moralfjant

En liten påhittad historia har jag skrivit, där förtryck har förenklats till att handla om toalettbesök. Syftet är att få dig att fundera på vilken form av engagemang som är givande när det kommer till att förändra orättvisor. Vilka medel är egentligen okej att ta till i kampen mot förtryck? Kan målen helga medlen?

På ett företag jobbar en hel del personer, uppdelade i två yrken. En del av dem är Privilegisar, andra är Minisar. Företaget har funnits i många långa år, och sedan länge råder infekterad konflikt. I vissa perioder ligger osämjan vilande, men ibland blir det blossande het och omöjlig att fly undan. Just det här året har striden varit extra uppmärksammad. 

 

Jo, det är nämligen såhär: Minisarna får inte gå på företagets toaletter. De har i alla tider behövt kila till närmsta fik och be att få låna toan. På senare tid har detta visserligen gått allt lättare med tanke på att allt fler kaféer öppnat i närheten, men många Minisar finner det oerhört krävande och upprörande att inte få samma tillgång till toaletter som Privilegisarna får. 

 

Så Minisarna har protesterat. Inte bara detta år utan i alla tider, men inte mycket har förändrats under så lång tid. Under en viss period gick Chef-Privilegisen med på att bygga en toalett utomhus, efter att åtskilliga MInisarna visat sitt missnöje inför rådande ordning. Denna föll dock ihop redan efter sju månader, och det var dessutom bitande kallt att sätta sina skinkor på den kalla sitsen under vinterhalvåret.

 

Nu verkar det dock som om Verklig Förändring kan komma att inträffa. Fler Minisar än någonsin engagerar sig för rätten till likvärdiga toalettbesök, och de har till och med fått med sig några enstaka Privilegisar! De flesta Privilegisar är dock mycket skeptiska till idén om att Minisarna ska få gå på företagets toaletter. "Det skulle ju innebära längre kötider för mig!", tänker många. Och när det gäller förslaget om att bygga lika många nya toaletter svarar många med "Men vad orättvist att Minisarna ska få särbehandling, att det ska byggas sprillans nya toaletter för deras skull. Det har vi dessutom inte råd med!". Vissa uttrycker även att eftersom alla redan vant sig vid det här systemet, ja det är nog faktiskt ett naturligt system som funnits ända sen dinosauriernas tid, så vore det fel och kanske rentav farligt att försöka ändra på det! Även många Minisar, som ju själva drabbas av toalettbristen, resonerar på liknande sätt och tycker att de andra Minisarnas ansträngningar är överdrivna och får dem själva att framstå i dålig dager. 

Även inom gruppen av engagerade Minisar uppstår ofta konflikter kring hur de borde arbeta för att få igenom rätten till likvärdiga toalettbesök. För att underlätta beskrivs de olika lägren under rubriker, här nedan.

Kunskapsaktivisterna
Vissa menar att målet måste uppnås genom att successivt förändra tankesättet hos alla på företaget, Minisar såväl som Privilegisar, och att detta görs genom att på ett respektfullt sätt sprida kunskap. De ser att orättvisan främst beror på okunskap. Vi kan kalla dessa för "kunskapsaktivister".

Andra hävdar att det enda sättet att nå förändring är att sätta press på Privilegisarna och visa att vi Minisar inte går med på det här längre. Det är helt oacceptabelt att vi inte har samma rättigheter, och vi är beredda att sätta hårt mot hårt tills förändring är uppnådd, resonerar de. De tänker att orättvisan beror på att Privilegisarna vill behålla sin makt över Minisarna, både medvetet och omedvetet. Vi kan kalla dessa för "maktaktivister".  

 

Aktion!
Det senaste året har ett antal aktioner bedrivits. Först ut, lite förenklat, var kunskapsaktivisterna som skrivit debattartiklar i företagets tidning, satt upp lappar på anslagstavlan och tagit tusentals debatter i fikarummet. Och vet ni, det verkar ha gett utdelning! Några fler Minisar har blivit övertygade om orättvisan som råder, och en och annan Privilegis har börjat problematisera sina privilegier mer. Och Chefs-Privilegisen har berättat att hen ska fundera på om det kanske går att bygga en toalett till Minisarna ändå! Kanske till nästa år. 

 

Några av maktaktivisterna deltar inte i jublet. De tycker inte att det är särskilt glädjande att de eventuellt ska få en toalett, när Privilegisarna har fem. Och de är trötta på att behöva vänta. I all evighet känns det som att de har väntat. De tror dessutom inte på att snällt fråga makthavarna efter sina rättigheter. Rättigheterna måste tas! Med våld om så krävs, menar vissa. Så maktaktivisterna har genomfört aktioner, som inte bemötts lika väl som kunskapsaktivisternats debattartiklar. Några maktaktivister började med att gå in på Privilegisarnas toaletter, fastän de egentligen inte får. Men då sattes lås upp, och dessutom fick de "skyldiga" lägre lön nästkommande månad. Sedan gick de över till att bryta upp låset på toaletterna och sabotera vattenrören. "Får inte vi toaletter, ska inte Privilegisarna heller ha det!" skrev de med bajs på väggen. Och dessutom skickades ett hotbrev till Chef-Privilegisen där det stod att om hen inte skärpte sig skulle hen åka på stryk. Dessa aktioner bemöttes med öppet förakt, både bland Privilegisar och många Minisar (även kunskapsaktivisterna!). Det sades bland många att det inte gick att ta Minisarnas "klagomål" på allvar om de betedde sig på detta vis, bröt mot företagets regler och allt! Chef-Privilegisen gick ut i ett pressmeddelande och sa att nya toaletter skulle byggas för Privilegisarna snarast, samtidigt som hen fördömde alla engagerade Minisar för deras odemokratiska agerande. Många kunskapsaktivister var snabba med att ta avstånd från maktaktivisterna, och sade "Vi alla är inte sådana, låt inte de extrema påverka sakfrågan" samtidigt som de hötte med fingret åt maktaktivisterna. "Sluta förstöra kampen med er extremism!", sa de. Maktaktivisterna svarade sorgset "Men förstår ni inte att ni måste stå på vår sida emot förtrycket. Privilegisarna kommer aldrig att vilja hjälpa oss om vi inte tvingar dem till det!". Och tvisten dem emellan fortsatte flera år framöver. 

Förändring

Fem år senare står det inskrivet i företagets policy att samtliga toaletter får användas av såväl Minisar som Privilegisar. Fortfarande kan det förstås hända att Priviliegisar muttrar över det hela, eller att Minisarna på något mer informellt sätt hindras från att nyttja sin rätt till likvärdiga toalettbesök. Fast ändå, verklig förändring är nådd!

 

Frågan är bara, vem jobbade fram denna förändring? Var det kunskapsaktivisterna, som lyckades få maktaktivisterna att sluta förstöra kampen så att Privilegisarna kunde ta dem på allvar? Eller var det maktaktivisterna som lyckades tvinga sig till lika rättigheter genom mer eller mindre lagliga aktioner?