moralfjant

När det debatteras ungdomar som mår dåligt, beter sig illa eller på annat sätt behöver extra stöd så är det alltid ett antal förstå-sig-påare som ska gorma om uppfostrans betydelse. "Det är föräldrarnas ansvar att barnen blir goda samhällsmedborgare, inte skolans!", ungefär så brukar det låta. Det kommer ofta upp som reaktion på att skolan, socialtjänsten eller någon annan myndighet kritiseras och avkrävs förbättrade metoder för att hantera "bråkiga barn".

 

Väldigt många ser att barnets mående till allra största delen är föräldrarnas ansvar. Men jag undrar - vad händer i dom fall där föräldrarna inte själva kan tillgodose sitt barns behov? När en ensam, fattig och utarbetad mamma inte har förmåga att "fixa" sin snattande son? Eller vad händer när en förälder inte vill ta hand om sitt barn? För jo, det finns massor av äckliga rövhattar till föräldrar som kränker sina barn medvetet (tro mig, jag har pratat med otaliga tjejer som inget hellre vill än att slippa undan familjen).

 

Vad händer med dom barn som inte kan få "en god uppfostran" av sina föräldrar? Dom som inte kan få stöd när dom mår dåligt? Dom som har föräldrar som bryr sig men inte har förmågan att lösa allting, eller dom vars föräldrar inte ens bryr sig?

Det finns ingenting att vinna på att avkräva ansvar av enskilda föräldrar. Ingen mamma eller pappa kommer att ändra förhållningssätt gentemot sina barn för att nån skriver en arg insändare i DN. Däremot finns något att förlora på att detta synsätt normaliseras i samhället. För om det anses vara föräldrarnas ansvar att barn mår bra, kan andra delar i samhället (såsom skola, socialtjänst, BUP, fritidsgård, idrottsförening etc) ta ett steg åt sidan och med gott samvete låta det gå käpprätt åt helvete för en unge. För det var ju inte deras ansvar.

Kommunen har det yttersta ansvaret för att barn får växa upp i en trygg miljö och utvecklas på ett främjande sätt (ja det står så i socialtjänstlagen). Och så bör det fortsätta vara. Om du på riktigt brinner för att barn ska få en god uppväxt med fullgott stöd (och inte bara vill moralisera över föräldras uppfostringsmetoder) så borde du försöka påverka hur samhällsinstanser bemöter unga. Kräv fler elevassistener inom skolan, högre kunskapsnivå hos ungdomssekreterare på socialtjänsten, bättre rutiner hos BUP osv. 

 

Självklart bär föräldrar ansvar för sina barn. Men att lägga det yttersta ansvaret för en människas livsöde på enskilda individer är ett väldigt sårbart system. Vi kan inte låta ungas mående vara beroende av om en haft turen att få föräldrar som har förmågan och viljan att ombesörja alla ens behov. Vi måste värna för ett samhälle där alla barn och ungdomar, oavsett familjebakgrund, kan få sina behov uppfyllda. Vi måste räkna med att föräldrar är otillräckliga, och se till att förutsättningarna för att barn ska må bra och leva ett gott liv INTE vilar på en eller två enskilda individer.