moralfjant

Ni vet ju redan att jag hatar den starka tvåsamhetsnormen i samhället. Ni vet, den här synen på att en ska ingå en kärlekrelation med max en annan person (helst av samma kön) och hållla sig till den så länge som bara den.

 

Till den här äckliga tvåsamhetsnormen hör också att värdera sin partner högre än andra saker i livet, som t.ex andra vänner eller fritidsintressen eller whatever. Är en i en parrelation så förväntas en vilja umgås med sin partner typ hela tiden. Särskilt om en är i början av förhållandet. Folk blir liksom helt paffa när jag inte vet vad min make gör en fredagskväll eller gärna åker iväg en vecka utan honom, för en förväntas liksom ha stenkoll på varann och vilja vara varandra ständigt nära. Och lite svartsjuka, att inte vilja att ens partner ska hänga så mycket med andra, ses bara som kärleksfullt. 

 

Och vet ni vad som slog mig häromdan när jag snackade med min frisörska? Tvåsamhetsnormen bäddar för kvinnomisshandel! Eller våld i nära relationer om en nu ska vara öppen för att även icke-kvinnor drabbas dårå. För vad kännetecknar en misshandelsrelation? Jo, att den utsatta blir "låst" kring partnern. Att en slutar träffa vänner, slutar med sina intressen, kanske skjutsas till jobbet eller börjar jobba mindre. Förövaren kontrollerar och begränsar hens livsutrymme. 

 

Och det begränsande av livsutrymme som förekommer i misshandelsrelationer är precis samma typ av begränsningar som par "frivilligt" underkastar sig i kärleksrelationer. Särskilt heterokvinnor förväntas ofta ge sig totalt hän sin pojkvän (medan pojkvännen ändå ska göra lite annat än vilja umgås med kärringen annars är han en toffel, en annan problematisk grej vi kan snacka om nån annan gång). 

Det här gör ju förstås att det blir svårare att tyda signaler för relationsvåld - är det så att han begränsar hennes livsutrymme för att han vill kontrollera henne, eller är hon bara kär och lycklig och vill vara med honom hela tiden?

Jag skulle önska att vi alla försökte ifrågasätta den här normen om att en ska umgås så himla mycket med sin partner. Att en som kompis ska pressa sin nyförälskade polare lite hårdare på att umgås. Att en i sin egen förälskelse ska försöka ta ett andetag ibland och våga vara ifrån sin partner, inte låsa sig och frivilligt begränsa sitt eget livsutrymme. När du har vart nykär i ett år och ignorerat dina vänner blir det svårare att våga söka hjälp av dem liksom. 

Eller vad tänker ni om det här?