Ni vet ju redan att jag hatar den starka tvåsamhetsnormen i samhället. Ni vet, den här synen på att en ska ingå en kärlekrelation med max en annan person (helst av samma kön) och hållla sig till den så länge som bara den.
Till den här äckliga tvåsamhetsnormen hör också att värdera sin partner högre än andra saker i livet, som t.ex andra vänner eller fritidsintressen eller whatever. Är en i en parrelation så förväntas en vilja umgås med sin partner typ hela tiden. Särskilt om en är i början av förhållandet. Folk blir liksom helt paffa när jag inte vet vad min make gör en fredagskväll eller gärna åker iväg en vecka utan honom, för en förväntas liksom ha stenkoll på varann och vilja vara varandra ständigt nära. Och lite svartsjuka, att inte vilja att ens partner ska hänga så mycket med andra, ses bara som kärleksfullt.
Och vet ni vad som slog mig häromdan när jag snackade med min frisörska? Tvåsamhetsnormen bäddar för kvinnomisshandel! Eller våld i nära relationer om en nu ska vara öppen för att även icke-kvinnor drabbas dårå. För vad kännetecknar en misshandelsrelation? Jo, att den utsatta blir "låst" kring partnern. Att en slutar träffa vänner, slutar med sina intressen, kanske skjutsas till jobbet eller börjar jobba mindre. Förövaren kontrollerar och begränsar hens livsutrymme.
Och det begränsande av livsutrymme som förekommer i misshandelsrelationer är precis samma typ av begränsningar som par "frivilligt" underkastar sig i kärleksrelationer. Särskilt heterokvinnor förväntas ofta ge sig totalt hän sin pojkvän (medan pojkvännen ändå ska göra lite annat än vilja umgås med kärringen annars är han en toffel, en annan problematisk grej vi kan snacka om nån annan gång).
Det här gör ju förstås att det blir svårare att tyda signaler för relationsvåld - är det så att han begränsar hennes livsutrymme för att han vill kontrollera henne, eller är hon bara kär och lycklig och vill vara med honom hela tiden?
Jag skulle önska att vi alla försökte ifrågasätta den här normen om att en ska umgås så himla mycket med sin partner. Att en som kompis ska pressa sin nyförälskade polare lite hårdare på att umgås. Att en i sin egen förälskelse ska försöka ta ett andetag ibland och våga vara ifrån sin partner, inte låsa sig och frivilligt begränsa sitt eget livsutrymme. När du har vart nykär i ett år och ignorerat dina vänner blir det svårare att våga söka hjälp av dem liksom.
Eller vad tänker ni om det här?
Snygga människor (asså folk som andra uppfattar som snygga, eller åtminstone inte fula) har lättare att få jobb, vänner och bemöts vänligare - det är ett faktum. Detta ger såklart bättre förutsättningar för att känna sig nöjd och tillfreds med livet. Men om vi struntar i den här aspekten och bara gottar in oss i individens egna upplevelse av sitt utseende - mår en bättre av att känna sig snygg?
Okej, jag utgår från mig själv nu: Nej, en blir inte lyckligare av att känna sig snygg. Och here's why:
För att kunna känna sig snygg så måste en värdera och lägga fokus på sitt utseende. Kanske nöjt kolla sig i spegeln och känna sig het, känna att andra kommer finna en attraktiv. Njuta av att piffa upp sig, njuta av att kolla på sig själv i spegeln, tycka det är kul att ta snygga selfies osv.
Och det är nu ni ba "men vafan är problemet det där låter ju fett soft?"
Jo såhär va. Om en kan känna sig snygg så kan en också känna sig ful. Det är två sidor av samma mynt som ställs emot varandra. Och den här glädjen över att vara snygg kan så snabbt övergå i ångest över att vara ful. Det blir som att en knyter sin lycka till något som är så förrädiskt föränderligt som utseende. Därför blir jag så jävla irriterad när folk dillar om att alla är vackra och hur viktigt det är att en upptäcker sin egen skönhet och jadajada.
Nej, du behöver inte känna dig snygg för att vara lycklig. Allra bäst chanser att må bra har du nog om du slutar fundera så mycket på utseende och lägger fokus på andra grejer (sen är det inte lätt eftersom det finns en skönhetshysteri så can´t blame those who can´t change liksom). Sluta tänka på om du har en ful eller snygg dag. Sluta kolla dig i spegeln. Sluta kolla på program som handlar om utseende.
Skönaste känslan är att slippa oro sig över utseende, och vara helt likgiltig inför om andra tycker en är snygg eller ful. Ba utgå från att ni ska mötas som människor och inte att du är nåt jävla konstverk som ska hyllas. Den känslan slår "lyckan" i att känna sig snygg. Lovar.
Ibland uppstår situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Exempelvis: Flera 9-åriga barn är i ett rum. Två av barnen (vita) börjar skoja om att den ena är svart (för han har blivit brun när han var utomlands) och använder även n-ordet. Inom hörhåll sitter ett mörkhyat barn. Jag som pedagog sätter mig ner och förklarar varför de inte bör använda n-ordet, och de vet faktiskt om att det är kränkande. Men säger det ändå.
Vad ska jag göra? Markera tydligt genom att skälla eller hota barnen med hemringning, alla medel för att få dom att sluta använda ordet? För att skydda andra barn från den kränkningen, såklart. Men samtidigt - jag tror inte att auktoritärt ledarskap är bra. Då kommer barnen bara sluta säga ordet för att slippa skäll eller hemringning och faktiskt inte själva förstå att de inte borde använda kränkande ord just för att de är kränkande. Men om barnen hinner säga ordet några gånger till innan jag på ett pedagogiskt sätt fått fram mitt budskap - hur skadligt är inte det?
Vad skulle ni gjort i den situationen?
Det är kvällens känsla. Varit på ett event med massor av sportsnubbar. Fotbollsledare. Vill bara kräkas. Asså 95% snubbar där och kvinnor hånas öppet och ofta. Det dras skämt om hur vissa av männen är tjejer (för att håna liksom) och när tjejerna pratar så påminns dom om att det "inte är nån tjejkväll". Och så beter sig (såklart) männen snuskigt opassande och rentav trakasserande.
Asså det är inte konstigt att hata män när en måste uppleva sånt här. Vafan liksom. Kan dom skärpa sig, dom är ändå 40+ så nåt vett borde dom ju ha vid det här laget. MEN DET HAR DOM INTE FÖR I LEVER I EN KULTUR DÄR DET ANSES OK ATT HÅNA, TRAKASSERA OCH OBJEKTIFIERA KVINNOR.
Känner mig arg och typ...nedtryckt. Förminskad, hånad och tillplattad. Ovälkommen. Och det här är alltså fotbollsledare. Och jag har fett god självkänsla så det är inte lätt att trycka ner mig. Vad sänder dom ut för budskap till barnen dom tränar? Hur välkomna kan tjejer känna sig i en förening där majoriteten av tränarna är kvinnohatiska sexister (utan att veta om det)?
Nej. Usch.
Fetmaepidemin är en myt, skriver briljanta Lady Dahmer. Fan vad rätt hon har.
Asså jag kan inte komma på nåt problem som folk överdriver så mycket som fetma.
VI ÄR INTE HÄLSOSAMMA LÄNGRE VI ALLA KOMMER BLI NUDDADE AV TJOCKISAR OCH MÄNNISKORASEN DÖR UUUUUUUT!
Det är är så dumt så jag vet inte vad.
Citerar LD:
Men det finns ingen epidemi. Folk blir inte alls tjockare och tjockare. Faktum är att de allra flesta är ganska normviktiga och majoriteten av de som klassas som överviktiga har kanske några trivselkilon extra. Gatorna är inte fyllda av 100-kilos människor som bara väntar på att kollapsa i diverse sjukdomar. Det är bara skräckpropaganda som upprätthålls av människor med egenintresse och en lättlurad fettskrämd befolkning utan intresse för källkritik.
Vad den här tron på en fetmaepidemi egentligen handlar om är fjantigt moraliserande om andras kroppar. Normer och skönhetsideal, that is. Ditt förakt av tjocka har ingen logisk grund what so ever, det är bara dina egna (extremt farliga) fördomar. Du är lite äcklig som tycker så, helt enkelt. Så skärp dig.
Vet ni vad jag stör mig på? Folk som upprörs över andra människor stavning. Språknördar som flaxar omkring på höga vingbeklädda hästar och sen dyker ner med en stålpinne så fort nån uttrycker sig på ett icke-bajsnödigt sätt. "De misshandlar språket!" är deras främsta och enda argument i kampen mot grammatikmissar.
Det allra värsta är dom grammatikjunkies som inte kan ta till sig nåns åsikt om den inte presenteras grammatiskt korrekt. Ni vet, dom som hånar meningsmotståndare genom att angripa deras stavning? Och tror att haha nu fick jag hen allt, hen stavade mansrättsrörelse fel och jag påpekade så nu har jag vunnit den här diskussionen!
Så, vad gör då detta språkkåta beteende så problematisk? Förutom att det är töntigt i sig, menar jag.
Alla har inte samma möjlighet att kunna mysknulla med grammatiken. Jättekul för den boktokiga akademikern som kan slänga sig med fancy ord och rabbla upp alla tempusformer baklänges men liksom hört talas om, typ dyslexi? Eller folk som kommer från andra länder och inte kan svenska fläckfritt? Eller helt enkelt folk som har bättre och roligare saker för sig än att nörda ner sig grammatik?
SLUTA FÖRIHELVETE UPP MED ATT RÄTTA FOLKS STAVNING I TID OCH OTID!
Det spelar ingen roll hur nån uttrycker sig i en fb-status. Det är helt okej att bli irriterad när du hittar betydande stavfel i publicerade böcker o sånt men att förvänta sig att varenda individ ska uttrycka sig graciöst är helt enkelt idiotiskt. Rent av klassföraktande, skulle jag vilja säga.
Alla feminister
Alla feminister
Alla feminister vill ju ha en katt
Ni vet hur folk brukar snacka om att den biologiska klockan börjar ticka och alla kvinnor känner en stor längtan efter barn tillsist? Så har jag nu. Fast med katter.
Jag ska åka och titta på ett gäng kattungar idag. Hoppas kunna köpa den rasen trots att maken är allergisk. Och med hoppas menar jag kommer-börja-böla-och-tröstbaka-kladdkaka-och-äta-den-otillagad om det inte funkar. Men känn ingen press babe!
Är du också en kattälskande feminist?
BEKÄNNELSE!
Ibland (ofta) så tycker jag att jag är bättre än andra. Smartare. Snällare. Mindre förtryckande. Mer medveten. Och så blir jag sjukt irriterad när nån tycker fel, säger sexistiska och rasistiska saker eller andra ofräscheter. Då tänker jag att personen som gör denna ofräschet är lite dummare och elakare och mindre värd och får ofta lust att håna hen. Ni vet, himla med ögonen eller härskarteknika lite så hen trycks till och backar, håller käft. Jag tror att många feminister känner samma sak, för visst gör du? Om du ska vara helt ärlig tycker du ju att folk i allmänhet är idiotiska rövhattar?
Och asså den här överdrivet hatiska besserwissigra äckliga attityden kan vara jättebra ibland. Som försvarsmekanism mot någon som faktiskt är ute efter att skada dig (lite "muckar du, muckar jag tillbaka och vinner") är den oslagbar. Älskar't.
Men jag ser väldigt ofta att den här attityden missbrukas något så enormt bland supermedvetna PK-feminister som kan rabbla upp all världens maktordningar och rannsaka every privilege there is, baklänges i sömnen (typ som jag dårå, om jag får överdriva mina kunskaper och analyser lite).
Det kan gå till såhär. En person skriver, säger eller gör något som reproducerar nåt förtryck. Typ något som är transfobiskt. Och hen fattar inte att detta är transfobiskt. Det som borde hända då, om allt vore perfekt, är att nån skulle förklara varför det är transfobiskt och så skulle personen fatta direkt och ba sooorry och alla blev nöjda och glada. Vad som ofta händer istället? Hen bemöts med korta svar, gliringar och förakt för att hen inte visste bättre redan från början.
- Det där är extremt transfobiskt och det borde en feminist veta. Sluta reproducera sån skit.
- Nej jag menade det inte transfobiskt, på vilket sätt är det dåligt av mig?
- Om du inte fattar så googla, jag pallar inte förklara för dig.
Och jaaaaaaa jag förstår verkligen att den som drabbas av förtrycket inte orkar vara pedagogisk. Och det kan finnas en poäng i att sätta ner foten hårt för att få känna att en tar tillbaka sitt värde. Men det är liksom inte bara personer som får sig en törn själva som sätter hårdare mot hårt. Nej nej, varje supermedveten PK-feminst ska in och deklarera hur hemskt okunnig, förtryckande och äcklig personen är som inte fattar bättre (det kanske inte sägs rakt ut, men mellan raderna). Och personen som gjorde det dåliga hamnar ofta (förståeligt, men kanske inte försvarerligt) i en försvarsposition och vägrar då att faktiskt "rannsaka sina privilegier" och "läsa på".
Det går inte att förvänta sig att alla kan allt det du kan. Absolut kan en förvänta sig att de som vill kalla sig feminister ska vara lite öppensinniga och försöka sluta upp med reproducering av skitigheter (sexism, rasism, tranfobi, ableism m.m) men helt ärligt - föddes du med en intersektionell analys eller? Vi är alla nybörjare i början och att bemötas med en shitstorm bara för att en inte kan alla begrepp eller fixar riktigt alla analyser är varken konstruktivt eller schysst.
Med detta sagt vill jag ba förtydliga att jag tror att det kan vara jätteviktigt att "vara hård" typ när en skriver ett blogginlägg, demonstrerar eller nåt sånt. Det behövs rakt på sak och skärp er folk och alla vita förtrycker och ord och inga visor, så folk kan haja till lite. Men det är just i mötet människa-människa, oavsett om det är i en feministisk grupp på facebook eller på fest med dina polare, som det behövs en mer ödmjuk inställning.
Jag vill inte vara den där feministen som hatas av alla. Jag vill hatas av dom där extremt kvinnohatande antifeministerna som skiter fullkomligt i människors välmående, absolut. Men inte av den där 18-åriga killen som drar ett våldtäktsskämt. Eller av fotbollstjejerna i mitt lag som kanske inte har feminism som största intresse. Eller nynynya medlemmar i fb-gruppen "Varför apor aldrig bär rosa klänning" som tycker att det borde heta jämställdism istället för feminism.
Jag vill att de ska tänka "shit den där Mican, hon är jävligt schysst men har hon inte lite väl extrema åsikter kring jämställdhet" och sen ska jag gradvis locka in dem i Den Feta Feminismen (ni vet när allt en ser är maktordningar, privilegier, patriarkala yttringar osv) för de känner att jag lyssnar på dem och då vill de också lyssna på mig.
Det är så jag tror att vi förändrar människors inställning. Först lyssnar vi på dem, sen lyssnar de på oss. Vill de inte lyssna på mig sen så fuck em men oftast funkar den här taktiken bättre än "NU LYSSNAR DU DITT FÖRTRYCKANDE AS DU ÄR SÄMST SKÄRP DIG".
Håller ni med mig om att det ofta blir för hård ton och ovälkomnande stämning bland feminister? Eller tycker ni jag har helt fel?
Jag är så exalterad över en ny blogg som startas, nämligen
Rimligheten. Här sätts fokus på både feminism och klassfrågor, och det finns en medvetenhet i att könsförtrycket kanske inte är det största och värsta, utan att det finns andra aspekter att ta hänsyn till.
Jag tror att många feminister har svårt att fatta att en kan vara både förtryckt och förtryckare. Jag är ju en sån feminist som ser att i stort sett alla män förtrycker kvinnor (inte bara strukturellt nu, utan när en ser till det vardagliga mötet) och gärna tipsar medsystrar om att hänga mindre med män. MEN! Det här betyder inte att jag tror att alla män är överordnade mej. Lika obehagligt som jag som kvinna kan finna sällskapet av en man, kan ju en rasifierad man ogilla min närvaro pga att jag är vit.
Jag tror inte heller på att stänga ute män ur den intersektionella feministiska analysen (och då menar jag inte bara ett en ska peka ut dem som syndabockar, utan alltså att vi bör analysera även hur män drabbas) men samtidigt så är det också viktigt att få tala om kvinnor vs män. OCKSÅ. Inte enbart.
För vad händer egentligen när en pekar ut en utsatt grupp (typ arbetarmän) som privilegierade förtryckare som bara ska hålla käften?
Ett inlägg av Alma,
Män och intersektionalitet, tycker jag var extra intressant att läsa.
Så vad händer när en utsatt grupp hamnar i skymundan och inte erkänns? De slår bakut. Jag tror att detta kan vara förklaringen till hur vissa män anser att (vita) män är den mest utsatta gruppen i samhället. De ser sina egna problem men får sedan höra hur fruktansvärt privilegierade de är. Jag menar inte att de har rätt i den saken. Men det har heller inte de som påstår att alla vita män är extremt privilegierade. Att just många vita män av arbetarklassbakgrund dras till den högerextrema rörelsen är inte alls konstigt. För vilka andra rörelser riktar sig så starkt till just den gruppen i dagsläget? Fascismen har alltid börjat växa sig stor bland män som av olika anledningar inte känner att de finns någon plats för dem. På 30-talet var det män som kommit tillbaka från första världskrigets fasor och inte kunde komma in i det nya fredliga samhället.
Jag menar inte att den feministiska rörelsen måste börja kämpa även för män. Men vad jag önskar är, tja ett samtal om detta bland alla de som påstås sig vilja erkänna mer än en maktstruktur. Om hur könsmaktsordningen inte är den mest grundläggande maktstrukturen i samhället. Hur den synen faktiskt är exkluderande. Mot i princip alla de underprivilegierade som i första hand inte är utsatta på grund av kön.
Barn. Tänk att så söta varelser kan vara så irriterande och påfrestande. Med olika medel, både små och stora, gå vem som helst på nerverna.
Oj oj oj, kan inte ens räkna på 40 händer och fötter hur många gånger jag stört mig på ungarna i min barngrupp (jobbar på ett fritids). När de äter mackan på mattan fastän de inte får eller stjäl saker ur kylskåpet eller går hem en stund utan att först säga till en ledare vart de ska.
Det här skulle kunna hända:
Ett barn försvinner och är borta i en halvtimme. Jag får höra av de andra barnen att hen gått hem för att hämta ett pingisracket, kanske för att hen vill ha sitt eget rack när hen spelar pingis med de andra. Jag blir orolig och arg eftersom vi har en regel att barnen ska berätta för oss ledare om de går iväg från området (av säkerhetsskäl förstås). Barnet kommer tillbaka.
Hur ska det hanteras för att barnet ska förstå att det var ett olämpligt beteende?
EXEMPEL ETT
Jag: MEN KIM! Du måste ju förstå att du inte bara kan gå hem utan att säga till oss ledare! Vi har varit jätteoroliga för dig. Det är inte okej att bete sig på det här sättet. Eftersom du hämtade racket utan att säga till så får du inte använda det i pingisturneringen idag.
Barnet: (försöker kanske protestera men jag utnyttjar min makt och kanske tvingar hen att ge mig pingisracket)
EXEMPEL TVÅ
Jag: Hej Kim! Jag fick höra av de andra att du gick hem för att hämta ditt pingisracket. Var det kanske så att du ville ha det till turneringen?
Barnet: Ja de andra racketen är så dåliga, jag ville ha mitt eget annars är det inget kul.
Jag: Vad smart av dig att komma på att du kan använda ditt eget racket. Men när du gick iväg utan att säga till en ledare, och jag inte visste riktigt var du var, så blev jag väldigt orolig för dig....
Barnet (avbryter mig): Men jag sa ju till Sofia att säga till er (annat barn)!
Jag: Det var bra att du sa till någon, men jag skulle vilja att man säger till en ledare. Det är vårt ansvar att veta vart barnen på fritids är så därför måste vi få höra det direkt från er. Förstår du hur jag tänker?
Barnet: Ja.
Jag: Nästa gång du behöver hämta något hemma, tror du att du skulle kunna säga till en ledare istället för ett barn?
Barnet: Ja. Kan jag spela pingis nu?
Vad är det egentligen som är problemet?
Problemet kan beskrivas olika. En skulle kunna säga att problemet är att barnet inte följer reglerna (inte bryr sig). Att hen inte har respekt för ledarna, eftersom hen inte bemödar sig med att informera om var hen går. Men så ser inte jag på det. Jag ser att problemet är att barnet går iväg utan att vi ledare vet var hen är. Men jag vet ju inte varför barnet gör det! Det blir väldigt konstigt att anta att barnet gör det för att hen inte har respekt för ledarna. I exempel två, när barnet får möjlighet att förklara, verkar det snarare som om barnet faktiskt tänkt på att vi ledare skulle fått veta att hen gick iväg, eftersom hen sa det till ett annat barn. Och hen ville ju inte hämta racket för att trotsa oss, utan för att det blir roligare att spela pingis!
Hjälper en utskällning eller ett straff verkligen?
Om mitt svar på ett barns olämpliga beteende (ja, alltså något jag bedömer som olämpligt) är att skälla ut och straffa barnet för att hen ska förstå att hen gjort fel, då skiter jag mig själv i byxan. Javisst, barnet förstår att det var fel och blir kanske rädd för att göra fel igen, för det är inte kul att bli utskälld och straffad. Det tär som fan på självkänslan. Pinsamt är det. En blir fylld av skam och skuld över att ha oroat den vuxna. Och så vågar barnet inte prova så mycket nytt för tänk om det också är fel och helvetet bryter löst igen? Eller så blir hen bara irriterad för att få utskällningen och förstår inte ens varför det var fel, och gör det igen men ser till att inte bli upptäckt. Genom utskällningar och straff skapar vi, i bästa fall, lydiga barn som inte vågar fatta egna beslut eftersom de är rädda för vuxna.
Om vi istället väljer en anti-auktoritär approach där vi först visar barnet att vi förstår varför hen ville göra som hen gjorde, och sen förklarar hur vi kände inför det, varför vi tyckte det blev fel och en önskan/frågan om det går att göra på annat sätt i framtiden - då öppnar vi möjligheten för att barnet verkligen ska förstå varför beteendet var olämpligt. Utan att hen blir rädd för oss.
Nu ere ju så att jag har typ världens roligaste jobb, som verksamhetsansvarig på ett fritids för barn i tioårsåldern. Det är jag och två andra ledare som spenderar några timmar varje dag med dessa sköningar. Och det är jag som fått äran (och privilegiet!) att försöka utforma verksamheten på det sätt jag vill ha den.
ÄLSKAR DET!
Jag har massor med tankar kring "barnuppfostran" (usch hatar det ordet, uppfostran låter så auktoritärt). Till exempel min övertygelse att
i stort sett alla vuxna förtrycker barn. Och nu när jag faktiskt jobbar med barn kan jag ju få lite praktiskt övning i alla mina teorier som låter så fancy i huvudet.
Och vet ni vad? Det funkar alldeles utmärkt att leda en barngrupp med en anti-auktoritär hållning. Vilket massa trams den här idén om att barn behöver oföränderliga regler om allt, det är viktigt att visa vem som bestämmer, straffa den som gör fel och allt sånt där gammaldags uppfostringsdravel.
Så, framöver kan ni se fram emot många inlägg i den här sprillans nya kategorin! Det första kommer imorrn bitti, och handlar om hur skadligt det är med straff och utskällningar.
Peace out!
I feministkretsar är det typ en helig grej att försöka "utvidga sin analys". Och det gör en genom att "check your privilege" alltså att försöka rannsaka sig själv och strukturerna omkring en för att se på vilket sätt en själv kan vara en del i att förtryck upprätthålls och jadajada. Jaja, det är ju jättebra allt det här. Det vet ni ju att jag tycker.
Men ibland känns det som om det blir lite för mycket fokus på hur pass god feminist/antirast/hbtq-allierad/whatevs en är och att det helt tar fokus från mer praktisk feminism. Alltså feminism som är till att förändra annat än bara en själv och andra inbitna feminister. Lite som om det är viktigare att kunna alla termer exakt helt rätt än att typ, jag vet inte, försöka säga ifrån mot sexism i vardagen eller engagera sig politiskt.
Feminismen blir lätt identitetsfixerad i många sammanhang, vilket är sjukt problematiskt. Amra skriver om
Att vara feminist eller feminista och det inlägget sätter verkligen fingret på problemet.
Det räcker inte med att sitta tillsammans, måla feministtecknet, baka en fittkaka och prata om hur vi är upplysta.
[...]
Vi som har möjligheten, rösten och styrkan att göra feminism får inte vila tryggt i att vi har en analys och därför har vi redan vunnit slaget. Bli politiskt involverad i det parti ni tycker stödjer er feminism bäst, prata med folk, säg ifrån när du hör reproducering av förtryck, försök tänka att feminismen inte enbart är till för att få dig själv att må bra utan att hjälpa dom som aldrig får höras också.
Vad tänker ni om det här? Tycker ni att det finns en identitetsfixering inom feminismen? Och hur ändrar vi fokus?
Nämen heeej igen!
Efter en lång och utdragen politisk dvala är jag nu äntligen pepp igen. Det senaste halvåret har jag dissat nästan all form av feminism, revolutionssnack, fight the power (allt det goda i livet!) och istället levt lyckligt ovetande (nåja, försökt iallafall) i min alldeles egna lilla medelklassbubbla.
Javisst, det va jätteskönt att leva gift, rikt och lagom sällskapligt, ha som största hobby att leta efter söta katter och kolla på halvsexistiska tv-serier, och sen somna utan ångest över fascismens framväxt. Behövde det. Men efter ett tag blev det liksom...lite tråkigt. JAG VILL IN I REVOLUTIONEN IGEN SLÄPP TILLBAKA MIG! Så kände jag och knowing myself vet jag att det bästa sättet att hålla mig uppdaterad är att hålla den här bloggen levande, tvinga mig själv att ta ställning till aktuella händelser.
Och det är förstås roligare att skriva när en får lite publik och respons, så hjälp mig gärna hålla bloggintresset levande genom att kommentera och dela texter ni gillar :)
SEE YA SOON!
