Jag har funderat länge på begreppet manshat, vad termen antyder och vad det ofta förklaras som. Och kommit fram till att vad det låter som, inte är vad det är.
Manshat. Det låter som om det betyder att hata män pga deras könstillhörighet, särskilt om en sätter det i relation till begreppet kvinnohat och ser dom båda som motsatsförhållanden. En kvinnohatare ser (medvetet eller omedvetet) kvinnor som lägre stående varelser, och en manshatare borde ju då rimligtvis se män som mindre mänskliga och mindre värda än kvinnor.
Men många feminister jag vet, som säger att de hatar män och inte motsätter sig att bli kallade manshatare, har en helt annan definition av begreppet. Skillnaden på hur dessa feminister definierar manshat och hur icke-feminister ser på manshat tror jag är anledningen till extremt många missförstånd. Jag vill därför försöka reda ut vad jag (och kanske många andra manshatande feminister med mig?) menar med manshat.
Det kommer bli lite förvirrande nu med rubrikerna här under, men det är för att jag vill få med dom två olika förståelsegrunder av manshat som jag uppfattar finns i feministiska kretsar.
Det gäller inte alla män
Hatet riktar sig mot maskulinitetsutövande, alltså mot manlighet snarare än män. Det är inte riktat mot alla manliga individer, utan strukturen. Det är alltså
inte ett utbrett förakt mot alla män, som grundar sig en övertygelse att de är rättfärdigt underlägsna kvinnor, utan det handlar om att se att maskulinitetsutövande är förtryckande och att därav alla som "beter sig manligt" förtrycker (både män och kvinnor, men oftast män).
Fanny skriver mer utförligt om det här.
Det gäller alla män
Många feminister (och andra kvinnor) beskriver ofta att dom får obehagskänslor av att vara nära män, enbart vill umgås med kvinnor etc etc. Och att detta gäller alla män. Många kallar detta för manshat.
Men egentligen handlar det om rädsla.
Vill hon slakta alla män eller vaddååårå?
Så alltså, som jag ser det så hatar inte manshatande feminster alla män. Det handlar snarare om att dom (vi, jag också ju) hatar maskulinitetsutövande eller helt enkelt är rädda för män. Eller både och såklart!
Jag tycker överlag att termen manshat är problematisk. Inte minst för att den är förvirrande och missvisande, utan också för att den är väldigt cisnormativ. Manshat är ju en slags reaktion på att bli förtryckta av dom som är högre i hierarkin, cismän, men själva termen man innefattar ju även transmän. Så blir konstigt.
Jag är en sån där feminist som får äckelkänslor av snubbigheter och tror att manlighet/maskulinitetsutövande är skevt och förtryckande. Men jag hatar inte alla män ba för det. Umgås gärna med killar som inte måste visa sig macho. Och jag umgås helst inte med kvinnor som spelar macho heller. Så själva könet är liksom inte avgörande för hatet för min del, utan snarare hur manlig personen är (även om det främst är män som beter sig svinigt manligt).
Jag skulle föredra att kalla mig manlighetshatare. Vad tror ni, är det en bättre term?
Jag har också roat mig med att tänka på hur det kom sig att feminister började beskriva sig själva som manshatare. Min teori är att det i första läget var antifeminister som kritiserade den feministiska rörelsen för att vara manshatisk (för att den lyfter fram mäns förtryck i ljuset) och kallade feminister manshatare. Feminister har därefter anammat detta begrepp och försökt göra om betydelsen till sin. Eller va tror ni? :)
