moralfjant

Får jag be er om en tjänst, kära vänner och alla som jag känner och inte känner?

Kan ni hjälpa mig att stärka barn och ungdomars självkänsla? Kan ni hjälpa mig att få unga att känna sig välkomna i den här världen? Att de duger som de är? Att de är värdefulla, efterlängtade och älskade?

Jag tror att ni alla vill svara ja. För ni är omtänksamma människor som vill andra väl. Men ni kanske inte vet hur ni ska göra? Hur ska just du kunna bidra till ungas välmående?

 

Ibland uppstår situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Exempelvis: Flera 9-åriga barn är i ett rum. Två av barnen (vita) börjar skoja om att den ena är svart (för han har blivit brun när han var utomlands) och använder även n-ordet. Inom hörhåll sitter ett mörkhyat barn. Jag som pedagog sätter mig ner och förklarar varför de inte bör använda n-ordet, och de vet faktiskt om att det är kränkande. Men säger det ändå. 

Vad ska jag göra? Markera tydligt genom att skälla eller hota barnen med hemringning, alla medel för att få dom att sluta använda ordet? För att skydda andra barn från den kränkningen, såklart. Men samtidigt - jag tror inte att auktoritärt ledarskap är bra. Då kommer barnen bara sluta säga ordet för att slippa skäll eller hemringning och faktiskt inte själva förstå att de inte borde använda kränkande ord just för att de är kränkande. Men om barnen hinner säga ordet några gånger till innan jag på ett pedagogiskt sätt fått fram mitt budskap - hur skadligt är inte det?

 

Barn. Tänk att så söta varelser kan vara så irriterande och påfrestande. Med olika medel, både små och stora, gå vem som helst på nerverna. 

 

Oj oj oj, kan inte ens räkna på 40 händer och fötter hur många gånger jag stört mig på ungarna i min barngrupp (jobbar på ett fritids). När de äter mackan på mattan fastän de inte får eller stjäl saker ur kylskåpet eller går hem en stund utan att först säga till en ledare vart de ska.

 

Det här skulle kunna hända:
Ett barn försvinner och är borta i en halvtimme. Jag får höra av de andra barnen att hen gått hem för att hämta ett pingisracket, kanske för att hen vill ha sitt eget rack när hen spelar pingis med de andra. Jag blir orolig och arg eftersom vi har en regel att barnen ska berätta för oss ledare om de går iväg från området (av säkerhetsskäl förstås). Barnet kommer tillbaka. 

Hur ska det hanteras för att barnet ska förstå att det var ett olämpligt beteende?

EXEMPEL ETT

Jag: MEN KIM! Du måste ju förstå att du inte bara kan gå hem utan att säga till oss ledare! Vi har varit jätteoroliga för dig. Det är inte okej att bete sig på det här sättet. Eftersom du hämtade racket utan att säga till så får du inte använda det i pingisturneringen idag. 
Barnet: (försöker kanske protestera men jag utnyttjar min makt och kanske tvingar hen att ge mig pingisracket)

EXEMPEL TVÅ

Jag: Hej Kim! Jag fick höra av de andra att du gick hem för att hämta ditt pingisracket. Var det kanske så att du ville ha det till turneringen?
Barnet: Ja de andra racketen är så dåliga, jag ville ha mitt eget annars är det inget kul. 
Jag: Vad smart av dig att komma på att du kan använda ditt eget racket. Men när du gick iväg utan att säga till en ledare, och jag inte visste riktigt var du var, så blev jag väldigt orolig för dig....
Barnet (avbryter mig): Men jag sa ju till Sofia att säga till er (annat barn)!
Jag: Det var bra att du sa till någon, men jag skulle vilja att man säger till en ledare. Det är vårt ansvar att veta vart barnen på fritids är så därför måste vi få höra det direkt från er. Förstår du hur jag tänker? 
Barnet: Ja.
Jag: Nästa gång du behöver hämta något hemma, tror du att du skulle kunna säga till en ledare istället för ett barn? 
Barnet: Ja. Kan jag spela pingis nu?

Vad är det egentligen som är problemet?
Problemet kan beskrivas olika. En skulle kunna säga att problemet är att barnet inte följer reglerna (inte bryr sig). Att hen inte har respekt för ledarna, eftersom hen inte bemödar sig med att informera om var hen går. Men så ser inte jag på det. Jag ser att problemet är att barnet går iväg utan att vi ledare vet var hen är. Men jag vet ju inte varför barnet gör det! Det blir väldigt konstigt att anta att barnet gör det för att hen inte har respekt för ledarna. I exempel två, när barnet får möjlighet att förklara, verkar det snarare som om barnet faktiskt tänkt på att vi ledare skulle fått veta att hen gick iväg, eftersom hen sa det till ett annat barn. Och hen ville ju inte hämta racket för att trotsa oss, utan för att det blir roligare att spela pingis! 

Hjälper en utskällning eller ett straff verkligen?
Om mitt svar på ett barns olämpliga beteende (ja, alltså något jag bedömer som olämpligt) är att skälla ut och straffa barnet för att hen ska förstå att hen gjort fel, då skiter jag mig själv i byxan. Javisst, barnet förstår att det var fel och blir kanske rädd för att göra fel igen, för det är inte kul att bli utskälld och straffad. Det tär som fan på självkänslan. Pinsamt är det. En blir fylld av skam och skuld över att ha oroat den vuxna. Och så vågar barnet inte prova så mycket nytt för tänk om det också är fel och helvetet bryter löst igen? Eller så blir hen bara irriterad för att få utskällningen och förstår inte ens varför det var fel, och gör det igen men ser till att inte bli upptäckt. Genom utskällningar och straff skapar vi, i bästa fall, lydiga barn som inte vågar fatta egna beslut eftersom de är rädda för vuxna.

Om vi istället väljer en anti-auktoritär approach där vi först visar barnet att vi förstår varför hen ville göra som hen gjorde, och sen förklarar hur vi kände inför det, varför vi tyckte det blev fel och en önskan/frågan om det går att göra på annat sätt i framtiden - då öppnar vi möjligheten för att barnet verkligen ska förstå varför beteendet var olämpligt. Utan att hen blir rädd för oss. 

 

Nu ere ju så att jag har typ världens roligaste jobb, som verksamhetsansvarig på ett fritids för barn i tioårsåldern. Det är jag och två andra ledare som spenderar några timmar varje dag med dessa sköningar. Och det är jag som fått äran (och privilegiet!) att försöka utforma verksamheten på det sätt jag vill ha den. 

ÄLSKAR DET! 

Jag har massor med tankar kring "barnuppfostran" (usch hatar det ordet, uppfostran låter så auktoritärt). Till exempel min övertygelse att i stort sett alla vuxna förtrycker barn.  Och nu när jag faktiskt jobbar med barn kan jag ju få lite praktiskt övning i alla mina teorier som låter så fancy i huvudet. 

 

Och vet ni vad? Det funkar alldeles utmärkt att leda en barngrupp med en anti-auktoritär hållning. Vilket massa trams den här idén om att barn behöver oföränderliga regler om allt, det är viktigt att visa vem som bestämmer, straffa den som gör fel och allt sånt där gammaldags uppfostringsdravel. 

Så, framöver kan ni se fram emot många inlägg i den här sprillans nya kategorin! Det första kommer imorrn bitti, och handlar om hur skadligt det är med straff och utskällningar. 

 

Peace out!