eller ”bra för att vara tjej”. Och några av er kanske vet det här, medan det för andra kommer som en nyhet: manlighet värderas högre än kvinnlighet. Mitt fotbollsintresse var manligt (och därför coolt), samtidigt som det var fel. Jag var ju tjej, och då ska man vara mer kvinnlig än manlig för att bli åtråvärd – någon som killar vill ha. Samtidigt fick jag mer respekt än de andra tjejerna när jag betedde mig manligt (läs: spelade mycket fotboll). Det är som om det finns krav på tjejer att vara både manliga (för att få respekt) och kvinnliga (för att ses som åtråvärda). Förvirrande va?
En tjej spelar fotboll i klubbar
Det är svårt att veta vad jag ska berätta om först. Ska jag inleda med historien om klubbens 40-åriga tränare som hade en sexuell relation med en 15-åring i mitt lag? Eller ska jag inleda lite mjukare med att redogöra för alla de gånger jag fått höra hur dåliga tjejer är på fotboll av såväl tränare som herrspelare? Om hur många lagkamrater som slutat spela fotboll för att istället titta på pojkvännens matcher? Om alla domare som blåst sönder mina matcher och avbrutit varje närkamp med den självklara baktanken att tjejer är för ömtåliga för så hårt spel?
Jag har spelat i två olika fotbollsklubbar, i flera olika lag, och haft ett dussintal olika tränare. Jag skulle inte ens kunna räkna på både fingrar och tår hur många gånger jag hört fraser som på något sätt antyder att fotbollen är till för killar. Att tjejer är sämre än killar. Att vi inte riktigt är välkomna här. Tränare som under killmatcher och killträningar hånat sina spelare genom att säga saker som ”man kan ju tro att det är flickfotboll” och ”ni spelar som tjejer!”. Jag tänker på hur jag själv återskapat synen på att tjejer är sämre killar, genom att som 17-årig tränare uppmana mina spelare att ”vara lite mer manliga på planen”. Med betydelsen att ta för sig mer, gå in hårdare i närkamper. Det kanske låter konstigt att jag som tränare för ett tjejlag sa precis såna saker som skadat mig själv under mina år som fotbollsspelare? Det är inte så konstigt. Från tidig ålder hade jag fått lära mig att fotbollen egentligen är till för killar. Att killar är bättre än tjejer. Att manlighet är bättre än kvinnlighet. Att vi bara kan bli ”bra för att vara tjejer”.
Det är först på senare år som jag förstått hur diskriminerande fotbollsvärlden är mot tjejer. Vilket kvinnoförakt som sprids såväl på elitnivå (med läktarramsor som ”vi ska våldta era horor”och ”stå upp som en riktig man”) som på breddlagens träningar (där tränare uppmanar sina 7-åriga killar att inte "gråta som tjejer" om de ramlar). Och med den kunskapen har jag i vuxen ålder kunnat uppmärksamma den sexism som råder inom min egen förening.
De flesta föreningar säger att de verkar för jämställdhet. Att tjejer och killar ska kunna spela på lika villkor. Även Svenska Fotbollsförbundet slår fast att fotbollen ska vara jämställd. Ändå blir det inte så. För även om få säger det rakt ut, så tycker de flesta inom fotbollsvärlden att tjejer inte har rätt att spela fotboll på samma villkor som killar. Det är därför mitt lag nästan alltid fått sämre träningstider än jämnåriga, eller till och med yngre, killar. Det är därför herrlaget får ett eget omklädningsrum, men inte damlaget. Det är därför jag behövt se min 20-åriga lagkamrat få sina bröst kommenterade av en medelålders man, på ett fotbollsevent för klubbens ledare. Och under samma event fått höra moderatorn säga hånande kommentarer riktade till killar som pratade när han hade ordet: att det inte är ”en fest för tjejer”.
Fotbollsvärlden vill ha jämställdhet, men bara i teorin
Det är ett sådant enormt hyckleri inom fotbollsvärlden. De högt uppsatta männen i föreningar predikar om hur viktigt det är att alla känner sig välkomna, men i hemlighet (så hemligt att de inte ens själva förstår det), tycker de att fotbollen främst är till för killar. Vissa är åtminstone öppna med sin skeva kvinnosyn. Som den allsvenske herrlagsspelaren som kom och besökte mitt fotbollslag under Stadium Sportscamp år 2002. Han omringades snabbt av ett gäng fotbollstokiga 11-åriga tjejer. En av dem frågade honom om han hade något tips för hur man kunde bli fotbollsproffs. Han svarade att tjejer inte kan eller borde spela fotboll på den nivån.
Hur du PK-fierar ditt hem
Kategori: Feminism och genus
Vill du att människor ska känna sig välkomna hemma hos dig? Vill du låta bli att reproducera skadliga normer i din privata sfär, men vet inte riktigt hur du ska lyckats med detta? Frukta icke, ty här levereras en simpel punktlista att följa - för ett Politiskt Korrekt Hem.
Våga vägra vågen
Har du en badrumsvåg framme? Göm den! Åtminstone när du får besök. Varför? Många människor mår väldigt dåligt av att påminnas om viktrelaterade grejer. Inte vill du trigga igång nåns viktångest? Kanske mår du t.o.m själv bättre av att gömma undan vågen!
Har du en badrumsvåg framme? Göm den! Åtminstone när du får besök. Varför? Många människor mår väldigt dåligt av att påminnas om viktrelaterade grejer. Inte vill du trigga igång nåns viktångest? Kanske mår du t.o.m själv bättre av att gömma undan vågen!
Låt inte någon skämmas över sin mens
Mens är (tyvärr) ett rätt tabubelagt ämne och många tycker det är pinsamt med sin mens och vill därför vara ytterst privata med den. Underlätta för dessa människor! T.ex kan du gör en menslåda, så att personer slipper be dig om en binda om hen glömt ta med egna. Och se för guds skull till att ha en sopkorg i badrummet! Vem fan vill smyga ut i köket med en blodig tampong under festens gång liksom?
Mens är (tyvärr) ett rätt tabubelagt ämne och många tycker det är pinsamt med sin mens och vill därför vara ytterst privata med den. Underlätta för dessa människor! T.ex kan du gör en menslåda, så att personer slipper be dig om en binda om hen glömt ta med egna. Och se för guds skull till att ha en sopkorg i badrummet! Vem fan vill smyga ut i köket med en blodig tampong under festens gång liksom?
Inga jävla Buddha-statyer
Sitter du och skiter bredvid nån annans heliga grej? Seriöst? Det kan vara bra att fundera över vad ens prydnader egentligen symboliserar. Kanske är det inte rätt av dig att så skamlöst sno nåt från en annan kultur som du inte riktigt fattar. Cultural Appropriation kallas det när en imiterar en annan kultur och Amra skriver bra om varför det ofta blir problematiskt.
Sitter du och skiter bredvid nån annans heliga grej? Seriöst? Det kan vara bra att fundera över vad ens prydnader egentligen symboliserar. Kanske är det inte rätt av dig att så skamlöst sno nåt från en annan kultur som du inte riktigt fattar. Cultural Appropriation kallas det när en imiterar en annan kultur och Amra skriver bra om varför det ofta blir problematiskt.
Låt människor veta att du försöker göra ditt hem till en trygg zon
Kanske kan du inspirera andra, eller själv få tips? Om du gillar att vara kreativ och att skapa kan du t.ex göra en sån här fin tavla med Husregler!
Skaffa katter
Katter är det finaste som finns här i världen, det vet varenda feminist. Kan du av någon anledning inte skaffa katter så sätt åtminstone upp tavlor med söta katter på. Det vet vi ju att katter är heliga och motverkar ondska här i världen. Desto kattigare ditt hem är, desto mer PK är du. Det enda undantaget (som bekräftar regeln!) är förstås Dolores Umbridge.
Katter är det finaste som finns här i världen, det vet varenda feminist. Kan du av någon anledning inte skaffa katter så sätt åtminstone upp tavlor med söta katter på. Det vet vi ju att katter är heliga och motverkar ondska här i världen. Desto kattigare ditt hem är, desto mer PK är du. Det enda undantaget (som bekräftar regeln!) är förstås Dolores Umbridge.
Har du något mer tips på hur en PK-fierar sitt hem?
Det är orimligt
Kategori: Whatever
Åh, denna debatt om hat inom de feministiska kretsarna. Feminister som bashar feminister. Jag vill säga något om det.
Begreppet intersektionalitet har ju blitt ett modeord och alla vill vara ultimata normkritiker som ser hur alla förtryck samverkar men dom flesta failar. Dom flesta fattar inte hur kvinnohat märks i samhället + hur rasism genomsyrar typ allt + hur en binär syn på kön exkluderar + hur funkofobi kan ta sig uttryck + + + + + + + osv osv osv, ni fattar. Det är svårt att ens förstå det förtryck som drabbar en själv och ännu svårare att förstå (kan en ens fullt förstå?) förtryck som drabbar andra.
Feminismen genomsyras av ett cisigt vitt hetero perspektiv. Vita/cis/hetero/medelklass, ja överlag normföljandekvinnor, är dom som hörs mest inom feminismen och det är utifrån deras (vårt) perspektiv som den mesta feministiska kampen bedrivs. Det är fett jävla skevt.
Folk försöker att vara inkluderande men när en inte fattar på vilka grunder de olika förtrycken vilar och hur dom tar sig uttryck och sånt så är det lätt hänt att en bekräftar skeva normer och faktiskt även gör och säger kränkande saker. Utan att mena det. Utan att förstå att det ens är kränkande. (Och ja självklart finns en maktaspekt med i det hela och vissa kränker med flit men låt oss återkomma till det en annan gång).
Så feminister som säger sig (vilja) vara intersektionella och kämpa för t.ex rasifierade och transpersoner bidrar istället ofta till att förtrycket mot dessa grupper upprätthålls. Beter sig alltså kränkande och förtryckande. Inte för att vara elaka, utan för att samhället är uppbyggt kring många skeva normer och en internaliserar dom här normerna.
Och vad händer när en uttalad feminist säger nåt rasistiskt/transfobiskt/funkofobt/sexistiskt? HELL BREAKS LOOSE. Jävlar vad skit hen får. Det är personangrepp, hot, hat, uppmaningar att bojkotta hen, folk som skriver till hens arbetsgivare, skitsnack i offentliga forum osv. Drev. Mobbningsdrev.
Och folk försvarar det med: Hen kränkte mig och jag måste få slå tillbaka (sparka uppåt), det är aldrig fel att reagera på förtryck och kritisera förtryckare! Det spelar inte riktigt någon roll om Satans Avkomma (ja, så har folk sagt for real om en feminist som felat) ber om ursäkt eller inte, för ursäkten är inte genuin bestäms det.
Och jag ska ta ett exempel där jag själv är den ”underprivilegierade” nu så att inte hela mitt inlägg kan fösas åt sidan med argumenten att jag inte fattar för att jag inte blir kränkt själv (att jag inte har tolkningsföreträde).
Tänk er en feminstisk snubbe som gör en ny variant av ”regler för att dejta min dotter” . Och skriver typ ”du ska tycka det är självklart att städa ert gemensamma hem” osv. Han har ju helt missat det problematiska i att pappor ens förväntas bestämma över vem dottern (men aldrig sonen) dejtar. Och han bör få kritik för det. Och såhär bör han reagera på kritiken. Det är tillochmed okej att snacka skit om honom bakom stängda dörrar och kalla honom för rövhål (när han inte hör). Det är okej att ge saklig kritik och det är okej att bli upprörd och tycka att han är den skevaste människan ever. Kanske tillochmed, om han fortsätter insistera på att han inte gjort något fel, skriva att han borde skärpa sig och sluta vara ett jävla rövhål.
Vad som inte är okej – ATT FUCKING UTMÅLA HONOM SOM VÄRLDENS SUPERSKURK SOM BORDE DÖ FÖR ATT DOTTERN SKA FÅ EN BÄTTRE UPPVÄXT, SKRIVA HOTELSER OCH ÖVERDRIVET KRÄNKANDE ORD TILL HONOM ELLER OFFENTLIGT SÅ ALLA KAN SE, ATT FORTSÄTTA LASSA KRITIK EFTER EN URSÄKT, ATT HÖGLJUTT ÖNSKA HONOM OND BRÅD DÖD.
För vet ni vad? Tryck på play-knappet i klippet.
Det är orimligt. Det är orimligt att kräva så mycket av en annan person, även om hen gjort något jävligt skevt. För vet du? Det skulle lika gärna kunnat vara du som gjorde nåt dumt, sa något skevt. Om inte nu så för tre år sen.
Jag vet iallafall att det skulle kunna varit jag. Om inte nu så för tre år sen. Och hade jag blivit så skoningslöst kritiserad som jag sett att andra blivit så hade jag haft svårt att resa mig igen, att fortsätta kämpa mot samma mål som de människor som vill mig illa. Människor som jag aldrig velat illa. Och jag hade kanske inte förstått kritiken (för eftersom jag sa nåt så skevt så var min analys uppenbarligen bristande) men jag hade nog försökt be om ursäkt ändå för jag ville ju aldrig såra någon. Och då hade folk fortsatt att överösa mig med hat eftersom jag ”tydligen inte förstått problematiken i det jag gjort” och sagt att min ursäkt inte var äkta eftersom jag bara bad om ursäkt för att andra blivit sårade. Kanske hade de sagt att jag bara bad om ursäkt för att rädda mitt rykte, att jag inte menade det. Och det hade inte spelat någon roll vad jag sa efter det, för de hade redan bestämt sig för att jag var OND.
Men men, ni som tycker att det aldrig är fel att sparka mot de ”privilegierade”, ni hade nog ändå tyckt att det var bra om jag inte ville vara del i kampen längre. För hos er välkomnas bara dom som aktivistat sig i massor av år och lärt sig alla begrepp och är extremt socialt kompetenta och bemästrar alla analyser och aldrig ifrågasätter när en inte förstår utan bara litar blint på någon annans analys för den har väl visst tolkningsföreträde.
Jag köper det inte. Jag accepterar inte det resonemanget. Att det är okej att sparka hur jävla hårt som helst på någon för att den gjort nåt förtryckande, även om hen redan ramlat och blöder från huvudet. Även om hen fäktar vilt med armarna för att skydda sig mot slagen som aldrig slutar komma.
Men ja, det finns gråzoner i det här så försök snälla inte vrida det till sin spets och kom med jämförelser om hur jag inte skulle tycka det var okej att hata Hitler eller nåt sånt. För det är inte samma grej. Försök se skillnaden på någon som initierar massmord och någon som drar ett sexistiskt skämt eller klär ut sig till afrikan eller skriver att killar inte har mens.
Vilka är ni, dom här supersnällasilversmarta personerna egentligen? Ni som aldrig gör eller gjort fel? Kan inte ni kasta första stenen då? Jag tror ändå inte ni finns, så jag vågar faktiskt ställa mig i skottgluggen.
Svartvitt tänkande och moralfjanteri
Kategori: Whatever
"Det är alltid fel att stjäla, även om man är fattig!"
Håller du med?
Håller du med?
Det är en spännande sak att filosofera kring, det här med etik och moral. Vad är rätt och vad är fel? Och varför?
På något sätt måste vi ju acceptera ett slags grundmål som vi alla kan säga är rätt. Något som vi kan värdera andra handlingar emot, för att avgöra om dom är bra eller dåliga. Ett sådant grundmål skulle kunna vara "Vi ska sträva efter att människor ska må bra". Det tror jag alla håller med om är en bra grej, att göra sånt som skapar välmående hos människor. Visst?
Det är på ett sånt här sätt som jag utformar min egen moraliska kompass. Jag tänker i grundmålet "människor ska må bra" och bedömer grejer utifrån detta.
Men det verkar fett populärt att kopiera sin moral direkt från nån gammal skrift, må det så vara lagboken eller bibeln. "Att stjäla är alltid fel" eller "Det är aldrig rätt att använda våld" är vanliga grejer folk hasplar ur sig, helt utan att värdera den specifika situationen. Ett otroligt nyanslöst, svartvitt tänkande som inte tar nån som helst hänsyn till omständigheter omkring ett specifikt handlande. Moralfjanteri.
Klart att det inte är moraliskt fel att stjäla, om du gör det för att du annars inte kan äta den dagen. Att tycka något annat är ju att vara otroligt empatistörd.
På något sätt måste vi ju acceptera ett slags grundmål som vi alla kan säga är rätt. Något som vi kan värdera andra handlingar emot, för att avgöra om dom är bra eller dåliga. Ett sådant grundmål skulle kunna vara "Vi ska sträva efter att människor ska må bra". Det tror jag alla håller med om är en bra grej, att göra sånt som skapar välmående hos människor. Visst?
Det är på ett sånt här sätt som jag utformar min egen moraliska kompass. Jag tänker i grundmålet "människor ska må bra" och bedömer grejer utifrån detta.
Men det verkar fett populärt att kopiera sin moral direkt från nån gammal skrift, må det så vara lagboken eller bibeln. "Att stjäla är alltid fel" eller "Det är aldrig rätt att använda våld" är vanliga grejer folk hasplar ur sig, helt utan att värdera den specifika situationen. Ett otroligt nyanslöst, svartvitt tänkande som inte tar nån som helst hänsyn till omständigheter omkring ett specifikt handlande. Moralfjanteri.
Klart att det inte är moraliskt fel att stjäla, om du gör det för att du annars inte kan äta den dagen. Att tycka något annat är ju att vara otroligt empatistörd.
Varför är folk så låsta i sitt tänk? Varför baserar så många sina åsikter på tomma floskler istället för att tänka själva? Lär vi oss det redan från tidig ålder med alla uppmaningar, shit vad det haglar "man får inte slåss", "man får inte ta andras saker", "man får inte sitta med fötterna på bordet" osv osv osv och barnen bjuds inte alls in till att reflektera kring varför det är fel att ta nåns skor och gömma dom. Eller är det nåt annat? Vad tror ni?
Vad är grejen med idrottsligt organiserad misshandel?
Kategori: Feminism och genus
KAMPSPORTER - BE GONE!
Nu tänker jag på dessa "sporter" där målet är att skada motståndaren tills hen inte kan fortsätta. Inte typ fäktning där målet är att få in vissa träffar men utan att skada utan typ MMA där det är najs att knocka ut rivalen.
Nu tänker jag på dessa "sporter" där målet är att skada motståndaren tills hen inte kan fortsätta. Inte typ fäktning där målet är att få in vissa träffar men utan att skada utan typ MMA där det är najs att knocka ut rivalen.
Det är INTE okej med sån här våldsbejakande "sport". Och nä, det är liksom inte så att övriga samhället blir mindre fyllt av våld för att folk gör våldet "i sporten" istället för på gatorna/ i hemmet. Snarare tvärtom. Detta våldshyllande inom idrotten skapar en kultur som uppmuntrar till våld även på andra platser. Det är så himla tydligt att det är nån slags macho-tanke bakom det hela, hur coolt det är att va störst och starkast och kunna slå ner vem som helst.
Idrottsligt organiserad misshandel. Dags att få stopp på det.
Jag ser inte att problem med våld ligger hos individen. Utan det finns en slags (sub)kultur som faktiskt får folk att begå våldsamma handlingar. Och då särskilt män, eftersom det är dom som mest förväntas ta till nävarna. Det ses liksom som coolt bland män att slå ner nån (verkligen inte alla men många). Det såg jag redan på högstadiet när (mååånga) killar från olika skolor samlades för att slåss med varann. Och de killar som inte ville hänga med förlöjligades såklart. Det är inte bara enskilda våldsamma individer som bara poppar upp som är problemet. Problemet är våldskulturen. Och idrott som hyllar våld spär på den kulturen. Det gör slagsmål coolt, nåt en faktiskt kan bli proffs på!
Jag tvivlar inte ett dugg på att dom som kör dessa "sporter" är superschyssta (nåja, de flesta) men det är inte det som är problemet. Det finns säkert folk som mår jättebra av av att misshandla och bli misshandlad men det behöver inte uppsjasas och finnas VM och göras till värsta coola grejen.
Vad tycker ni om dessa "sporter"?
Då var jag äntligen en fullfjädrad feminist då
Kategori: Sån är jag
Med tanke på allt hyllande av menskoppen så kan en ju tro att det är nån slags invigningsrit en som feminist måste klara (jag tycker sånt där praisande ofta går överstyr så att det nästan blir tvingande). Men(s) det ska bli kul att prova den här och se om det funkar! Tvivlar lite på att den kommer vara lätt och behagligt men vafan, inget vågat inget vunnet!
Återkommer med rapport när Tant Röd gjort entré.
Använder du menskopp? Varför? Använder du inte? Varför inte?
Återkommer med rapport när Tant Röd gjort entré.
Använder du menskopp? Varför? Använder du inte? Varför inte?
Fetma är inget samhällsproblem
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Fetmaepidemin är en myt, skriver briljanta Lady Dahmer. Fan vad rätt hon har.
Asså jag kan inte komma på nåt problem som folk överdriver så mycket som fetma. VI ÄR INTE HÄLSOSAMMA LÄNGRE VI ALLA KOMMER BLI NUDDADE AV TJOCKISAR OCH MÄNNISKORASEN DÖR UUUUUUUT!
Asså jag kan inte komma på nåt problem som folk överdriver så mycket som fetma. VI ÄR INTE HÄLSOSAMMA LÄNGRE VI ALLA KOMMER BLI NUDDADE AV TJOCKISAR OCH MÄNNISKORASEN DÖR UUUUUUUT!
Det är är så dumt så jag vet inte vad.
Citerar LD:
Men det finns ingen epidemi. Folk blir inte alls tjockare och tjockare. Faktum är att de allra flesta är ganska normviktiga och majoriteten av de som klassas som överviktiga har kanske några trivselkilon extra. Gatorna är inte fyllda av 100-kilos människor som bara väntar på att kollapsa i diverse sjukdomar. Det är bara skräckpropaganda som upprätthålls av människor med egenintresse och en lättlurad fettskrämd befolkning utan intresse för källkritik.
Citerar LD:
Men det finns ingen epidemi. Folk blir inte alls tjockare och tjockare. Faktum är att de allra flesta är ganska normviktiga och majoriteten av de som klassas som överviktiga har kanske några trivselkilon extra. Gatorna är inte fyllda av 100-kilos människor som bara väntar på att kollapsa i diverse sjukdomar. Det är bara skräckpropaganda som upprätthålls av människor med egenintresse och en lättlurad fettskrämd befolkning utan intresse för källkritik.
Vad den här tron på en fetmaepidemi egentligen handlar om är fjantigt moraliserande om andras kroppar. Normer och skönhetsideal, that is. Ditt förakt av tjocka har ingen logisk grund what so ever, det är bara dina egna (extremt farliga) fördomar. Du är lite äcklig som tycker så, helt enkelt. Så skärp dig.
Grammatikälskare är bara ett flådigare ord för arrogant besserwisser
Kategori: Whatever
Vet ni vad jag stör mig på? Folk som upprörs över andra människor stavning. Språknördar som flaxar omkring på höga vingbeklädda hästar och sen dyker ner med en stålpinne så fort nån uttrycker sig på ett icke-bajsnödigt sätt. "De misshandlar språket!" är deras främsta och enda argument i kampen mot grammatikmissar.
Det allra värsta är dom grammatikjunkies som inte kan ta till sig nåns åsikt om den inte presenteras grammatiskt korrekt. Ni vet, dom som hånar meningsmotståndare genom att angripa deras stavning? Och tror att haha nu fick jag hen allt, hen stavade mansrättsrörelse fel och jag påpekade så nu har jag vunnit den här diskussionen!
Så, vad gör då detta språkkåta beteende så problematisk? Förutom att det är töntigt i sig, menar jag.
Så, vad gör då detta språkkåta beteende så problematisk? Förutom att det är töntigt i sig, menar jag.
Alla har inte samma möjlighet att kunna mysknulla med grammatiken. Jättekul för den boktokiga akademikern som kan slänga sig med fancy ord och rabbla upp alla tempusformer baklänges men liksom hört talas om, typ dyslexi? Eller folk som kommer från andra länder och inte kan svenska fläckfritt? Eller helt enkelt folk som har bättre och roligare saker för sig än att nörda ner sig grammatik?
SLUTA FÖRIHELVETE UPP MED ATT RÄTTA FOLKS STAVNING I TID OCH OTID!
Det spelar ingen roll hur nån uttrycker sig i en fb-status. Det är helt okej att bli irriterad när du hittar betydande stavfel i publicerade böcker o sånt men att förvänta sig att varenda individ ska uttrycka sig graciöst är helt enkelt idiotiskt. Rent av klassföraktande, skulle jag vilja säga.
Det spelar ingen roll hur nån uttrycker sig i en fb-status. Det är helt okej att bli irriterad när du hittar betydande stavfel i publicerade böcker o sånt men att förvänta sig att varenda individ ska uttrycka sig graciöst är helt enkelt idiotiskt. Rent av klassföraktande, skulle jag vilja säga.
Alla feminister vill ju ha en katt
Kategori: Sån är jag
Alla feminister
Alla feminister
Alla feminister vill ju ha en katt
Alla feminister
Alla feminister vill ju ha en katt
Asså vad är grejen med feminister och katter? Jo vänta jag vet det är ju för att vi har högre intelligens!
Ni vet hur folk brukar snacka om att den biologiska klockan börjar ticka och alla kvinnor känner en stor längtan efter barn tillsist? Så har jag nu. Fast med katter.
Jag ska åka och titta på ett gäng kattungar idag. Hoppas kunna köpa den rasen trots att maken är allergisk. Och med hoppas menar jag kommer-börja-böla-och-tröstbaka-kladdkaka-och-äta-den-otillagad om det inte funkar. Men känn ingen press babe!
Är du också en kattälskande feminist?
Okej du är värsta intersektionellt medvetna geniet, men hört talas om ödmjukhet?
Kategori: Feminism och genus
BEKÄNNELSE!
Ibland (ofta) så tycker jag att jag är bättre än andra. Smartare. Snällare. Mindre förtryckande. Mer medveten. Och så blir jag sjukt irriterad när nån tycker fel, säger sexistiska och rasistiska saker eller andra ofräscheter. Då tänker jag att personen som gör denna ofräschet är lite dummare och elakare och mindre värd och får ofta lust att håna hen. Ni vet, himla med ögonen eller härskarteknika lite så hen trycks till och backar, håller käft. Jag tror att många feminister känner samma sak, för visst gör du? Om du ska vara helt ärlig tycker du ju att folk i allmänhet är idiotiska rövhattar?
Och asså den här överdrivet hatiska besserwissigra äckliga attityden kan vara jättebra ibland. Som försvarsmekanism mot någon som faktiskt är ute efter att skada dig (lite "muckar du, muckar jag tillbaka och vinner") är den oslagbar. Älskar't.
Men jag ser väldigt ofta att den här attityden missbrukas något så enormt bland supermedvetna PK-feminister som kan rabbla upp all världens maktordningar och rannsaka every privilege there is, baklänges i sömnen (typ som jag dårå, om jag får överdriva mina kunskaper och analyser lite).
Det kan gå till såhär. En person skriver, säger eller gör något som reproducerar nåt förtryck. Typ något som är transfobiskt. Och hen fattar inte att detta är transfobiskt. Det som borde hända då, om allt vore perfekt, är att nån skulle förklara varför det är transfobiskt och så skulle personen fatta direkt och ba sooorry och alla blev nöjda och glada. Vad som ofta händer istället? Hen bemöts med korta svar, gliringar och förakt för att hen inte visste bättre redan från början.
- Det där är extremt transfobiskt och det borde en feminist veta. Sluta reproducera sån skit.
- Nej jag menade det inte transfobiskt, på vilket sätt är det dåligt av mig?
- Om du inte fattar så googla, jag pallar inte förklara för dig.
Och jaaaaaaa jag förstår verkligen att den som drabbas av förtrycket inte orkar vara pedagogisk. Och det kan finnas en poäng i att sätta ner foten hårt för att få känna att en tar tillbaka sitt värde. Men det är liksom inte bara personer som får sig en törn själva som sätter hårdare mot hårt. Nej nej, varje supermedveten PK-feminst ska in och deklarera hur hemskt okunnig, förtryckande och äcklig personen är som inte fattar bättre (det kanske inte sägs rakt ut, men mellan raderna). Och personen som gjorde det dåliga hamnar ofta (förståeligt, men kanske inte försvarerligt) i en försvarsposition och vägrar då att faktiskt "rannsaka sina privilegier" och "läsa på".
Ibland (ofta) så tycker jag att jag är bättre än andra. Smartare. Snällare. Mindre förtryckande. Mer medveten. Och så blir jag sjukt irriterad när nån tycker fel, säger sexistiska och rasistiska saker eller andra ofräscheter. Då tänker jag att personen som gör denna ofräschet är lite dummare och elakare och mindre värd och får ofta lust att håna hen. Ni vet, himla med ögonen eller härskarteknika lite så hen trycks till och backar, håller käft. Jag tror att många feminister känner samma sak, för visst gör du? Om du ska vara helt ärlig tycker du ju att folk i allmänhet är idiotiska rövhattar?
Och asså den här överdrivet hatiska besserwissigra äckliga attityden kan vara jättebra ibland. Som försvarsmekanism mot någon som faktiskt är ute efter att skada dig (lite "muckar du, muckar jag tillbaka och vinner") är den oslagbar. Älskar't.
Men jag ser väldigt ofta att den här attityden missbrukas något så enormt bland supermedvetna PK-feminister som kan rabbla upp all världens maktordningar och rannsaka every privilege there is, baklänges i sömnen (typ som jag dårå, om jag får överdriva mina kunskaper och analyser lite).
Det kan gå till såhär. En person skriver, säger eller gör något som reproducerar nåt förtryck. Typ något som är transfobiskt. Och hen fattar inte att detta är transfobiskt. Det som borde hända då, om allt vore perfekt, är att nån skulle förklara varför det är transfobiskt och så skulle personen fatta direkt och ba sooorry och alla blev nöjda och glada. Vad som ofta händer istället? Hen bemöts med korta svar, gliringar och förakt för att hen inte visste bättre redan från början.
- Det där är extremt transfobiskt och det borde en feminist veta. Sluta reproducera sån skit.
- Nej jag menade det inte transfobiskt, på vilket sätt är det dåligt av mig?
- Om du inte fattar så googla, jag pallar inte förklara för dig.
Och jaaaaaaa jag förstår verkligen att den som drabbas av förtrycket inte orkar vara pedagogisk. Och det kan finnas en poäng i att sätta ner foten hårt för att få känna att en tar tillbaka sitt värde. Men det är liksom inte bara personer som får sig en törn själva som sätter hårdare mot hårt. Nej nej, varje supermedveten PK-feminst ska in och deklarera hur hemskt okunnig, förtryckande och äcklig personen är som inte fattar bättre (det kanske inte sägs rakt ut, men mellan raderna). Och personen som gjorde det dåliga hamnar ofta (förståeligt, men kanske inte försvarerligt) i en försvarsposition och vägrar då att faktiskt "rannsaka sina privilegier" och "läsa på".
Det går inte att förvänta sig att alla kan allt det du kan. Absolut kan en förvänta sig att de som vill kalla sig feminister ska vara lite öppensinniga och försöka sluta upp med reproducering av skitigheter (sexism, rasism, tranfobi, ableism m.m) men helt ärligt - föddes du med en intersektionell analys eller? Vi är alla nybörjare i början och att bemötas med en shitstorm bara för att en inte kan alla begrepp eller fixar riktigt alla analyser är varken konstruktivt eller schysst.
Med detta sagt vill jag ba förtydliga att jag tror att det kan vara jätteviktigt att "vara hård" typ när en skriver ett blogginlägg, demonstrerar eller nåt sånt. Det behövs rakt på sak och skärp er folk och alla vita förtrycker och ord och inga visor, så folk kan haja till lite. Men det är just i mötet människa-människa, oavsett om det är i en feministisk grupp på facebook eller på fest med dina polare, som det behövs en mer ödmjuk inställning.
Jag vill inte vara den där feministen som hatas av alla. Jag vill hatas av dom där extremt kvinnohatande antifeministerna som skiter fullkomligt i människors välmående, absolut. Men inte av den där 18-åriga killen som drar ett våldtäktsskämt. Eller av fotbollstjejerna i mitt lag som kanske inte har feminism som största intresse. Eller nynynya medlemmar i fb-gruppen "Varför apor aldrig bär rosa klänning" som tycker att det borde heta jämställdism istället för feminism.
Jag vill att de ska tänka "shit den där Mican, hon är jävligt schysst men har hon inte lite väl extrema åsikter kring jämställdhet" och sen ska jag gradvis locka in dem i Den Feta Feminismen (ni vet när allt en ser är maktordningar, privilegier, patriarkala yttringar osv) för de känner att jag lyssnar på dem och då vill de också lyssna på mig.
Det är så jag tror att vi förändrar människors inställning. Först lyssnar vi på dem, sen lyssnar de på oss. Vill de inte lyssna på mig sen så fuck em men oftast funkar den här taktiken bättre än "NU LYSSNAR DU DITT FÖRTRYCKANDE AS DU ÄR SÄMST SKÄRP DIG".
Håller ni med mig om att det ofta blir för hård ton och ovälkomnande stämning bland feminister? Eller tycker ni jag har helt fel?
Med detta sagt vill jag ba förtydliga att jag tror att det kan vara jätteviktigt att "vara hård" typ när en skriver ett blogginlägg, demonstrerar eller nåt sånt. Det behövs rakt på sak och skärp er folk och alla vita förtrycker och ord och inga visor, så folk kan haja till lite. Men det är just i mötet människa-människa, oavsett om det är i en feministisk grupp på facebook eller på fest med dina polare, som det behövs en mer ödmjuk inställning.
Jag vill inte vara den där feministen som hatas av alla. Jag vill hatas av dom där extremt kvinnohatande antifeministerna som skiter fullkomligt i människors välmående, absolut. Men inte av den där 18-åriga killen som drar ett våldtäktsskämt. Eller av fotbollstjejerna i mitt lag som kanske inte har feminism som största intresse. Eller nynynya medlemmar i fb-gruppen "Varför apor aldrig bär rosa klänning" som tycker att det borde heta jämställdism istället för feminism.
Jag vill att de ska tänka "shit den där Mican, hon är jävligt schysst men har hon inte lite väl extrema åsikter kring jämställdhet" och sen ska jag gradvis locka in dem i Den Feta Feminismen (ni vet när allt en ser är maktordningar, privilegier, patriarkala yttringar osv) för de känner att jag lyssnar på dem och då vill de också lyssna på mig.
Det är så jag tror att vi förändrar människors inställning. Först lyssnar vi på dem, sen lyssnar de på oss. Vill de inte lyssna på mig sen så fuck em men oftast funkar den här taktiken bättre än "NU LYSSNAR DU DITT FÖRTRYCKANDE AS DU ÄR SÄMST SKÄRP DIG".
Håller ni med mig om att det ofta blir för hård ton och ovälkomnande stämning bland feminister? Eller tycker ni jag har helt fel?
I'M BACK
Kategori: Whatever
Nämen heeej igen!
Efter en lång och utdragen politisk dvala är jag nu äntligen pepp igen. Det senaste halvåret har jag dissat nästan all form av feminism, revolutionssnack, fight the power (allt det goda i livet!) och istället levt lyckligt ovetande (nåja, försökt iallafall) i min alldeles egna lilla medelklassbubbla.
Javisst, det va jätteskönt att leva gift, rikt och lagom sällskapligt, ha som största hobby att leta efter söta katter och kolla på halvsexistiska tv-serier, och sen somna utan ångest över fascismens framväxt. Behövde det. Men efter ett tag blev det liksom...lite tråkigt. JAG VILL IN I REVOLUTIONEN IGEN SLÄPP TILLBAKA MIG! Så kände jag och knowing myself vet jag att det bästa sättet att hålla mig uppdaterad är att hålla den här bloggen levande, tvinga mig själv att ta ställning till aktuella händelser.
Efter en lång och utdragen politisk dvala är jag nu äntligen pepp igen. Det senaste halvåret har jag dissat nästan all form av feminism, revolutionssnack, fight the power (allt det goda i livet!) och istället levt lyckligt ovetande (nåja, försökt iallafall) i min alldeles egna lilla medelklassbubbla.
Javisst, det va jätteskönt att leva gift, rikt och lagom sällskapligt, ha som största hobby att leta efter söta katter och kolla på halvsexistiska tv-serier, och sen somna utan ångest över fascismens framväxt. Behövde det. Men efter ett tag blev det liksom...lite tråkigt. JAG VILL IN I REVOLUTIONEN IGEN SLÄPP TILLBAKA MIG! Så kände jag och knowing myself vet jag att det bästa sättet att hålla mig uppdaterad är att hålla den här bloggen levande, tvinga mig själv att ta ställning till aktuella händelser.
Och det är förstås roligare att skriva när en får lite publik och respons, så hjälp mig gärna hålla bloggintresset levande genom att kommentera och dela texter ni gillar :)
SEE YA SOON!
SEE YA SOON!
Tvåsamhet äcklar mig
Kategori: Whatever
Jag kräks lite i munnen varje gång Den Heliga Tvåsamheten hyllas. Varje sång i stil med "You are my one and only", "You're all I need" och "I will always love you". Varje artikel som handlar om hur du får ditt äktenskap/förhållande att vara länge och typ frodas. Varje diskussion som handlar om hur fel det är med "otrohet".
Hela jävla tiden så befästs denna bisarra idé om att RIKTIG KÄRLEK är att totalt ge sig hän en annan person (helst av motsatt kön) och låta sitt liv styras av detta monogama förhållande. Jomen visst att en får ha intressen och typ andra vänner, men det får inte gå ut över den magnifika, unika, heliga monogama relationen.
Vi lär oss att vi ska hitta vår själsfrände (bara en, så välj noga!) och att denna person ska "vara vårt allt", dvs kunna uppfylla alla våra behov här i livet. Att vår kärlek till varandra ska vara starkare än något annat band i livet, och att den kan överkomma alla hinder. Att just vår kärlek till varann, vår relation, är viktigare än allt annat i livet - intressen, vänner osv är bara en sidekick till meningen med livet som är att "bli ett" med en annan individ. Inte förrän en får ungar (för alla måste ju få det) så får en sätta nån annan i främsta rummet.
Vi lär oss att vi ska hitta vår själsfrände (bara en, så välj noga!) och att denna person ska "vara vårt allt", dvs kunna uppfylla alla våra behov här i livet. Att vår kärlek till varandra ska vara starkare än något annat band i livet, och att den kan överkomma alla hinder. Att just vår kärlek till varann, vår relation, är viktigare än allt annat i livet - intressen, vänner osv är bara en sidekick till meningen med livet som är att "bli ett" med en annan individ. Inte förrän en får ungar (för alla måste ju få det) så får en sätta nån annan i främsta rummet.
För bara vi hittar rätt person att älska och "dela vårt liv med", så kommer vi att bli lyckliga och nöjda i alla våra dagar. Cinderella story real life edition.
BULLSHIT BULLSHIT BULLSHIT!'
What the actual fuck alltså. Ni hör ju hur knäppt det låter? NEJ DET GÖR NI INTE FÖR NI HAR VÄL OCKSÅ BLIVIT SÅ INDOKTRINERADE I DEN HELIGA TVÅSAMHETEN ATT NI TROR ATT KÄRLEK BARA KOMMER I DEN FORMEN.
Säkert är ni såna som tycker "otrohet" är typ det värsta som finns. Att om en är i en relation så ska en ju faktiskt inte ha intresse av att flirta med andra, kramas med andra, ha sex med andra, åka på weekendresor med andra eller vadfan som helst. Som tycker att exklusivitet är så himla fint."Nu är det VI TVÅ" och då får ingen annan vara med i bilden. Jamen gud vilken mysig idé hörrni, att äga varann.
Det är konstigt egentligen, för det är bara när det gäller romantiska relationer som tvåsamhet är så jävla viktigt. Ingen kommer basha dig för att skaffar ett andra barn ("Men herregud älskar du inte första barn!?") eller ifrågasätta varför du har fler än en vän ("Det kan ju inte vara riktig vänskap om du vill gå på bio med någon annan ibland"). Men så fort relationen klassas som en kärleksrelation (parrelation) så blir exklusiviteten på nåt sätt A och O för att förhållandet ska fungera. Och alla de som inte tror på/trivs i monogama relationer är bara cyniska, egoistiska, kärlekslösa, ständigt otrogna människor som antingen inte är förmögna att känna Riktig Kärlek eller som bara inte hittat Den Rätte ännu (för då minsann, när du väl hittat The One, då kommer du sluta tycka det är kul att ligga runt för en silvrig enhörning kommer kissa sitt exklusivitetskiss på er och det blir magiskt y'all).
BULLSHIT BULLSHIT BULLSHIT!'
Vi kan inte vara varandras allt. Ingen människa kan ensam uppfylla alla behov och önskemål hos en annan. Inget par är så "perfekt" att de är tillräckliga för varandra. För att vara lycklig kommer du behöva annat - vänskapsrelationer, fritidsintressen, kanske rentav ytterligare en (eller flera!) romantiska eller sexuella relationer.
Det är konstigt egentligen, för det är bara när det gäller romantiska relationer som tvåsamhet är så jävla viktigt. Ingen kommer basha dig för att skaffar ett andra barn ("Men herregud älskar du inte första barn!?") eller ifrågasätta varför du har fler än en vän ("Det kan ju inte vara riktig vänskap om du vill gå på bio med någon annan ibland"). Men så fort relationen klassas som en kärleksrelation (parrelation) så blir exklusiviteten på nåt sätt A och O för att förhållandet ska fungera. Och alla de som inte tror på/trivs i monogama relationer är bara cyniska, egoistiska, kärlekslösa, ständigt otrogna människor som antingen inte är förmögna att känna Riktig Kärlek eller som bara inte hittat Den Rätte ännu (för då minsann, när du väl hittat The One, då kommer du sluta tycka det är kul att ligga runt för en silvrig enhörning kommer kissa sitt exklusivitetskiss på er och det blir magiskt y'all).
BULLSHIT BULLSHIT BULLSHIT!'
Vi kan inte vara varandras allt. Ingen människa kan ensam uppfylla alla behov och önskemål hos en annan. Inget par är så "perfekt" att de är tillräckliga för varandra. För att vara lycklig kommer du behöva annat - vänskapsrelationer, fritidsintressen, kanske rentav ytterligare en (eller flera!) romantiska eller sexuella relationer.
Tvåsamhetsnormen gör människor olyckliga. Herregud bara gissa hur många som kväver en förälskelse för att en "redan är tagen" och som får skuldkänslor över att ha känslor för nån annan och ojar sig för detta i år och dar. Bara gissa hur många som vill ha mer eller mindre sex men som anpassar sig efter sin partner för att hålla relationen vid liv. Eller de som inte finner nöje i att festa när singellivet är slut för nåde den som ens kollar flirtigt på nån snygging på krogen.
För vet du en sak? Kärlek behöver inte begränsas. Om du älskar en personer och sedan blir kär i ännu en, så betyder det inte att den kärlek du ger är mindre värdefull, mindre äkta. Det betyder heller inte att du måste välja pga nån konstig regel om att en bara får ha en relation i taget.
Och du som ba "Jamen jag trivs faktiskt jättebra med min kärlek, hen är min själsfrände och bästa vän och all I need, och jag skulle aldrig vilja vara med någon annan!" - good for you. Kör hårt i den relationen, hoppas ni får det asnajs. Men kanske så ska du fundera på om det verkligen inte finns minsta lilla risk att du känner så bara för att du blivit itutad att det är så en ska känna? Att du egentligen saknar något, men intalar dig att ingen kan få allt istället för att ifrågasätta tvåsamheten?
För vet du en sak? Kärlek behöver inte begränsas. Om du älskar en personer och sedan blir kär i ännu en, så betyder det inte att den kärlek du ger är mindre värdefull, mindre äkta. Det betyder heller inte att du måste välja pga nån konstig regel om att en bara får ha en relation i taget.
Och du som ba "Jamen jag trivs faktiskt jättebra med min kärlek, hen är min själsfrände och bästa vän och all I need, och jag skulle aldrig vilja vara med någon annan!" - good for you. Kör hårt i den relationen, hoppas ni får det asnajs. Men kanske så ska du fundera på om det verkligen inte finns minsta lilla risk att du känner så bara för att du blivit itutad att det är så en ska känna? Att du egentligen saknar något, men intalar dig att ingen kan få allt istället för att ifrågasätta tvåsamheten?
Sluta upp med att hylla tvåsamheten. Sluta bekräfta denna skeva norm som skadar så många. Sluta nu.
Vi tar det igen
Kategori: Whatever
Ingen föds med en intersektionell analys
Kategori: Whatever
Nyss hemkommen från tjejjoursutbildning jag hållt i. Asså det är typ den bästa grejen som finns här i världen, hänga med sköna peeps som alla vill stötta unga tjejer. En mysig liten feministisk frizon, där jag dessutom får chans att "utbilda" (låter så drygt men ni fattar) i frågor som jag tycker är viktiga för att vara tjejjoursaktiv.
Men det finns också ett problem med att jag utbildar i frågor JAG tycker är viktiga. Och det är ju jag lätt kan missa många viktiga perspektiv, eftersom min världbild utgår från privvad vit, cis, medelklass, utan funktionsvariant-kvinna. Det blir jävligt viktigt med självrannsakan, för jag har makt som utbildningsledare (att vinkla innehåll och därav påverka rekryterna) och vill förstås inte använda den på ett skevt sätt.
Men det finns också ett problem med att jag utbildar i frågor JAG tycker är viktiga. Och det är ju jag lätt kan missa många viktiga perspektiv, eftersom min världbild utgår från privvad vit, cis, medelklass, utan funktionsvariant-kvinna. Det blir jävligt viktigt med självrannsakan, för jag har makt som utbildningsledare (att vinkla innehåll och därav påverka rekryterna) och vill förstås inte använda den på ett skevt sätt.
Det är svårt att på ett förenklat vis förklara feminism, INTERSEKTIONELL sådan. Att kunna prata om hur tjejer och killar behandlas olika i samhället utan att osynliggöra ickebinära, att få med fler variabler såsom etnicitet, klass osv. Att anpassa utbildningen så att både de som feministaktivistat sig i flera år och de som inte riktig har koll på begreppet feminism får ut något av det hela, och att alla känner sig välkomna och vågar yttra sig.
Det är vid såna här tillfällen jag uppmanar alla deltagare till god ton. Och ni känner mej jag tror absolut att det kan va fett bra att svära åt folk och kasta stolar på rövhattar MEN inte i ett forum där alla faktiskt är öppensinnad och vill lära sig. Då går det att be folk ha överseende med "dumma frågor", vilket såklart ska kombineras med att uppmana deltagarna att ta till sig av kritik om någon påpekar att de uttrycker sig skevt.
För alltså, vem gör inte det ibland? Säger förtryckande grejer? En föds inte med rätt begrepp och en intersektionell analys. Det tar tid för det att växa fram, och måste få ta tid. Jag kan inte förvänta mig att nya tjejjourarna ska veta allt, men jag kan promota ödmjukhet, reflektion och förändringsbenägenhet.
It takes two to tango
Kategori: Whatever
Alla föräldrar förtrycker sina barn
Kategori: Whatever
STOPP! Innan du blir arg, skyndar dig att kommentera att du minsann älskar dina barn mest i världen och aldrig nånsin skulle göra nåt för att skada dem och hur kan jag som inte ens har barn säga nåt så dumt, LÄS. Och reflektera över det du läst. Sen får du göra vafan du vill.
Barn är en förtryckt grupp i samhället. Vuxna kränker barn, hela tiden och ofta utan att någon ens fattar att det är en kränkning. Och föräldrar förtrycker sina egna barn.
Nej, jag pratar inte om vuxna som slår, begår sexuella övergrepp, dricker för mycket eller annat som samhället ser som problematiskt. Jag pratar om det som sker hos alla familjer och mellan alla barn och vuxna. Jag pratar om dig och dina barn, eller dig och dina föräldrar. Dig och den barngrupp du leder inom skola eller förskola. Jag pratar om dig som är vuxen - för du förtrycker barn.
Låt mig först berätta om hur barn förtrycks på ett mer strukturellt plan, det som kanske inte är lika jobbigt för dig att ta in. Typ som att barn aldrig blir lyssnade på i vårdnadstvister. Eller att barn som avskyr hemmet så mycket att de rymmer förs tillbaka till sin tortyrkammare. Barn som nekas rätten att slippa utsättas för kränkningar. De får aldrig själva besluta vem de ska bo hos, vilken skola de ska gå i, eller ens vilka kompisar de får leka med. Tänk dig själv att du tvingades bo hos någon som kränkte dig och fick dig att må så jävla pissigt, och när du flyttade hem till en kompis så kom polis och tvingade dig tillbaka. Även fast alla fattat hur pissigt du mår där.
Eller ta det här med ordet "barnslig" som används för att beskriva någon som beter sig dumt. Vi vuxna räds det barnsliga. Barn får gärna vara "mogna", guuud vad vi älskar när nån unge formulerar sig akademiskt så vi kan frossa oss i att den där ungen är så smart och lillgammal. Det är fint att vara vuxen och fult att vara barnslig, tycker vi. Barn får vara barnsliga för barn är ju såna hoho, men nåde den vuxen som inte är tillräckligt allvarlig. Alltså kan inte ens räkna på mina hårstrån hur många sneda blickar, åthutningar och liknande jag fått när jag "betett mig barnsligt". Typ balanserat på trottoarkanten, gungat, gjort grimaser (ej elaka mot någon) och sånt. Kommer ihåg i sexan när jag älskade att leka med barbiedocker och tog fram dem när några kompisar var över. BITCHBLICKARNA ASSÅ. HÅNET. Herreguuud tyckte mina jämnåriga vänner, det där är så inte hög status. Hög status är att göra vuxengrejer. Typ vaxa benen, röka och dricka alkohol. Och vuxna var inte bättre. När jag passerat 12 och inte var liten och söt längre var det plötsligt konstigt att jag ville leka. Jag fick mycket mer uppskattning om jag satt stilla en hel middag och pratade om böcker eller politik eller annat som vuxna gillar att prata om. Då sa de "du är så vuxen av dig" och jag blev glad. För ingen vill ju vara barnslig. Ingen vill ju vara ett barn.
Och nu kommer vi till den här jobbiga delen där du måste rannsaka dig själv. Så du kan inse att du som vuxen förtrycker barn, på vilket sätt du gör det, och hur du kan sluta med det.
Låt oss först titta lite närmre på relationen mellan förälder och barn (men det kan lika gärna översättas till att handla om vilken vuxen/barn-relation som helst). Föräldrarna bestämmer över sitt barn. Barnet är i beroendeställning. Utlämnat till förälderns nåd och onåd. Vi vuxna rättfärdigar detta genom att hävda "barn vet inte sitt eget bästa, så jag måste utnyttja min makt över dem för att skydda dem". Och alltså ja klart en inte låter sin unge testa att flyga från hustaket. Men det handlar inte om det. Det handlar om att föräldrar inte ens är beredda att lyssna på sina barn. Verkligen lyssna och inse att bakom barnets vilja, att äta en snigel, ta med en pinne in i huset eller sova över hos en kompis en vardagskväll eller whatever, så finns ett verkligt behov av något. Kanske nyfikenhet över hur sniglar smakar. Eller att spara något fint de hittat. Eller en önskan att få känna gemenskap med sin vän. Men det skiter föräldrarna i. De säger "Nej, du får inte sova hos Anna för då kommer ni försent till skolan imorgon". Eller kanske "Med du förstår väl att du inte kan ta in en pinne, det blir ju smutsigt inne!". Och barnen kanske försöker protestera (vi hör inte riktigt för vi har ändå redan bestämt oss för vi vet ju bäst vi vuxna) men till slut så lyder de. Lyssna på ordet - de lyder. De underkastar sig. De inser att det är föräldern som bestämmer och ger upp. Inte för att föräldern fått dem att förstå att det är en dålig idé utan för att de måste göra som pappa eller mamma säger.
En vän till mig sa en gång nåt som fastnade rejält i mig. "Jag vill inte att barn ska vara lydiga. Jag vill att de ska vara samarbetsvilliga". Och det är just detta som är min poäng: vuxna är inte beredda att se barns behov. Vi tänker att deras handlingar och önskemål är slumpmässiga, fjantiga, dumma eller kanske så vill Samira cykla utan hjälm bara för att provocera oss. Så vi säger nej. Flera gånger om det behövs. Och för varje gång vi utnyttjar vår makt över barn på detta sätt så krymper de lite grann i själen. Påminns om att de är dumma, oförmögna att ta beslut, inte värda att bli hörda.
Det är maktmissbruk att säga åt ett barn vad hen får eller inte får göra. Att straffa barn som "gör fel" är ännu värre och extremt skadligt för barns självkänsla.
Vad vi borde göra istället är förstås att försöka förstå varandra, för att kunna samarbeta. Försöka utjämna den skeva maktrelationen. När en unge ska släpa in en pinne på skolan kanske du som pedagog säger "Det verkar som att du gillar den där pinnen?" och efter barnets jakande säger typ "Jag förstår verkligen att du vill leka med pinnen, men jag är lite orolig för att det ska bli smutsigt inne och att någon kan göra illa sig i ögat. Kan vi göra så att du lämnar pinnen i ditt skåp, så att du är säker på att ingen tar den, och sen kan du leka med den på rasterna?". Och barnet kommer säga - ja. För barn, egentligen alla människor, vill samarbeta med en person som bryr sig om en. Men nu är inlägget redan fett långt så mer såna exempel får komma senare. Om ni tyckte det var intressant, kika in hos Petra Krantz Lindgren eller beställ hem en bok om Non Violent Communication.
P.S. Fanny har skrivit mer om den skeva idén att vuxna är "färdigutvecklade" och barn "in progress att bli fullvärdiga människor". Mycket läsvärt.
En liten historia om engagemang
Kategori: Whatever
En liten påhittad historia har jag skrivit, där förtryck har förenklats till att handla om toalettbesök. Syftet är att få dig att fundera på vilken form av engagemang som är givande när det kommer till att förändra orättvisor. Vilka medel är egentligen okej att ta till i kampen mot förtryck? Kan målen helga medlen?
På ett företag jobbar en hel del personer, uppdelade i två yrken. En del av dem är Privilegisar, andra är Minisar. Företaget har funnits i många långa år, och sedan länge råder infekterad konflikt. I vissa perioder ligger osämjan vilande, men ibland blir det blossande het och omöjlig att fly undan. Just det här året har striden varit extra uppmärksammad.
På ett företag jobbar en hel del personer, uppdelade i två yrken. En del av dem är Privilegisar, andra är Minisar. Företaget har funnits i många långa år, och sedan länge råder infekterad konflikt. I vissa perioder ligger osämjan vilande, men ibland blir det blossande het och omöjlig att fly undan. Just det här året har striden varit extra uppmärksammad.
Jo, det är nämligen såhär: Minisarna får inte gå på företagets toaletter. De har i alla tider behövt kila till närmsta fik och be att få låna toan. På senare tid har detta visserligen gått allt lättare med tanke på att allt fler kaféer öppnat i närheten, men många Minisar finner det oerhört krävande och upprörande att inte få samma tillgång till toaletter som Privilegisarna får.
Så Minisarna har protesterat. Inte bara detta år utan i alla tider, men inte mycket har förändrats under så lång tid. Under en viss period gick Chef-Privilegisen med på att bygga en toalett utomhus, efter att åtskilliga MInisarna visat sitt missnöje inför rådande ordning. Denna föll dock ihop redan efter sju månader, och det var dessutom bitande kallt att sätta sina skinkor på den kalla sitsen under vinterhalvåret.
Nu verkar det dock som om Verklig Förändring kan komma att inträffa. Fler Minisar än någonsin engagerar sig för rätten till likvärdiga toalettbesök, och de har till och med fått med sig några enstaka Privilegisar! De flesta Privilegisar är dock mycket skeptiska till idén om att Minisarna ska få gå på företagets toaletter. "Det skulle ju innebära längre kötider för mig!", tänker många. Och när det gäller förslaget om att bygga lika många nya toaletter svarar många med "Men vad orättvist att Minisarna ska få särbehandling, att det ska byggas sprillans nya toaletter för deras skull. Det har vi dessutom inte råd med!". Vissa uttrycker även att eftersom alla redan vant sig vid det här systemet, ja det är nog faktiskt ett naturligt system som funnits ända sen dinosauriernas tid, så vore det fel och kanske rentav farligt att försöka ändra på det! Även många Minisar, som ju själva drabbas av toalettbristen, resonerar på liknande sätt och tycker att de andra Minisarnas ansträngningar är överdrivna och får dem själva att framstå i dålig dager.
Även inom gruppen av engagerade Minisar uppstår ofta konflikter kring hur de borde arbeta för att få igenom rätten till likvärdiga toalettbesök. För att underlätta beskrivs de olika lägren under rubriker, här nedan.
Även inom gruppen av engagerade Minisar uppstår ofta konflikter kring hur de borde arbeta för att få igenom rätten till likvärdiga toalettbesök. För att underlätta beskrivs de olika lägren under rubriker, här nedan.
Kunskapsaktivisterna
Vissa menar att målet måste uppnås genom att successivt förändra tankesättet hos alla på företaget, Minisar såväl som Privilegisar, och att detta görs genom att på ett respektfullt sätt sprida kunskap. De ser att orättvisan främst beror på okunskap. Vi kan kalla dessa för "kunskapsaktivister".
Vissa menar att målet måste uppnås genom att successivt förändra tankesättet hos alla på företaget, Minisar såväl som Privilegisar, och att detta görs genom att på ett respektfullt sätt sprida kunskap. De ser att orättvisan främst beror på okunskap. Vi kan kalla dessa för "kunskapsaktivister".
Maktaktivisterna
Andra hävdar att det enda sättet att nå förändring är att sätta press på Privilegisarna och visa att vi Minisar inte går med på det här längre. Det är helt oacceptabelt att vi inte har samma rättigheter, och vi är beredda att sätta hårt mot hårt tills förändring är uppnådd, resonerar de. De tänker att orättvisan beror på att Privilegisarna vill behålla sin makt över Minisarna, både medvetet och omedvetet. Vi kan kalla dessa för "maktaktivister".
Aktion!
Det senaste året har ett antal aktioner bedrivits. Först ut, lite förenklat, var kunskapsaktivisterna som skrivit debattartiklar i företagets tidning, satt upp lappar på anslagstavlan och tagit tusentals debatter i fikarummet. Och vet ni, det verkar ha gett utdelning! Några fler Minisar har blivit övertygade om orättvisan som råder, och en och annan Privilegis har börjat problematisera sina privilegier mer. Och Chefs-Privilegisen har berättat att hen ska fundera på om det kanske går att bygga en toalett till Minisarna ändå! Kanske till nästa år.
Det senaste året har ett antal aktioner bedrivits. Först ut, lite förenklat, var kunskapsaktivisterna som skrivit debattartiklar i företagets tidning, satt upp lappar på anslagstavlan och tagit tusentals debatter i fikarummet. Och vet ni, det verkar ha gett utdelning! Några fler Minisar har blivit övertygade om orättvisan som råder, och en och annan Privilegis har börjat problematisera sina privilegier mer. Och Chefs-Privilegisen har berättat att hen ska fundera på om det kanske går att bygga en toalett till Minisarna ändå! Kanske till nästa år.
Några av maktaktivisterna deltar inte i jublet. De tycker inte att det är särskilt glädjande att de eventuellt ska få en toalett, när Privilegisarna har fem. Och de är trötta på att behöva vänta. I all evighet känns det som att de har väntat. De tror dessutom inte på att snällt fråga makthavarna efter sina rättigheter. Rättigheterna måste tas! Med våld om så krävs, menar vissa. Så maktaktivisterna har genomfört aktioner, som inte bemötts lika väl som kunskapsaktivisternats debattartiklar. Några maktaktivister började med att gå in på Privilegisarnas toaletter, fastän de egentligen inte får. Men då sattes lås upp, och dessutom fick de "skyldiga" lägre lön nästkommande månad. Sedan gick de över till att bryta upp låset på toaletterna och sabotera vattenrören. "Får inte vi toaletter, ska inte Privilegisarna heller ha det!" skrev de med bajs på väggen. Och dessutom skickades ett hotbrev till Chef-Privilegisen där det stod att om hen inte skärpte sig skulle hen åka på stryk. Dessa aktioner bemöttes med öppet förakt, både bland Privilegisar och många Minisar (även kunskapsaktivisterna!). Det sades bland många att det inte gick att ta Minisarnas "klagomål" på allvar om de betedde sig på detta vis, bröt mot företagets regler och allt! Chef-Privilegisen gick ut i ett pressmeddelande och sa att nya toaletter skulle byggas för Privilegisarna snarast, samtidigt som hen fördömde alla engagerade Minisar för deras odemokratiska agerande. Många kunskapsaktivister var snabba med att ta avstånd från maktaktivisterna, och sade "Vi alla är inte sådana, låt inte de extrema påverka sakfrågan" samtidigt som de hötte med fingret åt maktaktivisterna. "Sluta förstöra kampen med er extremism!", sa de. Maktaktivisterna svarade sorgset "Men förstår ni inte att ni måste stå på vår sida emot förtrycket. Privilegisarna kommer aldrig att vilja hjälpa oss om vi inte tvingar dem till det!". Och tvisten dem emellan fortsatte flera år framöver.
Förändring
Förändring
Fem år senare står det inskrivet i företagets policy att samtliga toaletter får användas av såväl Minisar som Privilegisar. Fortfarande kan det förstås hända att Priviliegisar muttrar över det hela, eller att Minisarna på något mer informellt sätt hindras från att nyttja sin rätt till likvärdiga toalettbesök. Fast ändå, verklig förändring är nådd!
Frågan är bara, vem jobbade fram denna förändring? Var det kunskapsaktivisterna, som lyckades få maktaktivisterna att sluta förstöra kampen så att Privilegisarna kunde ta dem på allvar? Eller var det maktaktivisterna som lyckades tvinga sig till lika rättigheter genom mer eller mindre lagliga aktioner?
Jag pallar inte engagera mig men saknar det medföljande systerskapet som fan
Kategori: Sån är jag
Hej hej hej hej hej!
Jag har nog saknat er mer än ni saknat mig! Är knäppt, pallar inte politika mig men saknar det ändå. Har liksom inget brinnande engagemang i hjärnan för anti-rasism, jämställdet eller liksom allmän PK-fiering av samhället. Kanske för att jag måste lägga mycket tankekraft på andra frågor.
Jag har nog saknat er mer än ni saknat mig! Är knäppt, pallar inte politika mig men saknar det ändå. Har liksom inget brinnande engagemang i hjärnan för anti-rasism, jämställdet eller liksom allmän PK-fiering av samhället. Kanske för att jag måste lägga mycket tankekraft på andra frågor.
Men shiiit vad jag saknar att blogga och läsa andra grymma feministers bloggar. Systerskapet i kommentarsfälten, solidarititen, "us against the world-mentaliteten". Skulle allra helst bo i ett feminisitiskt kollektiv så jag utan minsta ansträngning fick ta del av sånt.
Vet ni vad jag vill göra? Jag vill ha en fet fest för alla grymma feminister. Inte alls för att bedriva feministisk kamp för min hjärna har inte den kapaciteten för tillfället men ba för att få lite systerskap i själen. I mina drömmar äter jag kladdkaka med Flickvänsmaterialet, Wdarknessfalls, Amra, Fanny, LD, Vardagsrasismen m.fl och vi har en najs time, snackar inte ens så mycket ba feeeeeling the ickesnubbig gemenskap.
Hade ingen aning om att internet"relationer" (nej känner ju nästan inga av er på riktigt men ni fattar) kunde betyda så mycket för mig.
ALLTSÅ NI ÄR SÅ HIMLA FINA, VET NI DET? Vill ba klämma ihop er i en hög i en matberedare, göra smoothie av er och sen ställa den i frysen så jag kan smutta lite smått på den hela sommar.
