moralfjant

Jag är jävligt öppen med att jag inte tycker alla människor är lika mycket värda (typ en seriemördare är mindre värd än Moder Theresa liksom) och vissa stunder så tänker jag att vissa människor ba borde döööö eller torteras så dom skärper till sig. 

 

Men sen så ba upphör hatet och viljan att förstå tar vid. Och så kanske jag förstår, eller så gör jag inte det och fortsätter ogilla personen. Fast utan att vilja hen nåt illa. Liksom jag typ avskyr Jimmie Åkesson och tycker det vore asnajs om han slutade sprida sina människohatiska och dödliga åsikter men önskar honom ändå ett bra och tryggt liv. Jag vet, det är fett sjukt egentligen.

 

Jag hoppas att mina meningsmotståndare och t.o.m dom som hatar mig (typ på flashback) kommer att leva lyckliga friska liv med mycket glädje. Asså jag avskyr ju dom och vill gärna slippa se dom men önskar dom inget ont ändå. Är ju dessutom av den läran att jag tror att lyckliga människor ofta beter sig bättre mot sina medmänniskor (även om det såklart finns ruttna ägg även bland dom). 

 

Jag tycker det är så jävla komiskt när folk påstår att jag vill skada andra. Asså du får nog leta länge efter en person som bryr sig lika mycket om människor som jag gör (och är lika självgod hehe). Därav inte sagt att jag alltid kommer att vara trevlig mot alla, värdesätter ju mitt fuck-off kapital. Men även dom jag är otrevlig mot bryr jag mig om, knäppt nog. Inte så att jag skulle dö för dom, men tillräckligt mycket för att vilja dom väl.

 

Men nån gräns har det såklart. Säg att det va en människa som typ verkligen skadade mig eller nån annan (typ hotade, misshandlade osv) och det hela inte upphörde, klart jag skulle bli lättad om hen blev påkörd eller nåt. Så jävla helgonlik är jag inte.