På ett år har jag gått från inte-feminist till radikalfeminist
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
När jag (eller nån annan feminist) säger saker i stil med att män förtrycker kvinnor och alla män ansvarar för våldtäkterna så handlar det inte om att vi tycker att alla enskilda män är onda varelser enbart för att dom tillhör ett visst kön. Det vi kritiserar är en struktur där män överordnas kvinnor, inte alltid och överallt men generellt.
Jag ska nu ge mig på att försöka förklara det svårfångade begreppet struktur. Feel free att fråga mig om nåt är oklart, för det är svårt att greppa!
MEN VADÅ STRUKTUR?
Struktur är ett väl etablerat ord inom samhällsvetenskap (sociologi) och handlar om att sätta samman delar till en helhet. Grundtanken är att vi inte kan förstå samhällets uppbyggnad genom att rikta oss enbart mot enskilda individer och deras agerande, utan vi måste generalisera individers handlande till en helhet för att få grepp om hur samhället ser ut. Detta inlägg kommer att handla om övergripande samhällsstrukturer, och inte strukturer som råder i enskilda grupper (för ja, det kan brytas ner på många olika nivåer).
Genom att generalisera individers handlande (typ genom forskning) kan vi få syn på vilka normer och värderingar (oskrivna regler) som de allra flesta rättar sig efter. Vi sätter samman individernas handlande, analyserar det och sätter det i perspektiv till helheten - strukturen.
Strukturerna i samhället påverkar individers handlande. Vi socialiseras, kanske jag kan säga, in i vissa allmänt accepterade normer och värderingar. Vi lär oss att hälsa med höger hand, för det är allmänt accepterat. Vi lär oss att det är en fin sak att vara i en relation. Vi lär oss att inte mörda. Och massor av andra saker. Vissa av grejerna vi lär oss är ju helt ofarliga eller rentav skitbra - klart det är bra att det inte är socialt accepterat att mörda folk. Men vissa samhälleliga normer och värderingar är verkligen skadliga för vissa grupper. Heteronormen är ett exempel, där vi utgår från och premierar heterosexualitet. Fram tills alldeles nyligen fick homosexuella inte ens gifta sig, fatta vad sjukt. Tänker vi nu, men det tyckte folk inte då.
Det som är lite knepigt med strukturer, samhälleliga normer och värderingar, det är att vi inte märker av dom så mycket. Det som är allmänt accepterat i samhället ser vi som självklart, vi märker bara när nåt avviker ifrån det. Hela vår världsbild utgår från att den struktur vi lever i är en självklarhet, att det bara är så.
MEN! Det är inte så att det finns en enda struktur och den ser likadan ut överallt och att det är helt naturligt och oföränderligt. Nej nej, det ändras över tid och ser olika ut i olika kulturer. Låt mig ta ett historiskt exempel, typ apartheid. I korthet.
Så alltså, vi begränsar tid & rum till apartheid i Sydafrika. Ni vet ju vad det rörde sig om, att svarta & vita inte fick beblanda sig, vita sågs som bättre människor och svarta förtrycktes. USCH tänker vi nu åt det hela, men tror ni att alla människor på den tiden också tyckte att det var skevt? Nej, för många var det en självklar världsordning. Och särskilt vita som inte drabbades av det (men även många svarta) såg denna struktur som det bara är så. Eftersom strukturen såg ut på detta sätt anpassade de sina liv efter det. På samma sätt som de allra flesta idag inte upprörs nämnvärt över att det typ bara är män som sitter på maktpositioner eller att killar och tjejer uppfostras olika. För det bara är så. Tänker folk.
Viktigt att komma ihåg är att strukturer inte är något som ändras bara sådär PONGTJAFF och så gick vi från rasististisk struktur till världens finaste samhälle. Det går trögt, och om en bara tänker efter ordentligt så kan en se att många av de saker vi föraktat i historien (typ att hata judar, vilja hålla kvinnor lydiga i hemmet, prygla barn) lever kvar i samhället idag, fast i andra former. Rasismen lever kvar, och kvinnoförtrycket lever också kvar fast kvinnor fått rösträtt! Det tar tid att förändra, och det kommer inte utan ansträngning. Människor måste aktivt kämpa för att först medvetandegöra folk om hur strukturen ser ut, sedan få dem att inse hur skevt det är, och sedan också faktiskt få folk att engagera sig för att få bort detta. Typ demonstrera, utföra olika attentat, skriva debattartiklar etc.
Det räcker alltså inte med att be folk uppfostra sina barn på ett bra sätt, för det sättet som de allra flesta tror är bra är ju det sättet som förespråkas av samhällsstrukturen - och då blir det skevt ändå! Vi måste tala om hur samhället ser ut, vi måste våga skapa dålig stämning och ifrågasätta det som folk ser som självklart, för annars når vi ingen förändring.
Kvinnor fick inte rösträtt genom att snällt klappa gubbarna på axeln, lägga huvudet på sned och säga "snälla söta...?" Att verka för jämställdhet är en kamp som måste vara obehaglig och påträngande, med skrik, gråt, våld, normbrytande beteende och en outröttlig jävla kampvilja. Så sluta säga att jag överdriver. Det är ni som underdriver.
Kategori: Feminism och genus
Hej världen. Jag är Micans kille. Jag brukar hålla mig i bakgrunden, som alla andra män (...), men nu vill jag skriva något. Jag vet att många blir provocerade av det första jag vill skriva. Men här kommer det ändå:
Jag tror det är svårt att ljuga med statistik och vetenskap.
Förlåtförlåtförlåt. Men jag tror mer på ett randomiserat urval av 7000 medborgare än vad jag hör bland folk i min bekantskapskrets. Jag blev väl hjärntvättad på KTH eller nått, men så känner jag.
Därför går jag igång rejält en studie gjord av SCB, som jag vill dela med mig av. Drygt 7000 personer i olika åldrar över hela landet valdes slumpvis ut. Dom fick under en veckodag och en helgdag skriva ner hur dom spenderade sin tid, på ett papper där dygnet var indelat i 10 minutersperioder. Jag dök ner i resultaten och hittade två intressanta diagram som handlar om jämställdhet.
Först ser det ganska lovande ut. Här är hur hemarbetet fördelar sig mellan kvinnor (orange) och män (grått). Det har blivit bättre och ser nästan jämställt ut om ni frågar mig.
Men innan vi viftar med svenska flaggor och skanderar att svenska män är världsbäst, kolla nedbrytningen över vilket hushållsarbete som kvinnor och män gör:
Kategori: Sån är jag
Jag har aldrig riktigt trivts i rollen som jag förväntas ta. Aldrig kunnat vara tjej på rätt sätt. Alltid varit konstig, annorlunda, alternativ. Fel.
Ett tag var jag nöjd med att definiera mig själv som pojkflicka, för det var ändå lite coolt att vara manlig. Till en viss gräns såklart. Det är inte så konstigt när hela samhället värderar manlighet högre. Kvinnor och kvinnligt klassade egenskaper nedvärderas. Överallt fick jag höra att kvinnor är hysteriska, irrationella, överkänsliga, inte kan hålla sams och dessutom är så jävla bitchiga när dom får mens – sån ville inte jag vara.
Jag kunde flyta på vågen av att det var de andra tjejerna som var överdrivna och töntiga och helt enkelt för tjejiga. Jag var bättre, mer rationell, mindre känslig, mindre utseendefixerad, mindre bitchig. Lite manlig och därav lite bättre.
Och till viss del så hyllades jag för det – för att jag inte var för tjejig och fnissig och fånig och svag som tjejer brukar vara. Men jag straffades också när jag inte var tillräckligt tjejig. När jag lät bli att sminka mig fick jag höra att jag var ful. När jag spelade fotboll med killarna på rasten och blev svettig så var jag äcklig. Okvinnlig, konstig, fel. Fel fel fel.
Jag försökte hela tiden bestämma mig för vem som var fel egentligen. Var det jag, eller de andra tjejerna? De tjejiga tjejerna? Inte förrän jag kom i kontakt med feminismen förstod jag att ingen av oss var fel.
Feminismen ger mig förståelse för hur världen ser ut. Att vi har socialt skapade könsskillnader, tjejer och killar förväntas vara olika fast vi egentligen inte är så olika. Jag förstod att det inte var jag som var konstig, utan det var samhällets sätt att göra skillnad på tjejer och killar som var fel. Jag fick insikt i att vi lever i ett patriarkat, en könsmaktsordning där män och manlighet värderas högre och där män sitter på makten i samhället. Då förstod jag också att mitt förakt för tjejighet och tjejiga tjejer var just ett uttryck av denna könsmaktsordning, där vi alla fostras in i att se manlighet som det rätta och naturliga.
Nu vet jag att jag inte är fel. Frågan är om alla andra också vet att det inte finns ett rätt sätt att vara tjej eller kille på. Att vi lever i en enda stor samhällelig lögn som säger att ditt kön bestämmer vem du är och är du tjej så är du lite sämre.
Feminismen ger mig kraft att känna mig rätt i ett samhälle som säger att jag är fel. Mod att fortsätta kämpa emot förtrycket, att våga ifrågasätta det som andra ser som självklart. Mest av allt håller den mig vid liv – drar upp mig när jag sjunkit ner i den patriarkala gyttjepölen. Ger mig konstgjord andning när jag varit där nere för länge och nästintill drunknat i skiten. Räddar mig.
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
En skola som utredarna har diskuterat som ett positivt exempel är Frejaskolan i Gnesta.
Efter en kartläggning år 2010 över jämställdheten på Frejaskolan stod det klart att det fanns en ”antipluggkultur” bland pojkarna på skolan. De killar som ville satsa på studierna och göra läxor riskerade att bli retade av kamraterna.
– Det ville vi självklart arbeta med. Men vårt fokus var inte i första hand att pojkarna skulle få bättre betyg. Vi ville arbeta normkritiskt för att alla elever skulle få utrymme att vara olika som individer oavsett kön, säger Maja Thorsén, biträdande rektor på Frejaskolans högstadium.
Vinsten har blivit att flickorna vågar stå upp mer för sina ståndpunkter och pojkarna vågar stå emot grupptryck. Och att var och en får utrymme att vara sig själv.
Kategori: Feminism och genus
Hanapee tipsar om hur du gör för att behålla liv i din parrelation. Usch. Asså jag tycker att Hanna är en sjukt grym tjej, men så fort nån säger saker som att en måste kämpa för att hålla liv i relationen eller önskar grattis till folk som hållt ihop länge så blir jag spyfärdig.
Min kommentar till hennes inlägg:
Sen behöver det ju inte vara världens undergång att göra slut heller, även om en varit tillsammans länge. Finns liksom inget extra fint i att ha vart tillsammans med nån i massvis med år. Ville ba tillägga det. Trött på den där mentaliteten "en måste kämpa för att det ska funka" för tycker ofta det går till överdrift. Klart att det inte kan vara amazing hela tiden och att en kan ta sig igenom jobbiga moment tillsammans, men om en alltsom oftast känner att en måste kämpa sig igenom förhållandet (härda ut!) så tycker jag en kan fråga sig om det verkligen är värt det.
Trött på att tvåsamheten (och då särskilt den långvariga) ska hyllas. Varför ens säga grattis till nån för att dom varit tillsammans länge? Varför är det så jävla coolt? Jag fattar inte det.
Jag och min kille har ju vart tillsammans jävligt länge för vår ålder, typ sådär sju år. Det är väl inget coolt med det, inget som är värt att hyllas. Ovanligt kanske, men inte speciellt. Och det är klart att jag inte varje dag går omkring och ba älskar honom över allt annat och är sådär rosaskimrande kär. Men jag fasar inför att komma till ett stadie där jag på nåt sätt "kämpar" för att upprätthålla relationen. Härdar ut liksom, FÖR KÄRLEKENS SKULL. Om jag slutar vara kär i honom och slutar trivas i hans sällskap (och nej nu snackar jag inte att va typ irriterad i nån dag utan en känsla över typ flera månader) så ser jag ingen anledning till att vi ska "hålla ut" och kämpa för relationens överlevnad. Why liksom? Om vi ändå inte är så kära så kommer vi nog trivas minst lika bra utan varandra.
Kategori: Våldtäkt, sex och sånt
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Om ni vill läsa om sminkets historia, med fokus på genus, läs då det här inlägget hos hej.blekk. Verkligen superintressant, jag lärde mig en del nya grejer! Utdrag:
Det är här vi kan se hur genus konstrueras, socialt och kulturellt. Smink har historiskt sett varit en fråga om klass och social status, inte kön. Men på grund av yttre påverkan har könsroller formats, som i detta fallet med en koppling mellan religion och män/kvinnor samt en kulturell överenskommelse att det är vulgärt med smink och därför passar den som är vulgär, dvs. kvinnan. Det är inte biologiskt medfött för kvinnor att vilja sminka sig, lika lite som det är biologiskt medfött för män att förakta det. Det handlar om en konstruerad könsroll och vad som får plats i en sådan snäv ram.
För idag passar det inte in i en manlig könsroll att bära smink. Om en man bär smink ifrågasätts denna anständighet och respektabilitet, som Victoria pratade om. Hans sexuella läggning kommer på tals och man antar saker som att mannen är homosexuell eller åtminstone ”metrosexuell”. Smink bärs ibland av män, och min tolkning av det är att män bär det för att accentuera drag, visa på något unikt, inte vara som alla andra män osv., medan kvinnor använder smink för att anses vara precis som alla andra, så kvinnan förväntas se ut. För att vara en anständig man räcker det med att du ser ut precis som du ser ut utan andra medel, men för att vara en anständig kvinna måste du sminka, grooma, färga och kräma på dig denna anständighet.
Kategori: Whatever
Alltså ni vet Bert? Böckerna, tv-serien, filmerna, serierna, dassböckerna? Alla vill läsa om en kille som är sugen på typ alla tjejer. Som har en knasig kompis, pinsamma föräldrar och en religiös mormor som lagar äcklig mat. Och Sune, som handlar om typ samma sak fast lite oskyldigare. Också jättepopulärt.
För ett tag sen blev jag lite trött på att det bara skrivs om tjejtjusare, och inte om killtjusare. Ville göra lite ändring på det, om än bara för mig själv. Så kom tanken om Märtas superhemliga snuskdagbok (ja det är ironiskt!). Hehe. Hittade nu dessa dokument igen och ba kände att jag ville dela lite av det med er.
Märtas superhemliga snuskdagbok
Avsnitt 1
Det är nog egentligen förbjudet för tjejer att skriva snuskbok. Tjejer får ju bara skriva dagböcker om hästar och smink och kanske lite om killar. Lite sånt där kärlekspirr och om pussar utan tunga kanske är tillåtet? Fast jag vill skriva om det jag tänker på och det är inte hästar eller smink eller pussar utan tunga. Jag tänker jättemycket på hångel, sex, pulla och snygga grabbar. Egentligen får man nog inte tänka så mycket på sånt när man är tjej, och verkligen inte skriva om det.
Men nu gör jag ju det iallafall. Skriver snuskbok alltså. I hemlighet, såklart. Den ligger i bibeln jag fått av morfar. Han fick en uppenbarelse när mormor dog för 5 år sedan och nu pratar han bara om Gud och Jesus och adamsäpplen (eller nåt sånt). Jag tror Gud blev sur när jag klippte ut ett hål i bibeln för att få plats med boken. För jag råkade peta mig i ögat precis efter. Fast morfar har sagt att Jesus förlåter och jag har inte petat mig i ögat sen dess så det är nog sant. I framtiden kommer nog aliens att hitta den här boken och då kan dom lära sig att 13-åriga tjejer också tänkte på snusk.
Avsnitt 2
Jag hatar mitt namn. Märta Ejvor Karlsson, också kallad Märta Fjärta. Jag kommer aldrig aldrig nånsin förlåta mina fårskallar till päron för att dom dömt mig till evig olycka. Det borde inte vara lagligt att döpa sina barn till saker som rimmar på fjärta, baja, stjärt, slida eller nåt annat kroppsligt.
Jag har faktiskt mejlat till en regeringstant och krävt omedelbar ändring i lagen. Dom som redan har blivit döpta ska få döpas om till ett bättre namn, som Esmeralda, och få 10 000 kr i skadestånd för varje år dom levt med sitt fula namn. Då skulle jag bli hela 130 000 kronor rikare. Då skulle jag kunna köpa massor av roliga tidningar med snygga snubbar på framsidan. Och ett eget hus så att farsan och morsan inte kunde snoka i rummet.
Men regeringstanten svarade bara att det redan finns en del i lagen som förbjuder föräldrar att döpa sina barn till konstiga namn, som Gnissel eller Fjudderullan. Fast Märta var ett vanligt, ofarligt namn tyckte hon. Så kunde jag ju byta namn när jag blev 18, om jag nu var så missnöjd. Men det är ju för fanken 5 år tills dess! Ska jag behöva gå hela högstadiet OCH gymnasiet innan jag kan få ett normalt namn?
Minst 29,5 gånger om dagen blir jag kallad för Märta Fjärta. Såklart är det Jullan som är skyldig 98,2 % av gångerna. Juste ni aliens vet ju inte vem Jullan är. Det är klassens mobbare. Varje skolmorgon tvingar hon oss tjejer i klassen till att ge henne pengar, annars spottar hon i våra skor. I både höger och vänsterskon. Hon är starkast i klassen så ingen vågar säga emot. Lärarna säger att vi ska strunta i henne men det är svårt att strunta i att strumporna blir blöta varje morgon för att jag är fattig. Jag måste ju komma ihåg att ta med extra strumpor i väskan varje dag.
P.S. Idag har jag tänkt på snusk 113 gånger. 72 av dom var när jag tittade på Kasper i klassrummet.
Jag har egentligen 4 avsnitt men blir så långt att ha med alla. Men vad tror ni, det kommer slå igenom va? Etta på boktoppen flera år i rad? ;)
Kategori: Feminism och genus
LD skrev ett inlägg om hur trött hon är på män som kritiserar feminister för att inte lyfta mansfrågor. Jag är också jävligt trött på det.
Sån sjuk grej att kritisera feminismen för att inte fokusera på män, och kritisera aktiva feminister som inte jobbar med mansfrågor. Liksom, feminism handlar om att stärka kvinnors situation. Inte mäns.
Därav inte sagt att mäns problem inte ska uppmärksammas. Jag är ju en sån som verkligen tror att det skulle vara bra om det fanns typ en mottagning för våldtagna/misshandlade killar och liknande.
Att så få hjälpinsatser riktas specifikt mot killar tror jag är ett stort problem, som faktiskt även går ut över kvinnor i slutändan. Det hänger liksom lite ihop med den patriarkala mansrollen att "en riktig karl reder sig själv" och det synsättet behöver motverkas - genom fler insatser riktade mot killar, for example.
Och det är jättebra att folk lyfter fram att det behövs fler hjälpinsatser för killar, att försöka förändra mäns sätt att hantera problem och då är det skitbra att prata om varför det är så svårt att få pengar till verksamheter som riktar sig mot utsatta män.
MEN! Det är väl inte feminister som måste starta allt gott i hela världen? Och det är ju liksom inte rätt sammanhang att lyfta fram mäns problem under typ ett inlägg som handlar om nån specifik kvinnofråga. Då blir det att bagatellisera kvinnors svårigheter och det är en jävligt skev grej att göra. På samma sätt tycker jag inte att nån som väcker debatt om hur typ våldtagna män inte vågar anmäla och att de behöver stöd och jadajada ska behöva få kommentarer i stil med att "men det är faktiskt typ bara män som våldtar och nästan bara kvinnor som utsätts!".
Jag skulle aldrig komma på tanken att bli irriterad på en feminist för att hen inte ägnar sin energi åt mansfrågor också. Jag skulle däremot tycka det var jävligt skevt ifall personen ifråga motarbetade andra som lyfter fram mäns problem, genom att typ påpeka hur kvinnor har det värre och hur onödigt det är att fokusera på män.
Kategori: Sån är jag
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Feminism och genus
Kategori: Våldtäkt, sex och sånt