moralfjant

 

FUCK THE LAW säger jag bara. Och fuck "vi måste ta det på en demokratisk väg". Nej för helvete. Öppna upp till debatt på fler sätt. Ingen skadas av lite sprej på en reklamskylt, annat än företaget men det får dom fan tåla - och det förtjänar dom. 

 

Och jag tror inte på snacket om att "men sånt där ger ju bara er dåligt rykte" för det ger så mycket mer än det tar. Människor ser det och det blossar upp i media. Jag är helt amazed av alla människor som vågar kedja fast sig vid oljefartyg, starta en pussy-riot, spraya över sexistisk reklam m.m. Däremot gillar jag inte aktivism som riktas mot enskilda individer typ att hälla färg över nåns pälsjacka. Det är strukturerna vi vill åt, inte enskilda individer liksom. 

 

Men däremot kan ju det här idealistiska tänkandet bli lite läskigt. För tänk om dom med "fel" värderingar också börjar spreja ner grejer med typ rasistiska budskap? Så det är ju inte själva lagbrytandet i sig som är rätt, utan just när det görs för att förbättra situationen för individer (vilket feministiska budskap gör, men ej rasistiska). 

 

Jag vill också vara en olydig rebell. Men vågar fan inte. Måste skärpa mig. 

 

Fan va jag svär alltså. Var och varannan mening. Kryddar på språket lite. Både "fan det glömde jag" och "jävlar va bra du är!" och "men skärp dig nu förihelvete". Och så lite "fett" och "najs" och "sweet" på det bara för att dom orden är så roliga :)

I eftermiddag ska jag och min andra partner lämna in vår lilla baby som vi skött om, utvecklat och beundrat hela vårterminen. Som med alla babies så har även vår lilla puttefnutt medfört både positiva och negativa grejer. Mycket stolthet och kärlek, men också en del stress, oroliga nätter och massa skit att fixa med (i form av typ referenser...uuuäck).

Eftersom jag är en sån amazing spåkvinna så ska ni få följa min dag i känslor kring inlämnandet av uppsatsen.

Steg 1: Innan inlämning, även kallad IN-MED-SKITEN-BARA-fasen. Bara fixa det här, fan det här måste vi göra, amen skyyyyynda det här också paniiiiiiiiiiik!

Steg 2:Precis efter inlämning, även kallad TRÖTT-MEN-NÖJD-fasen. Pheeew, fan vad skönt. Vi fick väl med allt?

Steg 3: Ikväll, även kallad YIPPIKAYEY-MOTHERFUCKER-fasen. Hell yeah! Fan va grymma vi är asså. Nu firar vi med lite fotboll!

Har börjat kolla på en ny anime med brorsan nu, som är pretty amazing ur genussynpunkt än så länge.  Shingeki no Kyojin (Attack on Titan) som handlar om att jättar har tagit över mänskligheten och allt folk måste bo inom en enorm mur. Men så tar sig jättarna in och ett gäng coola people (typ lika många tjejer som killar) försöker göra motstånd. 

Superkul att den starkaste jätte-fightern får vara en tjej, och att det är så jämnt fördelat i övrigt. Vissa karaktärer, då både tjejer och killar, är känsliga och vissa är mer stoneface typ. Asbra! ska kolla på ett avsnitt nu :)

Blir borta hela daaaaaaaaan och kvällen lång. Så länge kan ni roa er med denna bild:

 

WOOOOW! UUUUSCH! AAAAAJ!

 

Jag gör det. Och rasistiska och homofobiska också. Och skämt om folk i rullstol. Och andra grova skämt om folk som dör och blir utsatta för hemskheter. Jag tycker det är jättekul, oftast.

 

 

Ändå tycker jag inte att såna skämt helt borde förbjudas eller upphöra. För jag tror att det går att skämta om allt, men att det handlar om hur och i vilket sammanhang. Jag drar inte ett sexistiskt skämt för kollobarnen, nej nej. Men bland feministiska vänner, yes yes. 

 

Och det går att dra rasistiska skämt utan att vara rasistisk. Åh jag vet inte hur många stå-upp komiker jag lyssnat som sagt nåt om nån etnicitet och det är liksom så uppenbart att det är ironiskt. Det får typ motsatt rasistisk effekt - skämtet driver liksom med stereotypen och visar hur skev den är genom att dra det för långt. 

 

Det får liksom inte bli den effekten att skämtet spär på stereotyper (it's funny because it's true!") utan det måste liksom dras ett varv till så att den ursprungliga stereotypen ses som helt upfuckad. Alternativt va så jävla extremt att det inte går att tolkas som nåt med sanningshalt i. 

 

 

Men det är en svår avvägning.

 

 

 

 

 

För det första så vill jag ba påpeka att när jag känner mig snygg, så är det inte särskilt likt det som ses som snyggt av de flesta andra (tror jag...)

 

Jag känner mig snyggare här:

 

 

Jag känner mig snyggast osminkad, men utan orenheter i hyn så kanske lite foundation krävs. Jag känner mig fin i lite knäppa färgglada kläder, gärna en blommig shortsklänning med mönstrade strumpbyxor under och pippilotta-kängor och mitt snusmumrikhalsband. Och sen kan lite bad-ass kläder vara helt rätt, så jag utstrålar lite kaxighet. Liksom bryter av det där gulliga. Kort, lite halvruffsigt hår gärna. Det är så jag vill se ut när jag vill va snygg, snygg på ett coolt alternativt sätt inbillar jag mig. 

 

Men ändå så är det inte ofta jag ser ut så. Varför? För att det:

A: Tar tid att leta kläder och sminka sig 
B: Jag känner mig (oftast) lika glad även utan allt det där

Sen ibland känner jag att jag har massor av tid och är verkligen verkligen sugen på att prova kläder och sånt. Och då gör jag det. Inget fel i det. 

Visst kan jag vilja vara snygg. Men jag är aldrig (nåja, nästan iallafall) rädd för att vara ful. Jag får alltså inte ångest över att INTE vara snygg. Och då finns det faktiskt inga problem med att "piffa till sig" (annat än att jag reproducerar snygg-normen då...)

 

 

Tidigt på högstadiet blev jag smittad av kroppshetsen. Jag blev retad och mobbad när jag helt obrydd gick osminkad i min rosa fleecedress, mullig och not giving a damn hur jag såg ut. Så jag började anpassa mig för att slippa kommentarerna och blickarna. Slutade äta godis (typ) började göra situps för att bli av med putmagen, jamen ni fattar grejen. Började sminka mig. Klä mig 'normalt'.

Mina föräldrar märkte ju att nåt va fel och jag berättade för dom om läget tillsist. Och vet ni vad pappa sa när jag berättade hur killar retades och att dom tyckte att jag var tjock och ful?

- Dom är bara avundsjuka för att du är så stark. Skit i dom.

Mamma och pappa sa typ aldrig att jag skulle göra något för att va snyggare, mer behagfull. Jag minns när jag hade fått en ny pyjamas som jag älskade och ville gå i den hela tiden. Då fick jag det. Dom tillät mej bada topless fast jag va typ 11 för att jag ville det, började inte förmana om hur tjejer ska täcka sig. 

 

Dom berättade ofta  för mig hur smart, snäll, rolig, charmig, härlig, underbar jag var. Men fick mig aldrig att känna mig uppmärksammad för att jag var vacker eller söt. Tack för det. Tack som fan.

 

Meeen nu gör jag ju det va. Har börjat kolla på Prison Break (jaa jag vet att jag är fett efter men det är jag alltid) och jag är helt jävla såld. Men liksom fängeslekulturen där = konstant jävla macho-jargong. Lever inte som jag lär...

 

Oooh macho-männen

Finns många roliga argument som kommer upp när en diskuterar med nån som är emot genustänk. Det roligast är ändå: 

Men vill ni verkligen att kvinnor och män ska vara lika, som en enda grå massa där alla har samma gråa kläder och samma gråa skor och där ALLT ÄR GRÅTT?

Ehm. Asså när jag hör ordet genus så tänker jag färg, regnbåge typ. Barn klädda i massa olika färger, inte bara färger som "passar för könet" utan allt. Och fan, jag är väl en jävla genusivrare. Och inte fan är jag grå, eller?

 

Den som helt ärligt tänker som argumentet ovan är nog för dum för att jag ska kunna bota er, så pallar inte försöka ens. 

 

 

VEM FAN ÄR DET SOM ÄR GRÅ EGENTLIGEN VAVAVA?

...

 

...

 

...

 

Ehm, det va ju inte så mycket. Till skillnad från de flesta andra bloggare (av dom jag läser) så lever jag, eller har inte levt, under särskilt psykiskt påfrestande förhållanden. Ingen psykisk ohälsa överhuvudtaget typ. Inga återkommande depressioner. Ingen bakgrund med våldsam familj eller partner. 

 

Enda jobbiga perioden va under högstadiet. Där blev jag mobbad av en äldre kille (som kallade mej tjockis, sumo etc) och lite retad från andra med samma tillmälen och lite annat smått och gått. Kommit till skåpet och sett att nån ristat in "tönt". Lite såna grejer. Det va jobbigt. Hade ju kompisar och så, men kände aldrig att jag riktigt trivdes. Så jag skolkade väl en del (men eftersom jag är fett smart och grym på att smöra så påverkade det inte betygen).

 

Fick mej att tvivla på mej själv, ogilla min kropp och bli smärtsamt medveten om hur jag såg ut. Men jag hade alltid en grundkänsla av att jag ändå va fett mycket bättre än dom andra, så jag klarade mej genom att tycka synd om dom istället för att nedvärdera mig själv.

 

Sen träffa jag killen, började gymnasiet och nu sitter jag ju här som typ världens mest självsäkra 21-åriga tjej. Det gick bra :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Får storhetsvansinne. 

 

När min hitlervideo om näthat/kvinnohat läggs upp på massor av olika amazing genus-ställen, både i fb-grupperna Supersnippan och Varför apor aldrig bär rosa klänning, och hos Lady Dahmer. 

 

 

HAHAHAHAHAHAHA! Varsegoa! 

 

Joråsatte...e ju kändis nu vettni. Alla vill intervjua mej. 

 

Nä, okej då jag ljög! Jag är inte ens lite känd och ingen vill nånsin ha min autograf, that's the truth.

 

Sanningen är att jag ska intervjua en grabb om vad han tror att betygsgapet (att tjejer får högre betyg än killar i skolan) beror på och hur det är att vara kille i skolan idag. Det ska bli kul!

Jorå. Typ alla filmer jag kollar på så kan jag räkna ut vad som kommer hända framöver, vem som är skurken, hur det kommer sluta. Undantaget dom med lite twist och dubbeltwist som typ Shutter Island och sånt.

 

Romantiska komedier går extra lätt men det är fan bara för att alla går efter exakt samma koncept. Halvkass situation i början (singel snubbe/tjej), som börjar bli lite bättre (träffar nån), sen blir det askasst och dom bråkar/separerar fast allt bara är missförstånd och sen till slut hittar dom tillbaka till kärleken (gärna på en flygplats eller i en kyrka).

 

Så, antingen har jag ett sjätte sinne eller så är dom flesta regissörer fett dåliga på nyskapande.

 

är så sjukt jävla överskattat. Tycker jag. Jag skriver gärna dej och mej och e och asså för varför inte? Ni fattar va jag menar, och det blir inte en så skitnödig stämning över det hela. När jag mejlar och smsar och sånt skriver jag slarvigt (men inte när jag typ söker jobb och sånt då). För att jag vill göra lite uppror mot den lite allmänt rådande uppfattningen att det är viktigt att stava rätt. 

Jag kan stava rätt. Säkert bättre än dom flesta av er (jamen ni vet ju att jag e självgod). Är den där som alla vill få texten rättad av för jag värsta grammatikdrottningen. Men jag vill inte. Ba för att jävlas! 

 

Typ när nån ifrågasätter dej på ett helt irrelevant sätt. Typ uttalar sig om hur du borde se ut. Vad hen tycker du borde engagera dig i. Hur hens personliga preferenser ser ut. Då känner jag ba: fuck off. Och säger det också, fast kanske inte med dom exakta orden. Utan mer: "Varför skulle jag bry mej om va du tycker? Så jävla viktig e du inte". När jag vågar.

 

 

 

 

 

Var inne och kollade på min gamla (personliga) blogg som jag skrev 2006-2007 typ. Lite skillnad på inläggen då och nu, kan jag lugnt säga. Då handlade det mest om kläder och fotbollsmatcher och min klantighet (va väldigt klantig förr). 

Och så hade jag en lite annan syn på livet. Inte sån analyserande och kritisk förmåga. Reflekterade INTE över skönhetsidealen så värst mycket va. Och shoppa shoppa shoppa älskade jag (det va innan jag började på Globala gymnasiet och blev kritisk till konsumtionshetsen).

 

 

Onödigt moraliserande är min definition av att människor etablerar tankar om  fenomen som rätt eller fel - oavsett konsekvenserna av fenomenet. Det blir alltså inte situatuonsbundet eller varierande från individ till individ, utan dessa människor säger sig veta vad som är moraliskt rätt och fel oavsett.

Vanliga exempel på : Det är fel att ljuga. Det är fel stjäla. Det är fel att ha sex innan äktenskap. Det är fel att ha kepsen på i matsalen. Det är fel med stora åldersskillnader i förhållanden.

 

Problemet är ju att det inte går att säga att nåt alltid är rätt (bättre) eller alltid är fel (sämre). Ibland kan det ge mest bra konsekvenser att ljuga (för att inte vara elak kanske) och ibland kan det ge mest bra konsekvenser att stjäla (annars kanske någon dör typ). Det kan variera från situation till situation och se olika ut för olika individer. För en kvinna kan det va asnajs att ha sex med en ny kille varje dag, medan det för en annan skulle va fett obehagligt.

 

Varför i helvete kan inte ungarna få ha keps i matsalen? Who the fuck cares liksom? Bara för att du tycker det ser otrevligt ut så betyder det inte att det ÄR otrevligt. Jobba med dina egna fördomar istället för att döma andra.

 

För vem är jag att bestämma vad som är rätt eller fel för andra? Hur kan jag ha grundregler om vad som är rätt och fel, och försöka få andra att agera så? 

 

Nej jag tycker inte att det går att säga att nåt alltid är fel, inte ens mord. Det går inte att säga att det alltid är fel om en 15-åring är tillsammans med en 40-åring. Det går att resonera sig fram till att det lätt kan bli/vara fel (tex pga ojämna maktförhållanden) och komma fram till att jag tycker det är fel tillsist - men jag vill aldrig aldrig aldrig säga att något är fel utan att noggrant tänka över vad just den situationen kan innebära och vilka konsekvenser den kan få för människor.