Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när folk gör det till nån slags stående skämt eller upplever sig hotade pga mitt engagemang. Asså visst är det rätt kul att bli omkramad och få höra "äntligen en feminist i mitt hus" eller lite komiskt när nån snubbe ba "du är så läskig, tänk om du klipper av mig kuken" nej okej nu överdrev jag men ni fattar.
Men samtidigt - varför ska ni göra det (mig) så jävla exotiskt? Lägga fram det som om kampen för jämställdhet inte är att ta på allvar? Nu menar jag inte mina kompisar, med dom skämtar jag gärna om sånt, utan menar folk i omgivningen jag knappt träffar.
Om ni vill uppmärksamma mig pga mitt engagemang när ni träffar mig, kan ni ju typ säga "du är ju fett cool som jobbar för jämställdhet" eller nåt. Inte typ "höhö nu kommer feministen, nu får vi passa oss". Eller värre: direkt börja fråga om hur "extrem" jag är i min kamp för jämställdhet. Typ "Asså det är väl okej att va feminist, men du är väl inte sådär extrem?".
Hehe tänk om samma grej hade hänt nån som var med i Läkare utan gränser. Ba "Alltså det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?". Fett dumt ju.
Jag läste en intressant diskussion i fb-gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning idag. I trådstarten klargjordes att det är att tvångsköna om en kallar sitt barn för hon eller han enbart genom att se till barnets genitalier. Alltså, om jag fött en unge som har snippa och säger att hen är flicka och kallar henom för hon så är det att tvångsköna, och det är cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer).
Först när jag läste detta så ba WHOOOA asså nu har det gått för långt typ. Alla måste väl inte bli könslösa oh jadajada. Men så läste jag på lite mer och ba men yeah true that.
För om jag kallar ett barn med snippa för hon eller ett barn med snopp för pojke så antar jag ju att barnet är cis-person. Istället kan jag ju säga hen och därav vara säker på att inte felköna, eftersom hen ju täcker in både han och hon och mer därtill. Att bara ta för givet att ungen är cis är ju faktiskt cisnormativt, går liksom inte att komma ifrån det. Genom att göra det så förstärker jag tvåkönsnormen (det finns bara cis-män och cis-kvinnor) och risken finns ju att mitt barn personligen kan få lida för det om hen ej är cis.
MEN VAD HÄNDER I TRÅDEN?
Jo, folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska och säger att dom inte alls tvångskönar sina barn. Folk säger att det gått till överdrift, att det är för extremt och etc etc. Blir sura på hen som säger att det är cissexistiskt. Typ vanliga reaktioner mot all form av normkritik alltså. Och det där är så skevt.
Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då. Det betyder inte att du är en dålig förälder eller ond människa. Jag könar folk i min omgivning hela tiden och är allmänt cisnormativ men tänker fan inte sitta och försvara det eller bli kränkt när nån påpekar hur skevt det är. Om jag blir provocerad när nån säger nåt för att jag själv är "skyldig" till det, så istället för att ba neej så får du inte säga om mig jag är faktiskt sneeeel vad dum du är som kallar mig sexist så kan jag ju faktiskt ifrågasätta mig själv lite. Don't shoot the messenger liksom.
Jag vägrar hindra en viktig kamp för att behålla en bild av mig själv som ofelbar.
Däremot så inser jag väl att jag inte kommer sluta abrupt med att köna folk i min omgivning jag inte känner och skulle nog inte lyckas låta bli att köna min framtida unge heller, helt enkelt för att jag tycker det är svårt att gå emot en så stark struktur. Jo, får erkänna att jag är lite egoistisk på det viset att jag ibland inte engagerar mig pga är för bekväm. Men jag kan ju ändå, även om jag inte i praktiken gör allt jag borde, försöka stötta andra som faktiskt lobbar för den här viktiga förändringen. Genom att skita i att argumentera emot bara för att försvara min egen stolthet, typ. På samma sätt tänker jag kring att vara vegan. Ja, det är mycket bättre att va vegan men jag pallar inte. Tänker dock inte kasta skit på veganer som ifrågasätter köttätande, tvärtom.
Asså jag är så fullkomligt trött på människor som alltid måste ge sin åsikt på precis allting, och inte tänker efter vad deras sk "sakliga kritik" leder till. Fine, du får gärna kritisera grejer inom feminismen du inte gillar, internkritik är viktigt. Men gör det på ett sätt som främjar kampen. Förslagsvis med feminister istället för med antifeminister. Det förstnämnda kan va utvecklande, men det sista är bara fett skevt.
Jo jo, du kommer väl få beröm för hur "nyanserad" och "vettig" du är som "vågar" langa kritik mot oss radikala feminister. Av antifeminister, det vill säga. Jag tror inte många avståndstagare gör det medvetet, det här att köpa sig själv billiga poänger på den feministiska kampens bekostnad, utan dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är.
Jag höll på så hela tiden förut. "Jag är feminist men jag hatar inte män" eller "Jag är sjukt vänster men AFA är ju dumma" eller whatever. Det viktigaste var liksom att promota mig själv på rätt sätt så att folk inte skulle tro att jag var för extrem. Att jag då samtidigt upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar fattade jag inte, och sket väl i. Först nu på senare tiden jag har insett att det inte är så jävla viktigt att ta avstånd från allt jag inte håller med om. För om jag genom att uttryckligen ta avstånd från manshat ger antifeminister vatten på sin kvarn, då håller jag hellre käften. Och så kan jag ju typ kritisera sexism istället, nåt som faktiskt för den feministiska kampen framåt.
Om du vill bidra till att skapa ett bättre samhälle måste du lära dig i vilka sammanhang det är främjande att ge kritik och ta avstånd, men också när du borde skita i det. That's it liksom.
Men sen kanske du inte är så jävla på att "censurera dig själv" för ett gott syfte, utan tycker det är viktigare att du som person blir uppskattad och älskad. Inte konstigt, men inte heller särskilt konstruktivt i ett större sammanhang.
Varför inte se helhetsbilden istället? Vems agenda ditt avståndstagande tjänar. För feminismen har utstått spott och spä sedan dess uppkomst och jag blir uppriktigt sagt ledsen när folk faktiskt tror att detta hån av feminister i olika former på bloggar och twitter skulle vara att vara objektivt kritisk.
Alltså, den här frågan är så knepig. Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att vi lever i ett samhälle där män har mer makt än kvinnor och där kvinnoförtrycket är tydligt och genomgripande. Meeeen, patriarkat?
Patriarkat (av grekiskans πατριάρχης, patriarkhēs, fadersvälde), patrikarkal och patriarkalisk (oinskränkt fadervälde) är gamla begrepp för samhällen som kännetecknas av fäders inflytande inom familjen, manliga ledares envälde och övervikt för männens inflytande i samhället. Inom sociologi, antropologi och feminism åsyftar begreppet teorier om en samhällsordning som ger fäder och äldre män institutionaliserad makt över kvinnor, barn, yngre män, och egendom, exempelvis som familjeöverhuvuden, klan- eller statsledare, ålderman/byäldste, religiösa ledare, etc.
Alltså, min tanke är att vi i Sverige inte längre lever i ett regelrätt patrarkat. Samhällsordningen innebär inte att män självklart ges mer makt i form av ojämställda lagar eller så. Om vi ser globalt finns det ju dock många länder där kvinnor inte har samma formella rättigheter, och historiskt sett så har det ju varit så även i Sverige. Nu ser det inte ut så längre. Men betyder det att vi är jämställda? NEJ!
Jag ser det som att vi fortfarande lever i efterdyningarna av det patriarkat som en gång rådde i Sverige, och även påverkas av den mer utpräglade patriarkala världsordningen runt omkring vårt land. Även om kvinnor ofta inte stöter på formella hinder för att typ bli statsministrar, så har vi fortfarande sociala normer och strukturer där manlighet värderas högre. Detta kan ta sig uttryck på massor av olika sätt, alltifrån lägre löner i traditionella kvinnoyrken till att det anses förnedrande att kasta som en tjej i handbollen.
Jämställdhetskampen kan ses lite som om vi varit helt jävla insjuknade i cancer, vi håller på att få behandling nu men fan vad segt det går att bli frisk. Massor av människor försöker komma fram till grymma botemedel men dom hindras av att andra inte förstår vikten i det hela, så det är ett evigt kämpande i uppförsbacke.
Vad tror ni, kommer vi nån gång lyckas bli helt jämställda?
Först och främst: ja, jag tycker att alla individer som har möjlighet ska engagera sig mot förtryck. Även om du själv inte drabbas av förtrycket i fråga. Sen ere klart att en inte kan göra allt eller engagera sig i allt, och ibland passar inte ett engagemang i livet. Även privilegierade människor kan ju må jävligt dåligt och då är det inte rätt att kräva att hen ska stå för barrikaderna och kämpa för nån annans rätt när hen har fullt upp med att orka leva själv.
Konkreta saker du kan och bör göra
För att motverka förtryck kan du till exempel blogga om orättvisor (yeey), demonstera, gå med i en anti-rasistisk eller feministisk förening (eller annan förening typ för dövas rätt eller whatever liksom). Du kan se till att i din vardag aldrig stödja förtryck, till exempel säga emot den som uttalar sig nedsättande om en funktionsnedsatt person eller drar sexistiska skämt. Du kan lägga upp politiska statusar på facebook. Du kan bli vegan. Alltså listan kan göras hur lång som helst, ta det i den takt du orkar med och välj de delar som funkar för dig. Men gör nånting! :)
Det är ett strukturellt problem och bör behandlas därefter
Dock så har jag inte direkt en övertro på att lägga ansvar på individuella individer. Jag gillar inte idén med konsumentmakt for example. Tror inte att vi kan komma tillrätta med miljöproblem genom att uppmana människor att sopsortera, istället måste vi stifta lagar som tvingar folk att välja miljömedvetet. Tycker heller inte fattigdom ska bli en välgörenhetsfråga utan människor ska tvingas betala skatt så att alla kan ha det bra liksom. Det är skitsvårt att leva förtrycksfritt i ett förtryckande samhälle så det räcker inte att individer ändrar sig, hela systemet måste ändras.
Men för att få en ändring i systemet så är det ju skitbra att typ engagera sig politiskt eller på andra sätt försöka medvetandegöra folk om skevheter som råder i samhället, så att fler kan engagera sig emot det.
Som privilegierad har du mer makt Jag vet inte om jag skulle säga att privilegierade personer har mer ansvar när det gäller att få orättvisor att upphöra, t.ex att vita har mer ansvar att se till att motarbeta rasism än icke-vita. Däremot har privilegierade grupper ofta mer makt när det gäller att kunna motverka förtrycket. Detta bör användas genom att förmedla vad den förtryckta gruppen behöver (observera tolkningsföreträde: det är den förtryckta gruppen som ska sätta agendan) eller ännu hellre ge plats för en icke-privilegierad grupp att komma till tals i ens plattform.
Ett citat från Spiderman (?) passar väl in: "With great power comes great responsability"
Ja, eller 9 av 10 tjejer i den här studien om könsdiskriminerande resklam och psykisk ohälsa hos unga. Att jämföra med 3 av 10 bland killarna. Skevt. Skevt överhuvudtaget att unga ska må dåligt över reklam, men jag kan inte direkt säga att jag är förvånad över att tjejer mår ännu sämre.
Nästan 9 av 10 tjejer och nästan hälften av killarna har känt att de velat ändra något med sig själva när de sett reklam.
Jag blir så arg. Ska fan alltid bära med mej en sprejburk att måla över sexistisk reklam med. Who's with me!?
Så sa en kvinna till en flicka på typ 3 bast. Jag ville ba skrika NEEEEJ, ta ungen under armen och fly till Narnia. För fan vad skevt det är att säga så. Tidigt lära girlsen att det inte är så viktigt vad dom själva vill. Att tjejen inte ville kramas (eller hur det nu var, såg inte situationen innan) spelar ingen roll för vill killen kramas då blir det till att kramas. Och i förlängningen: vill killen knulla så blir det knulla.
Tycker förresten att typ samma sak riktas mot barn överhuvudtaget, även pojkar. Folk tvångsgosar liksom med dom, tvingar på dom pussar och kramar och små nyp i kinderna. Ba sluta med det. Låt ungarna själva bestämma om dom vill bli gosade med.
Eller skulle du vilja att nån lyfte upp dig och pussade på dig när du inte var på humör för det? När du är både fysiskt och psykiskt i maktunderläge till personen ifråga? Nä juste.
På transformering.se kan du läsa om massor av förvirrande grejer kring kön & könsidentitet som vi som är cispersoner (och andra också såklart) behöver få insikt i.
Det kan också handla om att själva könsorganet på ett nyfött barn inte går att definiera som en snopp eller en snippa. Dessa barn (ungefär 10-20 barn per år i Sverige) får då genomgå korrigerande kirurgi för att bli antingen det ena eller det andra.
Ni har väl inte missat denna? Jag ser med spänning fram emot vad som komma skall :)
Julen, mysigt är det på många sätt. Gillar att tända ljus, äta choklad, mysa med the och pyssla. Vad jag inte gillar med julen är all jävla köphets. Alla onödiga julklappar som bidrar till den kapitalistiska utsugningen av människor i andra länder.
Jag måste säga att jag är så ofantligt trött på att bli avfärdad som rabiat manshatare när jag beskriver en struktur som för mig är smärtsamt tydlig - män förtrycker kvinnor. När en är med i en tjejjour och är feministiskt engagerad inser en rätt snabbt hur mycket skit män gör och kommer undan med. Det handlar inte om att peka ut enskilda män utan det handlar om att beskriva manlighet som socialt konstruerad och hur SJUK denna konstruktion är. Hur män föds och uppfostras in i en förtryckarroll.
Ja, ibland överväldigas jag av ett hat mot män. När jag för 76 gången pratar med en 14-årig tjej som blivit våldtagen av sin tränare, såld som hora, kränkt och hotad ja då blir jag arg på män och manlighet. Att det finns strukturer i samhället som gör att män kan bete sig såhär och komma undan med det. Och att i stort sett alla män förtrycker kvinnor på något vis (omedvetet förstås) kan göra att jag blir trött på att umgås med män. När jag märker av smygförtrycket (dom märker det inte ens själva). Men ändå älskar jag min pojkvän, min bror och min pappa - det är som sagt inte riktat mot enskilda män utan män som koncept, manlighet som social konstruktion.
Jag skulle önska att folk istället för att direkt avfärda mig när jag kommer med provocerande och ny information för dem bara kunde stanna upp och lyssna på vad jag faktiskt säger.
Ja, hatet kanske inte är konstruktivt men det är fan logiskt att hata sin förtryckare ibland. Det är väl jättekul för dig om du har förmåga att älska allt och alla hela tiden men jag pallar inte det. Och att då folk hela tiden ska skambelägga oss "manshatare" - gör mig så trött. För vi gör faktiskt ingen skada (de flesta av oss). Vi bara reagerar på det förtryck vi utsätts för. Och berättar för andra hur män förtrycker.
När jag talar om att kvinnor blir förtryckta och att kvinnor är offer för patriarkala normer så menar jag inte en viss typ av kvinnor. Det gäller alla kvinnor. Feminister och icke-feminister. Rakade och orakade. Advokater och hemmafruar.
En individ är inte mer eller mindre offer för kvinnoförtryck beroende på utseende, arbete, intressen etc. Du kan inte heller bli mer fri genom att vara mer medveten. Som kvinna är du offer för kvinnoförtryck, alltid. Sen kan olika kvinnor förstås råka stöta på olika former av förtryck. En del kanske möts av kvinnoförtryck i form av sexuella övergrepp, eller typ blir misshandlade av sin partner. Andra kanske utsätts för det genom att förväntas ta mer ansvar för hushållets städning och parets känsloliv. Några blir kallade för hora, fitta, bitch. Vissa får inte spela fotboll på samma villkor som herrarna i föreningen. De allra flesta av oss möter det på flera olika sätt.
Kvinnoförtryck är ett strukturellt problem som genomsyrar alla delar i samhället. Det märks i riksdagen, rättssalen, arbetsplatsen, hemmet, skolan, relationer you name it. Överallt kan vi se det. Inte bara genom att se till enskilda kvinnors erfarenheter utan också till exempel genom sexisitisk reklam i tunnelbanan eller fördömande attityder gentemot kvinnlig sexualitet. Eller att kvinnoyrken har lägre status och lägre löner. Exemplen tar aldrig slut.
En kvinna som sminkar sig, rakar sig, går i högklackat, gillar att bli bjuden på drinkar och gillar att känna sig kvinnlig är inte mer offer än en hårig lesbisk radikalfeminist (hej stereotyp!). Hon är inte svagare, för kvinnoförtryck och kvinnokamp och kvinnofrigörelse handlar inte om svaghet och styrka. Världen är inte uppdelad i starka och svaga kvinnor - bara kvinnor. Det handlar inte om att kvinnor som individer ska välja sig fria från förtryck, utan det handlar om att göra världen fri från förtryck så att kvinnor kan välja. Det handlar om att kvinnor ska slippa utsättas för våldtäkter, hot, kränkande tillmälen, nedvärderande attityder. Alla kvinnor.
Det har hänt igen. Att jag hamnat i en diskussion med en man som hävdar hur naturligt det är att vilja kolla på nån som en tycker är snygg och att tjejer inte borde klä sig så sexigt om dom inte vill att folk ska stirra. Suck. Vill ba skrika SLUTA SLEMGLO i hans öra men lite mer reason kan han väl få. Och ni andra också.
Okej, du tycker vissa kvinnor är attraktiva - fine. Jag tycker vissa kvinnor och män är snygga jag med.
Men du får väl förihelvete väga din rätt att stirra på nån du tycker är snygg mot det enorma obehag som många kvinnor känner av att bli granskade på det sättet. Eller tycker du på fullt allvar att kvinnor ba borde sluta känna sig kränkta över att bli objektifierade?
Titta i smyg eller titta inte alls liksom. När jag ser en snygging så glor jag på ett sätt så att hen inte märker det. För vettu kvinnor tänder på män (och kvinnor) fast ändå så ser en typ aldrig kvinnor som stirrar slemmigt. Varför? Kanske för att kvinnor inte vill göra snyggingen obekväm, medan många män (som du?) fullkomligen skiter i vad deras agerande får andra att känna.
Ja och om nu killar inte skulle kunna behärska sig från att stirra så har jag ett förslag. Istället för att uppmana kvinnor att klä sig mindre utmanande kan vi ju helt enkelt säga åt männen att alltid bära solglasögon. Även på vintern! Och lider männen av riktigt svåra fall av kan-inte-låta-bli-att-slemglo så får de helt enkelt gå med ögonbindel och blindkäpp.
Fan va intressant, även om det väl bekräftar det jag redan visste - fastän kvinnor gör samma grej som män så värderas deras insats lägre.
I den här studien så skickades en text ut från granskning och var i hälften av fallen undertecknad med ett kvinnonamn, hälften med ett mansnamn. Samma text alltså. Ändå uppfattades "mannens text" som välformulerad medan kvinnans sågs som oklar.
Ur artikeln:
Hur kan vi ”omprogrammera” hjärnan på detta område?
– Genom att lyfta på slöjan och se hur vi fungerar på ett omedvetet plan. Vi måste börja tala om att det fungerar så här, annars finns det en stor risk att det ser likadant ut om trettio år igen. Och om en enkel text kan påverka oss på det här sättet, är det inte konstigt att det fortfarande är få kvinnor i styrelser.
NEJ DET ÄR VÄL INTE SÅ KONSTIGT ATT KVINNOR VÄRDERAS LÄGRE I TYP ALLA SAMMANHANG! Detta är bara ett av många exempel på det hela.
Alltså, detta med att folk blir provocerade av att andra inte vill skaffa barn. Say what? Finns en sån sjukt stark familjenorm (som hänger ihop med heteronormen) och särskilt kvinnor förväntas ha det som sin högsta önskan i livet att skaffa ungar. Bara en sån grej som att det heter frivillig barnLÖSHET. Borde kallas frivillig barnFRIHET.
När jag säger att jag nog kanske inte vill ha barn pga...(rabblar upp alla nackdelar) så säger folk antingen "du kommer att ångra dig när du blir äldre" eller "barn är underbara/meningen med livet". Mina invändningar slår dom bort som okunskap (när jag berättar om risker med graviditet) eller förminskar ("men det är inte så farligt, det är värt det!")
SLUUUUUUTA VA SÅ JÄVLA INDOKTRINERADE I SKEVA NORMER!
Alltså tänk, att skaffa barn är ett jävla livsprojekt. En blir fan aldrig klar med det och kommer att krävas massor av arbete i minst 16 år. En kan inte ångra sig och ba trycka tillbaka ungen in i livmodern igen för att det blev för jobbigt med såriga bröstvårtor och uppsprucken fitta och sömnlöshet och ryggvärk och stress.
Jag kanske inte pallar med föräldraskapet och blir så jävla trött av det att jag inte orkar vara revolutionär längre. Ba sitter hemma och virkar bebishattar som ser ut som jordgubbar. Hell no.
Förut va jag helt säker på att jag ville ha barn men har nu insett att jag troligtvis blivit hjärntvättad in i den tanken. Får la se hur jag känner om tio år men just nu känner jag NEJ NEJ NEJ.
Jag vill bara ha en katt. Som är kelig och bajsar utomhus. Det räcker.
En pojke ~7 år går förbi denna affisch. Han saktar ner, vrider huvudet åt sidan, stirrar koncentrerat på bilden han ser.
Jag undrar vad han tänker om bilden. Vad tycker han att den visar? Vad gör kvinnan på bilden? Varför är hennes hand bunden, varför poserar hon i sina underkläder? Vad utstrålar hon?
Denna reklambild är bara ett exempel på de oändligt många reklamaffischer som visar avklädda, undergivet poserande kvinnor. Bara en sorts kvinnor. Vackra, vita, passiva. Jag undrar vad det det betyder för pojkens kvinnosyn att överallt mötas av denna typ av bild. Jag undrar vad det betyder för flickors självbild, att ständigt se sitt eget kön reduceras till en snygg, avklädd, bekräftelsetörstande kropp.
Mest av allt undrar jag hur objektifierandet av kvinnor kan vara så utbrett och så accepterat, hur det kan vara okej att tapetsera perrongväggar med mjukporr. Hur det kommer sig att inte fler människor protesterar.
Fast egentligen så vet jag ju. Jag vet ju att såna här bilder är en del av ett större strukturellt kvinnoförtryck, där vi (bland annat) reduceras till objekt, en passiv vacker kropp som lockar och behagar och blygt inbjuder. Jag vet ju att det leder till att killar snuskstirrar, tafsar, våldtar - känner att de har rätt att bedöma och nyttja kvinnors kroppar. Jag vet ju att det leder till att tjejer känner starkt ångestladdad utseendepress och gör nästan allt för att behaga killars blickar.
Jag vet ju att vi fortfarande lever i ett kapitalistiskt patriarkat. Ett samhälle där män har makten och mäns behov står i centrum. Där en kvinnas uppgift (och inlärda önskan) är att vara till lags och få ett erkännande från männen/makthavarna. I vårt samhälle duger bara den kvinna som åtrås och erkänns av män. (Män)niskor tjänar pengar på kvinnoförtryck och får inte ens skit för det. Här lever vi. I en värld som styrs av män, med pengar.
3. Var jobbig Det bästa sättet att motverka den vardagliga sexismen, hbtq-fobin och rasismen är förstås att alltid ifrågasätta varje gång den syns. Skäms inte för dålig stämning, ta stolthet i att vara den jobbiga som stör friden. Du behöver inte vinna varje debatt för att göra skillnad.
Det må vara jobbigt att sabba stämningen, men fan vad jag ändå försöker vara stolt över att ifrågasätta grejer. Ta avstånd från sexism, rasism m.m genom att påpeka när andra säger nåt knasigt till exempel. Få folk att behöva tänka på vad som är okej att säga framför mig så att dom slipper en "attack", för då kanske dom börjar undvika att säga dumma saker i andra sammanhang också.
Men jag tycker också det är en viktig grej att fundera över vad min kritik kommer att leda till. Jag vill inte bara säga ifrån när nån säger nåt dumt (bara för att få spy ur mig min åsikt) utan jag vill att det jag säger faktiskt ska tillföra något gott.
Osminkad, orakad, oförskämt självgod feminist med rebelliska avsikter. Sjukt vänster & extremt normkritisk. Älskar att vara ful och hatar onödigt moraliserande.
Beundrarbrev till [email protected]
