moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Jag vågar inte föda barn

Kategori: Feminism och genus

En fet debatt blossade upp efter Blixas inlägg om hur fittskador normaliseras. Så sjuuuukt många kvinnor i kommentarsfältet som beskriver vilka skador dom fått, främst efter barnafödande, och hur vården viftat bort problemen som "normala". Liksom, varannan vaginal födsel leder till skador. FATTA HUR SJUKT! Och kombinera sen detta med att vården dessutom undervärderar skadorna och att dom ej behandlas. Asså hade det vart män som fött barn så är jag helt jävla övertygad om att förlossningsvården varit top noche. Fyfan.
 
 
Jag vet att de undanhåller information. Och även jag håller ju tyst. För det finns en slags oskriven regel att man inte skall skrämma upp de som ännu inte fött barn genom att berätta om hur det verkligen är. Är inte det väldigt skumt?

Det här är så sant. Guuu alla dom gånger jag tagit upp min rädsla för graviditet och förlossning med mammor och dom bae näääe lilla du det är inte så farligt faktiskt! MEN SLUTA LJUGA MIG RAKT UPP I ANSIKTET! Låt oss veta hur jävla illa det är och det faktum att kvinnor får sämre vård så jag kan ta ett fucking medvetet beslut.
 
Jag tänker inte föda barn innan det skett en revolution inom vården. Och jag uppmanar andra att göra detsamma!
 
Jag är så jävla trött på detta glorifierande av mödraskapet och födarskapet. Att allt kring barn måste va så jävla vackert och därför mörkas allt det jobbiga med födsel och föräldraskap. Och återigen är det kvinnor som får lida, som behandlas som skit. Kvinnoförtryck, that's what it is. 
 
SNÄLLA BARNAFÖDARE! Berätta för mig hur det verkligen är att föda barn, vaginalt eller via kejsarsnitt. Jag lär ju inte få veta det annars. 
 
Hur mådde du innan, efter och under förlossningen? ÄRLIGT NU!
 

Kommentarer

  • Angelica säger:

    Ja men precis, vad är grejen med alla som säger att det inte är så farligt att föda barn?! När de samtidigt på frågan om hur ont det gjorde brukar svara att det var typ den värsta smärta de någonsin upplevt! Jaha ja den värsta smärtan du någonsin upplevt, men det var inte så farligt alltså? Va?! Tror helt klart att det är för att barnafödande är något så natuuuuuurligt. Hade det rört sig om samma smärta pga en olycka hade nog ingen sagt att det inte var så farligt.

    Listan på anledningar till varför jag inte vill ha barn är lång och rädsla för smärta och skador finns med på den listan. Jag vill inte att den rädslan förminskas av någon för jag har rätt att värna min kropp mot det jag räds, hur natuuuuurligt det än är att föda barn.

    2014-02-21 | 09:59:07
    Bloggadress: http://www.whirlwind.nu
  • Knyttet säger:

    Ärligt så tyckte jag att det var helt vidrigt fruktansvärt att föda barn, men med det sagt så ångrar jag ju det inte och kommer antagligen göra det igen.
    Det var en smärta jag inte ens hade kunnat föreställa mig och hade man mitt i förlossningen gett mig alternativet att skjuta mig själv så hade jag nog valt det. Tålde dessutom inte lustgasen så bra så var väldigt desorienterad och hade hallucinationer, så allt blev som en smärtsam förvirrande mardröm. Personalen var rätt otrevlig. Alla sa också att så fort man får barnet mot bröstet så glömmer man allt men så var det inte för mig. Jag avgudade min son från första stund, ångrade absolut inget och var så tacksam, men hade mardrömmar om förlossningen i flera veckor och kände mig som i chock under lång tid.
    Hade jag förväntat mig en skräckupplevelse så hade jag kanske hanterat det bättre. Sedan är det klart att alla inte ljuger för har vänner som uppriktigt hade lätta förlossningar och knappt tyckte att det gjorde ont, så är ju väldigt individuellt.

    2014-02-21 | 10:21:42
    Bloggadress: http://hemmahosknyttet.blogg.se
  • Chris säger:

    Att föda barn var den värsta smärtan jag upplevt. Jag minns att jag grep tag i någon och bad att få dö. hade så ont att jag inte ens kunde skrika, jag bara sparkade med fötterna i ren pina. Efteråt var jag så jävla förbannad att ingen berättat HUR ont det skulle göra. Detta är alltså snart 24 år sedan och jag minns fortfarande smärtan. Jag totalvägrade att föda fler barn.
    Dessutom så kände jag mig lite illa behandlad då jag uppfattade att personalen tyckte att jag var ung (20 år) och sjåpig av mig.
    Fick väl inga direkta skador förutom hemorrojder som jag skämts för och inte kommit mig för att göra nåt åt på alla dessa år *suck*.

    2014-02-21 | 11:24:04
  • Catrin säger:

    Ja du... Under graviditeten mådde jag inte toppen och barnmorskans jävla tjat om vikten gjorde det inte mycket bättre. När jag tog upp rädslan för att spricka mycket på föräldrakursen tystades jag snabbt ner med ett, "ja det där får du skriva i ditt förlossningsbrev då".

    Jag blev igångsatt med ett läkemedel som jag uttryckligen sagt nej till men blev övertalad, i princip med ett "det här är vad vi erbjuder, det finns annat, men det här är vad vi erbjuder"-svar. Det tog 40 timmar från att vi kom in till sjukhuset tills att barnet föddes och jag trodde jag skulle DÖ! Det var lätt den största nära-döden-upplevelse jag haft i hela mitt liv trots att jag hade både epidural och lustgas.

    Jag var så slut efter nästan två dygns vakenhet och smärta att jag inte orkade krysta ut ungen sista biten så det blev sugklocka. Panik. typ 6-8 pers kom inspringande från ingenstans och jag skrek efter mamma. Sen kom bebin ut och visst... då kändes det typ värt det mitt i paniken.

    Men trots allt det där (och mycket mer konstigt därtill) så var det värsta efter förlossningen när de skulle sy ihop mig där nere. Det tog närmare en timme och en undersköterska hängde på min mage för att pressa ut allt blod som samlats i livmodern eftersom sugklockan rivit hål inne i slidan... ja aså... Jag trodde jag skulle dö, på riktigt, och försökte koncentrera mig på min bebis så jag iallaf skulle få så många minuter jag bara kunde i livet med den.

    Efteråt har det ju inte varit allt för mkt uppföljning av hur jag mår. Dom frågade på BB om vi var okej och gick igenom journalen lite snabbt innan vi fick åka hem. Men vi förstod först en månad efter vi kommit hem hur dåligt det hade gått under vår förlossning. Både jag och sambon var i chock.

    Sen det där jävla avslaget (blod från såret där moderkakan satt) ba usch vad jobbigt i flera veckor! Fick oxo en del efter"problem" som ingen ens berättat om att en kan få både bak och fram och i coremuskulaturen samt SÖS-fobi (började skaka i hela kroppen när jag åkte förbi där med bussen för ett tag sen).

    Ja nej, förlåt för uppsatsen, jag skulle kunna fortsätta i nån spaltmeter till.. Men... Trots allt detta hemska, så VILL jag ha fler barn. Jag vet knappt hur jag ska våga, men... jag kommer göra det. Så här i efterhand, jag hade gått igenom 4 såna hemska dygn till för att få en sån underbar liten griseknoe som ligger och trynar inne i sovrummet just nu.

    Svar: MEN HUR kunde dom hysa av din oro sådär!? Va fult gjort!
    Mican

    2014-02-21 | 11:42:27
    Bloggadress: http://karmalogik.wordpress.com
  • SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma säger:

    Nä varför tusan ska vi hålla käft eller ljuga? Jag har inga problem alls att berätta om hur jag brast, blödde, svettades, grät, inte kunde gå på två veckor, hur jag mådde skit psykiskt under nästan ett år och hur jäkla påfrestande det var att amma en kräkbebis. Fram med korten på bordet bara.

    Däremot skulle jag aldrig avråda någon från att föda barn. Jag är ändå innerligt stolt över att ha gjort det. Det ultimata träningspasset, den ultimata prövningen, så jäkla häftigt hur kroppen hanterar smärta (jag råkade göra det bra) osv. Min förlossning var på många sätt ett trauma, men alltså ALDRIG att jag vill ha det ogjort.

    Svar: Blä jag gillar inte att hantera smärta ;)
    Mican

    2014-02-21 | 12:45:13
    Bloggadress: http://minasannaord.wordpress.com
  • Sara säger:

    Jag har fött två barn, en med EDA och lustgas, den andra med bara lustgas. Båda mina förlossningar var fantastiska, det var så spännande och mindre smärtsamt än jag trott ( förväntade mig kriget) Både jag och min partner är nöjda med vården och bemötandet före, under och efter förlossningarna. Med det sagt så tror jag ändå en har all anledning att vara kritisk mot förlossningsvården. Har du läst boken Att föda som en man? Skarp feministisk kritik av svensk förlossningsvård. //Sara

    Svar: Får läsa den! Vilket klinik var ni på, nån särskild?
    Mican

    2014-02-21 | 14:08:54
  • afers säger:

    Inläggen ovan understryker hur skämmigt det är med en vård som inte förstår att det är en medborgerlig rättighet att informeras i livsavgörande frågor dvs som inte talar klarspråk om vad som kan inträffa före under och efter en förlossning och alternativen för hur denna kan utföras med redovisning av alternativen i skilda delar av landet.
    På sjukhusen i Paris - om vilka jag har en smula erfarenhet- sitter på väggen i sjukhussalen en stor tavla med information om patientens rättigheter. Dithän har Sverige inte kommit.
    Det borde också göras rättssak av att vården drar sig undan ansvar för uppkomna skador med påståenden att allt är normalt.
    Om det nu är så att svenska kvinnor anses ha medborgerliga rättigheter. Man tvivlar ju.

    2014-02-21 | 15:35:35
  • Katarina säger:

    Jag födde med snitt i Spanien. Helt underbart! Duktiga snälla kirurger som till och med skrattade med mig på operationsbordet. Överläkaren som bestämde att det skulle bli snitt var också helt fantastisk. Jag hade legat med värkar i 18 timmar och bara grät (ville dö, ville verkligen dö, sket i tvillingarna som skulle födas) och inget hände så hon sade "du kan ligga i 10 timmar till och inget kommer att hända, hur känner du inför snitt?" Min väninna var med om samma sak fast i Sverige. Här hade dom dock en annan lösning. Hon fick ligga i 36 (!!!) timmar och sedan blev det sugklocka! Tre år efter förlossningen har hon fortfarande inte fått hjälp för sin trasiga anal (och hon går på läkarbesök och insisterar och ringer runt). Är glad att jag födde i Spanien!

    Svar: Asså wtf...tappar förtroende för svensk vård.
    Mican

    2014-02-21 | 16:17:01
  • michaeala säger:

    Det var den värsta smärtan jag varit med om, tortyr. Jag gör aldrig om det igen. Jag fick inga men för livet rent fysiskt och förlossningen var "normal och gick bra", tog ca 7 timmar, blev igångsatt. Fick EDA och lustgas men det gjorde asont i alla fall. Jag försökte bara härda ut men på slutet grät jag och orkade inte mer.. då kom han ut. Sen skulle de sy mig där nere och sa att det ej kommer kännas nåt pga adrenalin eller nåt men det gjorde asont.

    Jag hade tänkt skaffa två barn men nu blir det bara ett, och han är tre år nu.

    En vän till mig födde just barn och massa saker gick fel. Hon ska anmäla sjukhuset. Mer kan jag ej skriva eftersom hon är min vän och berättat i förtroende.

    2014-02-21 | 18:12:29
  • Vanessa säger:

    Jag har inte fött barn, och planerar inte att göra det heller. När jag var yngre var jag rädd för det, och nämnde ofta att jag aldrig ville genomgå en förlossning, men blev bortviftande med ett "äh, det är inte så farligt, det är värt det".
    Nu är det inte så mycket förlossningen jag tänker på, utan jag vill bara inte ha barn, av olika anledningar (inte sugen, vill inte bli så låst, vill inte bli så ojämställd som många blir).
    Men nu i och med att det här kom upp hos blixa så tar jag förstås med detta i beräkningen. Vad fan, jag har redan en problemfitta som gör ont och kliar. Jag har redan problem med att ha sex och kämpar för fullt med att få det att funka. Det gör mig ofta nedstämd och jag känner sorg över att min kropp sviker mig. Om det finns en risk att det blir värre efter en förlossning, eller att det blir svårare att komma tillrätta med, så ÄR det värt att ta med i beräkningen. För mig är det det, och jag vill att andra ska acceptera det och inte vifta bort det och prata om hur glad jag kommer bli över mitt barn, att det är värt allt det jobbiga för att få en unge. Det är väl upp till mig att avgöra, eller? Vad är det med folk och deras behov av att övertala mig om att skaffa barn?!

    Jag upplever också att ingen pratar om det här. Varför har jag inte fått veta hur vanligt det är med bestående skador och att en blöder i flera veckor efter förlossningen?

    Svar: Men verkligen! Det är väl inte säkert att det är värt allt det jobbiga för en unge. Om jag var tvungen att välja på aldrig nånsin kunna pissa normalt igen eller ha en biologisk unge vill jag liksom lätt kunna pissa normalt.
    Mican

    2014-02-22 | 10:24:53
  • Sara säger:

    Hej igen! Svar på kommentaren på min kommentar ovan (hur svarar man så det kommer direkt under?)
    Jag födde i Göteborg, 2009 resp. 2011. Östra sjukhuset och Mölndals sjukhus. båda tillfällena var det på gränsen till överbelagt men jag märkte ingen stress hos personlaen. Barnmorskor, dessa fantastiska människor... som sagt jag har bara positiva saker att dela med mig av. Förutom en sak förresten! Man kräks! Mycket, och länge. Jag hade läst att det kunde hända men blev ändå förvånad första gången... jag spydde mer än jag kunde, alltså låg och hulkade långt efter magsäcken var tom. Helt normalt och "alla" jag pratat med spydde under sina förlossningar. Där upplever jag att informationen kunde bli bättre.

    2014-02-22 | 15:06:59
  • FJ säger:

    Jag har inte fött barn ännu men vill gärna ha barn i framtiden, men jag har så länge jag kan minnas förlossningsskräck. Jag tycker det är fruktansvärt att föda barn och jag är förbannad att det inte talas mer om hur jävla sjukt det är att man förväntas genomgå denna tortyr! "kvinnor har gjort det i alla tider" visst är det så, men är det inte pinsamt att allting har förändrats under tusentals år men att föda barn är precis lika primitivt som för 100000 år sedan. Jag blir förbannad!! Dessutom är jag ÖVERTYGAD om att det är bättre med kejsarsnitt än vaginal förlossning, men såklart är det väl dyrare och därför propageras det för den vaginala förlossningen, och nästan skambelägger kejsarsnitten. Man behöver ju inte vara ett geni för att förstå hur det ligger till, särskilt när man läser om att varannan kvinna får svåra skador. Jag tycker att detta är diskriminerande och visar på kvinnohat. Uppenbarligen är inte ett kvinnoliv värt lika mycket. Och detta med smärtan, "det är en fin smärta" "det är värt det" "lyssna på kroppen" blah blah blah för fan. Säg det till de som kommer in med ett brutet ben också. Är det inte SJUKT att vi idag inte ens kan underlätta, eller ännu bättre, få bort smärtan helt?? Seriöst? att sy i en kvinnas underliv utan bedövning, det är fan inte okej. När annars syr man i någon utan bedövning? När annars smärtlindrar man inte någon med outhärdlig smärta? När annars får man inte hjälp om man säger till läkaren att "Hej jag är 21 år och kan inte längre kissa eller bajsa" När? Jo, endast om du tillägger "Jag föder/har fött barn"
    Jag ska iallafall kräva kejsarsnitt, för jag är övertygad om att det är tusen gånger mindre riskabelt än att föda vaginalt, och de som gått på propagandan om att det är så bra att föda vaginalt (det är ju så natuuuurrrrligt) är så jävla lurade.

    Förlåt det blev långt, men detta ämnet upprör mig som fan så jag har bara skrivit, säkert massa stavfel och konstigt formulerat med det skiter jag i för jag är förbannad!!!!!! >_<

    Svar: VAR FÖRBANNAD!
    Mican

    2014-02-22 | 17:08:55
  • Calle säger:

    Skrev om det idag. Funderar på varför det blivit så att kvinnor ropar efter kejsarsnitt i stället för att ifrågasätta förlossningsvården på sjukhus. Varför vill vi komma bort från en patriarkalt styrd kvinnosak genom att ropa efter en ännu mer patriarkal företeelse som kejsarsnitt? Varför vill vi inte ta tillbaka rätten att bestämma över våra kroppar på ett sätt som är så bra som möjligt för mammor och barn? Det är ju fullt möjligt, faktiskt. Att föda barn på sjukhus är ett erbjudande, inget en måste göra.

    Svar: Jag antar att dom gör det dom tror är bäst för sig. Svårt att välja normbrytande.
    Mican

    2014-02-23 | 19:50:57
    Bloggadress: http://calleism.wordpress.com
  • E säger:

    @Calle: Fast pressen är väääldigt stark på mammor att åka in på "slita-ut-unge-klinikerna" på sjukhusen idag. Mitt senaste barn var nära att bli oplanerad hemförlossning, det var på håret att vi hann in. För min del hade jag kunnat föda hemma. Enda anledningen att jag plågade mig iväg var att jag kände att jag ville ha tillgång till syrgas direkt om barnet behövde det efter förlossningen. För min del var det bara onödig stress och onödiga bristningar med att åka in. Helst hade jag velat föda hemma med en barnmorska för egen del. Men lite tveksam för barnets skull, med risker.

    2014-02-24 | 11:13:32
  • Katla säger:

    Föredrar kejsarsnitt alla gånger. Har fött ett barn vaginalt (fruktansvärt) och ett barn med snitt (jättefin upplevelse) och tänker föda mitt tredje med snitt nu i sommar. aldrig i livet att jag utsätter mig för de där smärtorna bara för att samhället ska spara pengar. Mitt snittbarn mådde lika bra efter förlossningen som mitt fittbarn. =)

    2014-02-24 | 16:17:37
  • E säger:

    Innan jag hade fött barn hade jag också svårt att få ihop logiken i "att föda var den värsta smärta jag känt" med "men jag skulle göra det igen..".

    Hur ont det gör? Det varierar. Mellan kvinnor men också mellan förlossningar. Jag skulle säga att A och O är hurvida smärtan är hanterbar eller inte. Vid min första förlossning var värkarbetet regelbundet, ungefär ett dygn. Jag kunde sova lite, inte äta så mycket men iaf få i mig vätska regelbundet. Andas och röra på mig. Blev hemskickad utan ordentlig underökning och tror det var positivt för förloppet. Slapp ligga i en säng på förlossningen och ha ont i kall lysrörsbelysning.

    Istället gick jag runt hemma. Rörde mig, gungade på pilatesboll. Hängde i soffor. Stod i duschen. Lät kroppen jobba. Det gjorde ont men smärtan var hanterbar på ett helt annat sätt än på sjukhus där jag tvingades ligga ner. När vi till sist fick komma in hade jag gjort allt arbete hemma och var helt öppen. Bara krystskedet kvar. Sen kom jag tyvärr in på sjukhus och fick em praktikant och en oerfaren USKA. De tvingade mig att ligga som en padda på rygg. I gynställning. Det gjorde svinont. Stressade mig och därmed barnet. Slutade med olidlig smärta och att de bröt ett ben i höften på mig. Det är inte normalt utan berodde på personalens klantighet.

    Hade jag haft förmånen att föda på en BB Stockholm klinik eller liknande där de jobbar med att stödja och hjälpa kvinnor istället för att stressa upp dem är jag övertygad om att det gått annorlunda. Ja, smärtan var grym. Men den var hanterbar så länge jag var ensam och fick bestämma ställning själv. Skrämmande blev den först på sjukhus när jag var tvungen att ligga platt på rygg. Min man bad dem smärtlindra mig på slutet när en läkare kom in. Jag tackade nej. Finns ändå inget bra de kan ge i slutskedet sådär som läkaren sa. För min del var det värsta ändå inte smärtan i sig, utan att inte få hjälp och stöd genom den.

    Nästa förlossning var annorlunda. Mycket förvärkar. Snabbt förlopp. Kände på mig att något var på gång. Gick och la mig för att vakna av starka smärtor och sedan gick vattnet. Skillnaden där var att jag inte hade några värkpauser på samma sätt som vid förlossningen innan. Kroppen han inte smärtlindra själv eller återhämta sig på samma sätt. Gjorde grymt ont. Men här var det också bättre så länge jag var hemma, fick ha dämpad belysning och lugn och ro. Var grymt jobbigt att ta sig ut till en bil, åka bil i 10min med pinvärkar och sedan in på förlossningsrum. Den här gången fanns det dock inte en chans att de kunde tvinga ner mig på rygg. Hängde över en pilatesboll och födde. Jag upplevde att det var lättare. Smärtsamt och skrämmande på sjukhus. Men ändå en wowfaktor. Jag tog lustgas när jag kom in men mest för att lugna mig själv. Var så uppe i varv av smärtan. Smärtan var olidlig. Ändå hade jag givit vad som helst för att få göra om den förlossningen. För den hade kunnat bli så bra. Om jag hade bett maken köra ut 3 av fyra i den värdelösa personalen och släcka ner ljuset. Kunnat föda i lugn och ro. Så mitt råd är att föda utan epidural för att inte riskera att bromsa upp förloppet. Inte för att det skulle vara naaaturligt utan för att undvika potentiellt trassel med värkstimulerande dropp som ger ett artificiellt och intensivare värkarbete med mer smärta. Alternativt planerat snitt fast själv skulle jag inte ta spinalbedövning pga risker för nerskador utan narkos.





    Svar: Va sjukt dom behandlade dig. Fyfan. Tack för råden iaf
    Mican

    2014-02-26 | 04:35:33
  • Cecilia säger:

    Jag tänkte berätta min förlossning ....
    Jag var/är gift, vi planerade det... Mest jag... I början kändes det tufft att vara den som hade initiativ och brydde för att ta fram information om förlossning, risker allt sådant folk inte ens min mor berättar...

    Jag hade skrivit ett förlossningsbrev med exakt allt jag ville ha...
    Graviditeten gick över med 2 veckor, de fick sätta igång förlossningen ....
    Kände mig utsatt från första början liksom naken fast med kläderna på.... Jag skulle få dropp bl. A . Sköterskan tyckte att min man skulle passa på å köpa ngt att äta till sig själv .... Och jag tänkte va?! Vem fan bryr sig om han är hungrig i 12 timmar det kommer jag med vara ( fick inte äta ngt fr o m jag fick dropp)
    Förlossningen, värkar som liknar kraftig mensvärk men som blir starkare för varje gång började komma .... Men ja.... Tack och lov fick jag efter 2 timmar smärtstillande (ryggbedövning ) som de sen glömde att fylla på efter 9 timmar då började värkarna igen och då var det full gång .... Alla då menar jag alla sköterskor gick ut fr rummet då förstog jag att ngt var fel ... Där lämnades jag med krystvärkar tsm med min man .... Jag skräk - var är alla?! - efter en stund kommer alla tillbaka och fick födda min dotter .... 24 timmar fr början till att hon kom ut.... Vaginalt utan att spricka
    Men det slutade inte där ... Jag vägrade ta av mig överdelen dvs bh och klänning ... De tycker man ska vara naken och ta emot barnet så men jag tycker det är kränkande framför folk ... Jag kunde bara säga handduk när min dotter kom ut .... Då visste min man att jag skulle ha henne i en handduk inte naken på mitt bröst ...

    En blödning på 1 liter blod kom efter moderkakan ... Läkare kom springande .... Jag hade blivit av med 2 liter totalt ... Och det var "bara" en blödning .... Jag skulle hålla barnet direkt efter och byta rum tyckte de .... Jag var tyst och gjorde som de sa men jag orkade knappt lyfta kaffekoppen....
    Det tar inte slut där .... Samma dag kommer en sköterska in på bb-hotell och visar hur man skulle göra för att amma .... Hon drar i mitt bröst, hon drar i min dotter , hon gallskriker .... Och jag känner mig kränkt ... Ber henne att sluta .... Under dagen kommer sköterskor in för att lämna gång på gång information om amning... Kändes påtvingat ... Och på kvällen ( vi fick sova över ) grät min dotter antagligen av hunger för att bröstmjölken inte hade kommit igång .... Och folk bankade på väggen .... Svag,trött och ensam kände jag mig.... Läkaren ville att jag skulle stanna minst en dag till pga blödningen men jag ville inte, jag trivdes inte .. Jag åkte hem så fort jag fick . Under graviditeten lovade jag mig själv att vara den mamman jag aldrig fick för min dotter och att aldrig mer utsätta mig för varken graviditeten eller förlossningen igen.... Att vara gravid var väldigt ensamt och ojämnt när det gäller ansvar och förlossningen var skrämmande men också väldigt osäkert då man behandlades som en i mängden .... Och maken bara satt och försökte hänga med .... Men kommer aldrig att glömma när jag fick min dotter, kände på hennes huvud med mina händer och kramade om henne ... Den värme hon hade kommer jag ihåg och då blev jag en annan person fr o m den dagen .. Jag lärde mig något som många borde tänka på ... Gör inget som du inte vill. Dvs gör inget för någon annans skull än ditt barn. Jag vill ha fler barn ... Jag skulle vilja ha 3-5 barn ... Men jag orkar inte dra lasten själv, inte utbilda mig för att jag skulle aldrig hinna ha så många barn och studera på högskolan... Samt tänk om det blir en värre blödning nästa gång ? .... Jag är glad att jag har min dotter ... Men jag önskar att jag kunde blunda för sanningen och skaffa fler barn...

    Svar: Tack för att du delade med dig! :)
    Mican

    2014-04-28 | 23:28:24
  • Jenny säger:

    Jag gjorde en rebellisk sak; jag födde hemma i mitt eget badkar. Det gick jättebra och var helt ensam när det väl var dags. Min sambo jobbade i Norge och kunde inte störta hem. Ambulans var det inte tal om. Aldrig i fucking jävla livet. Jag klarade mig helt ensam och det var inte så besvärligt att föda i badkaret med varmt vatten. Smärtan försvinner aldrig men det var hanterbart. Man måste liksom inte skrika när man föder barn.

    Tyvärr dog min son efter tre månader. Han dog i sömnen. För min del blir det inga flera. Nu är jag 35 år och fast jobb. Jag har känt på hur det var att föda och vara mamma, ett litet tag.

    Men folk frågar hela tiden; varför har du inga barn? Ska jag då dra hela historien om att min son bara dog ifrån mig? Jag säger oftast bara att det aldrig blev så. Vem fan vill gråta inför andra människor?

    Svar: Va coolt! Tack att du delar med dig av en positiv berättelse om att föda.
    Jag är ledsen att höra att din son dog :( Det låter på dig som om du fortfarande mår dåligt när du tänker på det, och då suger det ju att andra människor tjatar om det.
    Mican

    2014-08-05 | 17:52:56
  • Också en mamma säger:

    Kvinnorna du pratat med kanske inte alls ljuger.
    Utgå inte från det.
    Däremot är det enda de har kunskap om hur det var för just DEM att föda och för andra kan det vara helt annorlunda. Det finns en hel del kvinnor som inte spricker alls och det finns väldigt många som spricker så lite att de inte får några som helst problem med vare sig sex eller toalettbesök i framtiden.
    När andra kvinnor berättar för dig hur det var att föda säger det absolut ingenting om hur det är för kvinnor i allmänhet utan det enda de kan relatera till är ju faktiskt just sina egna upplevelser.

    Jag är en av dem du säkert skulle anklaga för att ljuga. När folk frågar mig är jag helt ärlig och säger precis som det var : att det inte alls gjorde så ont som jag trodde och att fittan når kroppen läkt både ser ut och känns precis som innan jag födde barn. MEN jag lägger ALLTID till att jag enbart kan tala för mig själv och att det är helt annorlunda för många andra kvinnor.

    Det går till viss del att förutse vilka som löper stor risk att spricka mycket och även om man aldrig kan tvinga någon att göra kejsarsnitt borde man från vården sida i mycket större utsträckning identifiera den riskgruppen och föreslå att de gör kejsarsnitt.

    De som löper störst risk att spricka är kvinnor med trångt bäcken som föder stora barn. Idag kan man enkelt uppskatta barnets ungefärliga födelsevikt under förlossningens sista veckor och det går att mäta och röntga mammans bäcken för att se hur rymligt det är. Vilka som har rymligt bäcken syns nämligen inte alls alltid utanpå och det har ingenting med att göra om själva fittan är trång eller inte.

    Hemförlossning med barnmorska minskar risken för stora bristningar mycket. Kan vara ett alternativ för den som inte vill göra kejsarsnitt eller inte beviljas planerat kejsarsnitt av sjukvården. Värkstimulerande dropp och epiduralbedövning ökar risken för stora bristningar. Det finns andra medicinska smärtlindringar som inte har den nackdelen men det är vården dåliga på att informera om.

    Vill du en dag ha barn finns det alltså saker att göra i förväg för att minska risken för stora bristningar, kan vara bra att veta.

    Svar: Du har förstås helt rätt i att en ska lita på vad de berättar. Och tack för tipsen om hur barnafödsel, kan bli säkrare för en - det uppskattar jag verkligen :)
    Mican

    2015-05-25 | 01:21:11
Kommentera inlägget här: