moralfjant

Snygga människor (asså folk som andra uppfattar som snygga, eller åtminstone inte fula) har lättare att få jobb, vänner och bemöts vänligare - det är ett faktum. Detta ger såklart bättre förutsättningar för att känna sig nöjd och tillfreds med livet. Men om vi struntar i den här aspekten och bara gottar in oss i individens egna upplevelse av sitt utseende - mår en bättre av att känna sig snygg?

Okej, jag utgår från mig själv nu: Nej, en blir inte lyckligare av att känna sig snygg. Och here's why:

För att kunna känna sig snygg så måste en värdera och lägga fokus på sitt utseende. Kanske nöjt kolla sig i spegeln och känna sig het, känna att andra kommer finna en attraktiv. Njuta av att piffa upp sig, njuta av att kolla på sig själv i spegeln, tycka det är kul att ta snygga selfies osv.

Och det är nu ni ba "men vafan är problemet det där låter ju fett soft?"

Jo såhär va. Om en kan känna sig snygg så kan en också känna sig ful. Det är två sidor av samma mynt som ställs emot varandra. Och den här glädjen över att vara snygg kan så snabbt övergå i ångest över att vara ful. Det blir som att en knyter sin lycka till något som är så förrädiskt föränderligt som utseende. Därför blir jag så jävla irriterad när folk dillar om att alla är vackra och hur viktigt det är att en upptäcker sin egen skönhet och jadajada.

Nej, du behöver inte känna dig snygg för att vara lycklig. Allra bäst chanser att må bra har du nog om du slutar fundera så mycket på utseende och lägger fokus på andra grejer (sen är det inte lätt eftersom det finns en skönhetshysteri så can´t blame those who can´t change liksom). Sluta tänka på om du har en ful eller snygg dag. Sluta kolla dig i spegeln. Sluta kolla på program som handlar om utseende. 

Skönaste känslan är att slippa oro sig över utseende, och vara helt likgiltig inför om andra tycker en är snygg eller ful. Ba utgå från att ni ska mötas som människor och inte att du är nåt jävla konstverk som ska hyllas. Den känslan slår "lyckan" i att känna sig snygg. Lovar.