moralfjant

BEKÄNNELSE! 

Ibland (ofta) så tycker jag att jag är bättre än andra. Smartare. Snällare. Mindre förtryckande. Mer medveten. Och så blir jag sjukt irriterad när nån tycker fel, säger sexistiska och rasistiska saker eller andra ofräscheter. Då tänker jag att personen som gör denna ofräschet är lite dummare och elakare och mindre värd och får ofta lust att håna hen. Ni vet, himla med ögonen eller härskarteknika lite så hen trycks till och backar, håller käft. Jag tror att många feminister känner samma sak, för visst gör du? Om du ska vara helt ärlig tycker du ju att folk i allmänhet är idiotiska rövhattar?

Och asså den här överdrivet hatiska besserwissigra äckliga attityden kan vara jättebra ibland. Som försvarsmekanism mot någon som faktiskt är ute efter att skada dig (lite "muckar du, muckar jag tillbaka och vinner") är den oslagbar. Älskar't. 

Men jag ser väldigt ofta att den här attityden missbrukas något så enormt bland supermedvetna PK-feminister som kan rabbla upp all världens maktordningar och rannsaka every privilege there is, baklänges i sömnen (typ som jag dårå, om jag får överdriva mina kunskaper och analyser lite).

Det kan gå till såhär. En person skriver, säger eller gör något som reproducerar nåt förtryck. Typ något som är transfobiskt. Och hen fattar inte att detta är transfobiskt. Det som borde hända då, om allt vore perfekt, är att nån skulle förklara varför det är transfobiskt och så skulle personen fatta direkt och ba sooorry och alla blev nöjda och glada. Vad som ofta händer istället? Hen bemöts med korta svar, gliringar och förakt för att hen inte visste bättre redan från början. 

- Det där är extremt transfobiskt och det borde en feminist veta. Sluta reproducera sån skit.
- Nej jag menade det inte transfobiskt, på vilket sätt är det dåligt av mig?
- Om du inte fattar så googla, jag pallar inte förklara för dig.

Och jaaaaaaa jag förstår verkligen att den som drabbas av förtrycket inte orkar vara pedagogisk. Och det kan finnas en poäng i att sätta ner foten hårt för att få känna att en tar tillbaka sitt värde. Men det är liksom inte bara personer som får sig en törn själva som sätter hårdare mot hårt. Nej nej, varje supermedveten PK-feminst ska in och deklarera hur hemskt okunnig, förtryckande och äcklig personen är som inte fattar bättre (det kanske inte sägs rakt ut, men mellan raderna). Och personen som gjorde det dåliga hamnar ofta (förståeligt, men kanske inte försvarerligt) i en försvarsposition och vägrar då att faktiskt "rannsaka sina privilegier" och "läsa på". 

 

Det går inte att förvänta sig att alla kan allt det du kan. Absolut kan en förvänta sig att de som vill kalla sig feminister ska vara lite öppensinniga och försöka sluta upp med reproducering av skitigheter (sexism, rasism, tranfobi, ableism m.m) men helt ärligt - föddes du med en intersektionell analys eller? Vi är alla nybörjare i början och att bemötas med en shitstorm bara för att en inte kan alla begrepp eller fixar riktigt alla analyser är varken konstruktivt eller schysst. 

Med detta sagt vill jag ba förtydliga att jag tror att det kan vara jätteviktigt att "vara hård" typ när en skriver ett blogginlägg, demonstrerar eller nåt sånt. Det behövs rakt på sak och skärp er folk och alla vita förtrycker och ord och inga visor, så folk kan haja till lite. Men det är just i mötet människa-människa, oavsett om det är i en feministisk grupp på facebook eller på fest med dina polare, som det behövs en mer ödmjuk inställning.

Jag vill inte vara den där feministen som hatas av alla. Jag vill hatas av dom där extremt kvinnohatande antifeministerna som skiter fullkomligt i människors välmående, absolut. Men inte av den där 18-åriga killen som drar ett våldtäktsskämt. Eller av fotbollstjejerna i mitt lag som kanske inte har feminism som största intresse. Eller nynynya medlemmar i fb-gruppen "Varför apor aldrig bär rosa klänning" som tycker att det borde heta jämställdism istället för feminism.

Jag vill att de ska tänka "shit den där Mican, hon är jävligt schysst men har hon inte lite väl extrema åsikter kring jämställdhet" och sen ska jag gradvis locka in dem i Den Feta Feminismen (ni vet när allt en ser är maktordningar, privilegier, patriarkala yttringar osv) för de känner att jag lyssnar på dem och då vill de också lyssna på mig. 

Det är så jag tror att vi förändrar människors inställning. Först lyssnar vi på dem, sen lyssnar de på oss. Vill de inte lyssna på mig sen så fuck em men oftast funkar den här taktiken bättre än "NU LYSSNAR DU DITT FÖRTRYCKANDE AS DU ÄR SÄMST SKÄRP DIG".

Håller ni med mig om att det ofta blir för hård ton och ovälkomnande stämning bland feminister? Eller tycker ni jag har helt fel?