moralfjant

Ligger hemma och tycker synd om mig själv idag pga fett ont i knäet. Tänker att fan vad najs det vore att kolla på en film, men pallar ingen superseriös utan vill ha en mysig. Så jag går in på barnfilmskategorin och väljer en otecknad en som ser cozy ut, med lite lagom övernaturlighet och sånt. Två barn i huvudrollerna. Njuter fram tills det är typ en halvtimme kvar av filmer för vad händer då?

 

ETT AV BARNEN FUCKING DÖR! Asså en av huvudpersonerna! Helt plötsligt! I en barnfilm!!!!!!!!!!!!!!!

 

Åh vad jag grät och nu har det gått en halvtimme sen den tog slut och grinar fortfarande till och från. Klarar inte av mysiga filmer som helt plötsligt blir sorgliga. Det här va fan värre än när Mufasa dog.

 

Är du blödig när du ser på film? Jag gråter till typ alla småsorgliga filmer. Särskilt när folk sjunger av nån konstig anledning. 

 

Jag såg filmen Whip it och den var typ det bästa jag sett på länge! Typ bara massa brudar som dessutom får ha olika personligheter och det görs inte narr av deras utseende utan dom får liksom va...människor typ. Och dom va så coola och hade så roligt och sporten är så brutal och jag är lite kär. 

 

Nu är jag fett sugen på att börja på roller derby och bli sådär cool själv. Fast hähä, kan inte ens stå på ett par rullskridskor. Jag får nöja mig med att behålla den drömmen i fantasin. 

 

En grej som kan sticka i mångas ögon och som till viss del plågar mig själv är att jag är beroende av en man. Rent ekonomiskt. Min sambo försörjer mig. Jag skulle kunna jobba mer och leta efter en egen lägenhet men jag trivs som fan med den här livsstilen (eller okej jag vill få ett halvtidsjobb + ströjobb + kunna sköta mina ideella engagemang för hatar att va sysslolös). Och eftersom jag är hemma mer så gör jag såklart mer hushållsysslor och sånt. 

 

Det känns bra att jag kan vara mer kräsen med vilka jobb jag söker än mina vänner som måste ta vad som helst för att kunna klara hyran. Tryggt för mig. Soft. Dessutom är jag ju jävligt kär så skulle ju inte alls kunna tänka mig att bo utan honom och det är ju ömsesidigt så käääärleeeekens kraaaaft ni vet *ler ironiskt*.

 

Men jag vet ju att den här bekvämligheten kan ha ett högt pris i längden. Min osjälvständighet (för ja tyvärr krävs att jobba heltid i detta samhälle om en ska klara sig på egna ben) och ekonomiska beroende kan självklart sätta mig i skiten some day. Det är något jag måste ta ställning till, fundera på. Vad värdesätter jag mest? 

 

Och just nu värdesätter jag mest att få leva mitt liv på det sätt jag gör - utan press på att själv kunna betala räkningarna. Jag väljer att kliva ner i kvinnofällan och göra mig själv ekonomiskt beroende. Jag ska inte säga att det är ett fritt val för klart som fan att det är en form av patriarkal underkastelse som ligger bakom även om det tar emot att erkänna det. Eftersom samhället är uppbyggt för att det ska va fördelaktigt för (medelklass)kvinnor i förhållanden att jobba mindre så blir det ju lätt hänt att jag tar den bekväma vägen. 

 

Ja, jag är värsta feministen men jag gör också patriarkala val - för att det ofta är enklare. Och även om det är viktigt att rannsaka sig själv tror jag också att det är viktigt att inte känna skuld över att "underkasta sig". Du är inte mindre feminist för att du sminkar dig på samma sätt som du inte är mindre feminist för att du är hemmafru. Vi tar dom strider vi orkar och om ett patriakalt leverne kan vara fördelaktigt så är det inte konstigt att välja den vägen. Vi ska självklart försöka bekämpa strukturerna men vi ska passa oss jävligt noga för att fördöma dem som följer normerna. 

Hej. Jag heter Mican. Jag är 22 år och vänsterextremist. 

 

Jag är extremt mycket för sånt som jämställdhet, fred på jorden, människors rätt att leva ett värdigt liv och djurrätt. Jag är extremt mycket emot sånt som nazism, rasism, sexism och förtryckande grejer överlag. Jag tycker att politiskt våld kan vara nödvändigt och vill göra revolt mot det rasistiska-sexisitiska-kapitalistiska samhället vi lever i. Jag ser inget fel i att bryta mot lagen om det behövs för att komma dit.

 

Jag älskar katter, är wannabe-vegan, jobbar både betalt och ideellt med att stödja utsatta människor och klarar inte av att döda en fluga utan att må dåligt. Jag ser skiten för att jag vägrar blunda för den och jag påpekar skevheter om och om igen för jag vill så gärna göra världen till en bättre plats. Jag skapar dålig stämning vid fikabordet, upprör närstående med mina feministiska rants, får folk att störa sig på mig - inte för att det är kul, utan för att jag vet att det behövs för att nå förändring.

 

 

Ni har fel, förstås. Högerextremister vill skapa ett ojämlikt samhälle. Vi vänsterextremister vill hindra dem. Vi må vara beredda att ta till starkare medel i kampen mot förtryck, men det är vår styrka - inte vår svaghet. Jag kan förstå att ni inte vågar stå på barrikaderna - ärligt talat vågar jag det knappt själv, jag är nog en rätt mesig rebell när det verkligen gäller. Men fuck you very much om ni säger att jag är likadan som nazisterna, att mitt arbete för jämlikhet egentligen är självisk identitetspolitik, att jag gör fel när jag kämpar mot förtryck. Ni borde vara tacksamma att någon annan tar den kamp ni själva inte vågar föra. För vet ni, någon måste göra det. Någon måste sätta ner foten, vara jobbig, bryta mot skeva lagar, blockera nazisters marscher, kasta tårta på rasister, kedja fast sig vid oljefartyg, spreja ner sexistiska affischer - någon måste göra motstånd mot de fascistiska vindar som sveper in över vårt samhälle och hotar oss alla. 

Det är dags att du slutar förfasa dig över oss ofarliga vänsterextremister och istället ser det verkliga hotet. På tiden att du upprörs av och motarbetar nazisters mördande och skändande istället för vänsterextremisters motaktioner. Ingen av oss vill leva i ett nazistiskt, fascisiskt och sexistiskt samhälle. Så kämpa med mig, inte mot mig. 

 

Asså guud vad jag brottas med hur jag ska rösta i höst. Jag kan liksom inte riktigt få kläm på om jag tror att V:s eller F!:s politik är bäst. Känns som att jag håller med om typ allt båda partierna förespråkar.

 

Jag tycker feminism är fett viktigt (surprise!) och det verkar som att F! är bättre på den punkten. Men jag tycker välfärdsfrågor och att arbeta emot kapitalism är minst lika viktigt och får känslan av att V tar den frågan mer på allvar.

 

Eller asså jag vet inte men aaaargghh.

 

Ni vet myten om att feminister är manhaftiga kvinnor med "penisavund"? Som föraktar och i det längsta avhåller sig från att uppfattas som kvinnliga? PTTTJFFFSCCCH!!!!!!

 

Aldrig har jag varit så "tjejig" som jag är nu. Innan jag blev feminist föraktade jag det kvinnliga, för jag hade ju lärt mig att det var lite sämre. Jag tyckte det var fånigt att fnittra in public, fånigt att högljutt visa hur mycket en bryr sig om kompisar/partner, fånigt att finna glädje i att måla naglarna, fånigt att vara "för tjejig" helt enkelt (vad nu det innebär).

 

MEN NU! Oj jävlar vilken insikt jag har fått. Jag har gjort en tvärvändning och gått från att förakta kvinnlighet till att avsky manlighet, vilket är mycket vettigare. Maskulinitetsutövande får ändå jävligt negativa följder liksom.

 

Jag fnyser inte längre åt fnissande tjejer utan skrattar med istället. Mina naglar är för närvarande målade och det var en fett lång process på en pysselkväll med hallongrottor och tjejsällskap och det var så fint! Och jag räds inte längre att öppet visa omtanke och kärlek till vänner. Sen så uppfattas jag ändå inte riktigt som totalt tjejig av andra, med dom kulturella betydelserna som läggs in i det. Och det är helt okej, för det är liksom inte riktigt jag. Jag är kanske aningen mer reserverad gentemot nya bekantskaper ibland, jag fixar mig knappt utseendemässigt, jag är mer burdus än tvekande, mer grov än söt osv men det handlar om min personlighet, och inte längre ett försök att undvikas att ses som tjejig (fjantig).

 

Feminister därute! Både kvinnor, män och icke-binära. Har ni blivit mer tjejiga i och med er feministiska övertygelse?

 

Jag tycker om att inreda. Skäms nästan för den materialistiska lyckan jag kan få över vissa grejer. Typ  som den här katthyllan jag fick i present av killen i fredags. 

 

DEN ÄR HELT AMAZING! Vill sätta upp den i köket och ställa in fina plåtburkar i olika färger med te i och kryddväxter och nån fin receptbok. Jag älskar inredning som är lite konstig, gärna massor av olika färger också. 

 

Han fick såklart en present av mig också. Ett par långkalsonger. Joråsåatteeh.

 

Asså denna dag. 

 

Hade tänkt att jag nu eller snart skulle producera fett grymma blogginlägg. Inte minst med tanke på att jag länkas i feministbloggpeppen så vill jag ju liksom visa framfötterna. ÄLSKA MIG typ.

 

Och så ba rasar det in massa andra grejer jag måste fixa. Mer jobb och sen nån betalning och så är jag med i facket eller måste kolla och sen nu senast ett besked att jag blitt underkänd på min sista tenta. FAIL - klarat mig genom utbildningen i 3,5 år för att köra en sketen liten masterkurs i slutet (det var dock ett enkelt misstag från min sida så hoppas läraren kan omvärdera). 

 

Känner mig bara...obekväm och sugig. Känner press på att skynda mig med att plugga till körkortet och samtidigt fixa jobbet sjukt bra och samtidigt hålla ögona öppna för mer jobb så killen slipper försörja mej och sen kolla på bröllopsresa så vi hinner boka det i tid (iofs fett kul oxå) och så vill jag va engagerad och mentorsaktig i tjejjouren nu när vi fått in hyfsat nya rekryter och ba massa annat. 

 

Hatar när jag får sån här framtidsångest. Det är ju så jävla onödigt och jag vill kunna njuta av livet utan att prestera på topp. Carpe Diem-flum ni vet. Men det är svårt. Jättesvårt ibland faktiskt.

 

 

Gick upp ur sängen 06.00 och har spelat fotbollscup fram tills nu. Kommer inte på nåt skit att skriva om. Så istället får ni en 4 år gammal bild på min rumpa. 

 

The queen of svankande!

Asså fattar ni vad sjukt? 3,5 års studier och nu är det bara över. Och vafan ska jag göra nu? Har ju lite jobb på g men alla dessa val! Spännande och läskigt på samma gång :) 

Vilken väg ska jag ta, känns lite såhär typ: 

 

Asså guuuuud diskuterade med en människa som tycker att samma handling alltid är lika bra/dålig. Och som fördömde fattiga personer som ej finner sig i sin utsatthet typ. Jaja, ni får läsa själva. 

 

Obs tänk på att innan denna debatt utspelade sig hade flera människor (däribland hen själv) argumenterat mot att ge tiggare pengar (ge till organisationer ist!) och raljerat över hur många av dem som spelade falskspel + att dessa lurendrejare förstörde för alla ärliga fattiga. Typ så. Därav mina första kommentarer. 

Läs gärna och säg ärligt - gör jag nåt fel i diskussionen? Tycker du jag är för hård? För mjuk?

Igår hände en grej som händer rätt ofta. En snubbe rörde vid mig och jag tyckte det var obehagligt. Asså, det var inte så att han ville va medvetet elak eller ens hade nåt snuskigt uppsåt (tror jag). Utan han var servitör och liksom la handen lite vänligt på min axel när jag beställde. Men det va ändå fett obehagligt. 

 

Varför, snubbar, måste ni röra vid tjejer ni knappt känner? Snälla inse att vi så jävla många gånger blivit rörda fastän vi inte velat det. Många gånger på ett tafsande, slemmigt sätt. Massor av gånger på ett sätt som är menat att vara vänligt. Men dina intentioner med beröringen spelar liksom ingen roll. Bara grejen att du tar dig friheten att röra mig utan att jag på nåt sätt antytt att jag vill att du ska göra det är skev. 

 

Och du måste fatta att det finns en maktaspekt med i det hela. Det är inte samma grej att en tjej lägger en hand på din axel, som att du gör det på hennes. För oss finns ett reellt hot med i bilden - vi vet hur många snubbar det finns som tafsar, förgriper sig, våldtar. Som inte bryr sig om vi önskar beröring eller inte. Gubbar som klämmer oss i armar, kramar, drar oss in till sig och vill se det som kärvänligt. För mig är det bara obehagligt, dom förutsätter liksom att jag vill va nära dom.

 

Ett tips är att avvakta med att röra vid en tjej tills hon har rört vid dig många gånger. Och att alltid alltid alltid försöka läsa in signaler när hon gör det. Verkar hon rygga tillbaka, ens det minsta? Släpp henne då. Det kan vara läskigt att säga ifrån, och en vill kanske inte peka ut killen som obehaglig. 

 

Det här gäller särskilt GUBBAR som ska röra yngre tjejer. Varför gör ni detta? Blir galen.

Har du några dumma grejer du gör?

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när folk gör det till nån slags stående skämt eller upplever sig hotade pga mitt engagemang. Asså visst är det rätt kul att bli omkramad och få höra "äntligen en feminist i mitt hus" eller lite komiskt när nån snubbe ba "du är så läskig, tänk om du klipper av mig kuken" nej okej nu överdrev jag men ni fattar. 

 

Men samtidigt - varför ska ni göra det (mig) så jävla exotiskt? Lägga fram det som om kampen för jämställdhet inte är att ta på allvar? Nu menar jag inte mina kompisar, med dom skämtar jag gärna om sånt, utan menar folk i omgivningen jag knappt träffar. 

 

Om ni vill uppmärksamma mig pga mitt engagemang när ni träffar mig, kan ni ju typ säga "du är ju fett cool som jobbar för jämställdhet" eller nåt. Inte typ "höhö nu kommer feministen, nu får vi passa oss". Eller värre: direkt börja fråga om hur "extrem" jag är i min kamp för jämställdhet. Typ "Asså det är väl okej att va feminist, men du är väl inte sådär extrem?".

 

Hehe tänk om samma grej hade hänt nån som var med i Läkare utan gränser. Ba "Alltså det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?". Fett dumt ju.

 

Alltså, jag har ju egenligen redan ett motto vad gäller städande. "A clean house is a sign of a wasted life" och med det menas att jag djupt avskyr sysslan och undviker det om jag kan. Meeeeeeen ibland äre ju så jävla skitigt på golven av damm och sand så att jag måste dammsuga. Och damma. Och torka av borden.

 

Då har jag ett annat motto, lite Ronja Rövardotter-influerat. Som betyder att jag inte direkt överanstränger mig för att det ska bli rent under soffan.

 

 

Jag och killen firade mini-jul igår, eftersom vi på julafton är på varsitt håll. Vi hade en deal att vi skulle ge varann så dåliga julklappar som möjligt. Han vann.

 

Jag har lagt till en ny kategori "Rasism och andra orättvisor" eftersom jag kände att det blivit mycket snack om vithet och privilegier och helt enkelt rasism här på senaste tiden. Och i kategorin så buntade jag dessutom ihop andra orättvisor jag skriver om då och då, pga vill ha så få kategorier som möjligt. 

 

Iallafall, när jag då gick in i mitt arkiv för att ändra så läste jag några gamla inlägg av mig själv och ba uuuuuuuuuuuuuusch hur fan kunde jag tänka detta, och ännu värre skriva det? Rasistiskt, transfobiskt och bara allmänt äckligt liksom. Har låtit dom vara kvar dock pga vill komma ihåg hur jag tänkte förut. 

 

Samtidigt känns det väldigt skönt. Jag älskar att ändra mig ju. 

Alltså jag vill våga göra lite mer aktivist-grejer i vardagen. Nån som har ett tips på vad en kan göra? Asså det får inte vara alltför lagbrytande pga är lite feg. Men typ smågrejer som att klistra lappar eller riva ner affischer ska jag nog klara av!

 

Och innan nån säger att "det är inte rätt väg att nå förändring på" så fundera fan ett varv till på det. Fundera på om du verkligen vill kritisera dom som försöker bekämpa sexism istället för att kritisera sexismen. Fundera på om det verkligen är rimligt att följa reglerna när reglerna är skeva. 

 

Typ såna här klisterlappar. Vart hitter en såna?

 

Min navel är ju rätt känd för sin sugighet, och idag hittade jag ännu en knäpp grej däri.

 

ETT GRANBARR! 

 

Historien bakom är att jag sålt lite julgranar och därför barrat ner mig rätt rejält. MEN! Jag hade en t-shirt, tjocktröja samt en tjockjacka med dragkedja ända upp till halsen. Hur barret letade sig förbi alla lager av kläder och dessutom längst in i naveln är en fråga jag inte kan svara på. Mystiskt. 

När jag är på ett lite konstigt humör, lite sådär uttråkad och smådeppig på samma gång - då går jag in på klockren.nu.

 

Hjälper varje gång. Vet att jag är knäpp. Ska sova nu. Gonatt!