moralfjant

Det har vart mycket debatt på sistone om detta med att tjejer skickar nakenbilder som sedan sprids på internet, ofta mot deras vilja. Och så sitter massor av äckel och försvarar spridandet med att tjejerna får skylla sig själva som skickat en bild till nån, att dom borde förstått bättre. Sidor för Hämndporr skapas där snubbar lägger upp bilder på tjejer som dom typ bråkat med eller nåt och så samlas männen i grupp och kränker henne. Slampa, luder, fitta, hon förtjänar att våldtas det är helt sjukt. För många tjejer går det så långt att de blir hotade, får rutor krossade och utsätts för fler övergrepp för att deras adress offentliggjorts. Många tar livet av sig för att de skäms så mycket över att bilderna har spridits och för att folk mobbar dom för det.

 

Men vettni, jag vill inte att tjejer ska sluta skicka nakenbilder, sexchatta eller visa brösten i cam. Jag vill inte skambelägga tjejers sexualitet på det viset. Istället vill jag lägga skulden där den hör hemma, på dom som sprider bilderna, kommenterar dom och på andra sätt upprätthåller bilden av att kvinnors sexualitet är skamlig. Kriminalisera det för fan. 

 

Det är inte tjejernas beteende som är sjukt, det är samhället som är skevt. Patriarkatets vidrigaste ansikte. Genom att råda tjejer att vara försiktiga så befäster vi bilden av att ansvaret ligger hos dem. Visst, jag förstår att det är viktigt att informera om risker pga samhället är skevt och tjejerna kommer upptäcka det ändå. Men minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck. Och sjukt skadligt.

 

Problemet är att informera om risker med typ grooming eller att nakenbilder sprids utan att befästa föreställningen om att kvinnors sexualitet är helig, ömtålig, skamlig. Jag vette fan hur detta ska lösas egentligen, vet bara att slut-shaming aldrig är av godo.

Vad tror ni, hur ska vi lyckas informera om risker utan att stigmatisera?

Hej y'all! 

Jag försöker lära mig hur twitter funkar. Det är fett svårt. Ogillar det egentligen, föredrar att läsa längre argumentationer än ba "detta är dåligt punkt". Meeeeeeeen eftersom alla coola hänger där och det är där det händer så. Vill ju hänga med i svängarna liksom. 

Tänker att jag kommer vänja mig. Hatade ju först idén med att blogga men efter lite tjat från några i omgivningen så ba vafan jag testar. Gick ju bra. Och nu är det roligt att va i kretsarna och lära mig massa nya feministgrejs och helt ärligt så är det kul att egoboosta lite när folk är intresserade av vad jag har att säga. 

 

Så jag tänkte, ni som har twitter. Kan inte ni gå in och typ följa mig, så blir det roligare? Lotsa mig i twitter-träsket? :)

 

GO NATT PÅ ER BABES!

Nä nu går jag på julledighet va. Ska äta massor av pepparkakor, dricka glöggte och känna den kommunistiska andan spira när jag kollar på Karl Bertil Johnsson (hehe pappa brukar alltid titta på mig och härma "jag har närt en kommunist vid min barm!). 

 

Får se om det blir några fler inlägg det här året. Om du har cravings för Moralfjant så är det väl bara att gå in och läsa i arkivet. Annars så: GOD JUL!

Jag tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister eller andra grupper med människohatiska värderingar med syftet att typ skada eller hämnas. Syftet med våldet ska liksom vara att visa motstånd mot förtryckande värderingar som ej borde uttryckas i samhället (pga livsfarliga för vissa människor) genom att typ spruta vispgrädde på demonstrerande nazister eller typ på andra mer ofarliga sätt förstöra deras demonstration. Att helt enkelt visa att nazism är inte okej. För det räcker inte att du bara sitter och tycker det på din kammare liksom.

 

Syftet är inte att skada människor med vissa åsikter, utan att hindra att dessa åsikter blir alltmer accepterade i samhället. 

 

Fruktansvärt hemsk och sjukt onödig grej att lägga sprängladdning utanför SD:politikers hem, där hen och hens familj riskerar stora skador. En helt annan grej att spruta med vattenpistoler på demonstrerande nazister. Stor skillnad.

Jag har lagt till en ny kategori "Rasism och andra orättvisor" eftersom jag kände att det blivit mycket snack om vithet och privilegier och helt enkelt rasism här på senaste tiden. Och i kategorin så buntade jag dessutom ihop andra orättvisor jag skriver om då och då, pga vill ha så få kategorier som möjligt. 

 

Iallafall, när jag då gick in i mitt arkiv för att ändra så läste jag några gamla inlägg av mig själv och ba uuuuuuuuuuuuuusch hur fan kunde jag tänka detta, och ännu värre skriva det? Rasistiskt, transfobiskt och bara allmänt äckligt liksom. Har låtit dom vara kvar dock pga vill komma ihåg hur jag tänkte förut. 

 

Samtidigt känns det väldigt skönt. Jag älskar att ändra mig ju. 

Alltså jag vill våga göra lite mer aktivist-grejer i vardagen. Nån som har ett tips på vad en kan göra? Asså det får inte vara alltför lagbrytande pga är lite feg. Men typ smågrejer som att klistra lappar eller riva ner affischer ska jag nog klara av!

 

Och innan nån säger att "det är inte rätt väg att nå förändring på" så fundera fan ett varv till på det. Fundera på om du verkligen vill kritisera dom som försöker bekämpa sexism istället för att kritisera sexismen. Fundera på om det verkligen är rimligt att följa reglerna när reglerna är skeva. 

 

Typ såna här klisterlappar. Vart hitter en såna?

 

Nu har jag suttit massor med timmar och ba ordbajsat ur mig massor av text. Ogillar skarpt att skriva långa akademiska texter, är jävligt trött på det efter 3,5 år på universitetet. Blä. Liksom forskningsbaserade texter och källkritik och akademiskt språk i all ära men nu får det va nog på ett tag. 

• Kommer på att jag inte duschat på tre dagar #tentaperiod
• Hoppsan, har inte ätit på 10 timmar #tentaperiod
• Sugit koncentrerat på läppen så länge att den börjat blöda #tentaperiod
• Ser fyrkantiga ljus i mörket pga stirrat så länge på en datrorskärm #tentaperiod
• Har träningsvärk i händer och fingrar #tentaperiod
• Måste hela tiden avbryta mig i allt jag gör med att skriva upp tenta-tankegångar i kalendern #tentaperiod
• Äter bara bananer och mackor #tentaperiod
• Har inte gått utanför dörren på 72 timmar #tentaperiod

En vanlig grej folk slänger sig med i syfte att peppa sig själva eller andra som gått igenom nån skit. Att en "kommer ut starkare på andra sidan" och det typ kan ha vart värt en så jobbig tid för att en lär sig nåt viktigt av det. 

 

Nej, jag tror inte på det. 

 

Jag tror inte på att en person som genomgår nån jävligt jobbig skit blir stärkt av upplevelsen. Inte alltid iallafall. Att gå igenom massa skit som tynger dig och bryter ned dig och tar hårt på din självkänsla tror jag snarare gör att en blir mer sårbar framöver. 

 

När jag är på ett lite konstigt humör, lite sådär uttråkad och smådeppig på samma gång - då går jag in på klockren.nu.

 

Hjälper varje gång. Vet att jag är knäpp. Ska sova nu. Gonatt!

Hehe, nej nu skojade jag. Men det är sant att jag fått en present från en bloggläsare, ändå från Alaska kom paketet. Känner mig fett cool och känd. Åkte och hämtade ut det tillsammans med pappa som hela tiden mässade om att "tänk om det är en bomb!" och "det är nog gift!" (han och hans katastroftankar alltså). 

 

Och så på paketet, vad ser vi?

 

1. Det är kallt

2. Kan inte gå naken hemma pga kallt

3. Det är mörkt

4. En ser inte vägen och ramlar i diket pga mörkt

5. Måste fysträna pga små inomhushallar pga kan inte spela fotboll ute.

6. Kan inte cykla pga halka

7. Halkar pga halka

 

Fler anledningar att hata vintern

 

 

FÖR DET ÄR MIN FÖDELSEDAG LALALALALA!

Fick bästa presenten redan igår. Chokladprovning och en julkalender med riktig choklad, inte sån där som smakar kartong ni vet. 

 

Annars har jag ägnat dagen åt att reproducera kapitalismen (shoppa). Hycklare som jag är. 

 

Nu ska jag bajsa. See ya later!

Det händer ofta att människor i vissa feminism/genus-facebookgrupper jag är med i skriver om sitt privatliv. Inte sällan om sin pojkvän (för ja, i dessa fall är det alltid en heterogrej) och hur sexistisk han är. Ibland ber dom om råd, ibland vill dom väl bara dela med sig och få stöd. Och det händer såklart i andra sammanhang också, utanför internet.

 

Det kan stå något i stil med:

Och dom vanligaste svaren:

- Dumpa honom!

 

För vettni, det sämsta ni kan göra när nån precis öppnat upp såhär är att uppmana henne att göra slut eller säga att han är världens största rövhål och att hon förtjänar bättre. Asså jag förstår att ni menar väl med era råd, men take some advice från en som hållt på med stöd&råd i flera år - SÄG INTE VAD HON SKA GÖRA!

 

Det hon behöver höra i dessa lägen är inte uppmaningar och fördömande av relationen. Vad såna svar utstrålar är att hon är dum i huvet som är med honom, att hon inte vet vad som är bäst för sig själv, att det inte är okej att älska honom. Det hjälper liksom inte.

 

Det en kan göra är att ge stöd och typ "Usch vad jobbigt" eller "Inte schysst av honom, modigt att du säger till" och kanske råd som "Vad händer om du skulle säga detta till honom tror du?" - råd som ger henne makt över sin egen situation och som inte är fördömande. INGA UPPMANINGAR FÖR HELVETE!

 

 

Det jag måste göra för att locka en människa till förändring är att först förstå vad det är som gör att hon faktiskt lever kvar i relationen. Jag måste vara beredd att se och erkänna att det faktiskt finns fördelar för henne att vara med den här snubben (oavsett om det gäller en småsexistisk grabb eller en hustrumisshandlare). För först när jag tillåter henne att känna att relationen har fördelar, kommer vårt samtal att kunna ledas in på nackdelar. Vägrar jag acceptera att relationen är bra för henne på nåt sätt och bara uppmanar henne "gör slut" så kommer hon med stor sannolikhet att gå in i försvarsläge och lyfta fram allt det positiva med relationen. ÅTERIGEN: INGA UPPMANINGAR!

 

 

Jomen ni vet. En är på språng och möter nån framifrån, väjer åt sidan och personen väjer efter så att vi fortfarande är ivägen för varandra. Så väjer en igen och samma grej händer och igen och igen tills en tillslut ba DU GÅR FÖRST FAAAN! och brister ut i garv.

 

Det hände mig ikväll. Fast på cykel. Inte lika kul. Nu vet ni det.

Nu åker jag till Dalarna över helgen & myser i svärföräldrarnas lilla stuga. Det kommer nåt inlägg ändå men kommer inte kunna svara på några kommentarer. 

 

See ya, don't wanna be ya! ;)

 

Hahaha gick in och såg den här idag igen, klippet jag gjorde i februari. Ständigt aktuellt. Har ni sett den? 

 

Jag ska skicka iväg ett brev (ett vanligt brev, hur gammaldags är inte det!?) och skulle därför slicka igen kuvertet. Slickade, stängde. Det ville inte fastna. Slickade igen, funkade fortfarande inte. Dreglade lite i munnen och slickade med maaaaassor av saliv, fortfarande ville det inte fastna. 

 

Jävla skitpapper! Tänkte jag förstås. Tills jag upptäckte att det satt en liten plastflik över kuvertets klistriga sida. Det var bara att riva av fliken och vika ned. No need för slickande alltså. Så här har jag slösat deciliter saliv helt i onödan. Får förfan ta vätskeåterställande tabletter för att återfå balansen.

 

Till råga på allt råkade jag papercutta mig i bröstvårtan. AJ. 

 

Jag gillar närhet och kroppskontakt rätt mycket. Att sitta nära, kramas, massera och typ t.o.m sova i samma säng som folk (OBS dock inte alla såklart, bara najs människor). Det händer ofta att jag i vardagligt tal till exempel lägger en hand på folks axel, knä eller arm eller så. Och fan vad fel det kan bli.

 

Ibland när jag lägger en hand på någons axel så kan jag riktigt känna hur obehagligt den här personen tyckte det var. Hur hen spänner sig lite, ibland nästan ser lite rädd ut. Hur reagerar jag då, tror ni?

 

 

Jo, jag vill ju gärna köra på nån av dom i alternativ B. Som lägger ansvaret på mig (men ibland kanske inte säga förlåt supertydligt om det är många omkring och ursäkten också kan bli jobbig att höra för den jag tog på). Om jag skulle välja nåt i alternativ A så handlar det om att jag förminskar personens upplevelse av att min kroppskontakt är jobbig och oönskad, att jag förlöjligar hen. Tar tolkningsföreträde för var hens gräns går. 

 

Alltså, det är ju JAG som ska skämmas (som rör vid en person som inte vill) och inte personen jag rör vid. Bara för att jag själv gillar kroppskontakt betyder ju inte det att alla är ok med det, och inte fan kan jag lägga ansvaret på alla andra att berätta för mig huruvida jag får röra dom eller inte. Det är MITT ansvar att se till att den jag rör vid är med på tåget. Och om jag läser av fel, lägger handen på nån och märker att hen ogillar det, så är det JAG som ska be om ursäkt - det är jag som ska skämmas. 

 

Jag brukar tänka - för vem är det egentligen jobbigast? För mig, vars närkontakt inte blir så uppskattad av personen jag rör? Eller för personen vars gränser jag korsar? För mig är det rätt uppenbart att det är det senare alternativet. 

 

Och allt det här är svårt för mig. När jag frågar främlingar om vad klockan är kan jag komma på mig själv med att typ lägga en hand på deras arm liksom. Inte okej. Jag försöker verkligen tänka efter innan jag rör vid folk numera, läsa av om personen kommer att uppskatta det. Om det är en person jag nyligen lärt känna så försöker jag sätta det i system att fråga typ "får jag ge dig en kram?" snarare än att bara spontant börja hålla om personen. 

 

 

Hej y'all!

Eftersom så många av er gillade mina första kapitel av Märtas snuskbok så kommer här två till. Enjoy!

 

Avsnitt 3

Jag är kär i Kasper. Fast jag gillar Salar också. Dom går båda i min klass. Kasper är ljushyad, lång, smal, har ungefär 83 fräknar runt näsan och kan prata finska. Hans ena mamma är från Finland, den andra mamman är från Haninge. Ja han har faktiskt två mammor. Fast den från Haninge födde honom, fast i Finland. Alltså han föddes i Finland av svenskan. Så han är finlandssvensk. Tror jag.

Salar har oboyfärgat skinn och mörka lockar. Han skrattar nästan hela tiden och när han inte skrattar så ler han. När han ler mot mig pirrar det till i hela kroppen, men särskilt i snippan. Han brukar spela fotboll på rasterna så när han kommer in i klassrummet är han alldeles blöt av svett. Men det gör ingenting. Hans svett doftar som nybakade vaniljbullar. Båda Salars föräldrar är födda i Sverige. Fast han har en morfar från Iran, som bor i Sverige. Hans mormor dog innan han föddes, varför vet jag inte.

 

Avsnitt 4

Klara går i min klass och är min bästa vän. Hon kallas Knäppa Klara för att hon gör så konstiga saker. En gång när hon badat sitt marsvin Humle orkade hon inte torka honom så hon stoppade in honom i mikron. Hon ställde klockan på 2 minuter och sen gick vi och lekte operasångare. Några timmar senare när hennes pappa skulle värma fisksoppa hörde vi ett skrik och sen att någon spydde. Sen kom hennes pappa upp helt grön i ansiktet och skällde på Klara. Det visade sig att Humle inte tålde solarium. Han hade exploderat i mikron. Det låg brända, geggiga hamsterhår överallt och små skelettbitar satt fast i mikrotaket. Klara önskade sig en ny hamster i födelsedagspresent. Hon fick ett munspel.

Jag var hemma hos Klara idag efter skolan. Hon sa att hon hade kommit på ett sätt att utrota fattigdomen i världen. Hon tänkte starta en frågesport på TV där rika kändisar spelade med sina egna pengar. Om dom svarade fel på en fråga var dom tvunga att skänka en miljon till välgörenhet. Det skulle vara 20 stycken jättesvåra kuggfrågor så kändisarna skulle behöva skänka jättemycket pengar. Jag frågade varför nån skulle vilja vara med i ett sånt program där dom tappade alla sina pengar. Klara sa att hon skulle bli kompis med maffian och hota alla som vägrade. Jag himlade med ögonen men sa ingenting.

Jag är orolig för att hon kommer hamna i fängelse när hon blir vuxen. Klara är inte orolig för det. Hon säger att maffian skulle hjälpa henne att fly.