moralfjant

Det är helt sjukt. För lite mer än ett år sen var jag inte riktigt säker på om jag verkligen kunde kalla mig feminist. Jag ville ju jobba för att både män och kvinnor ska ha det bra. Och det vill jag ju fortfarande, men skillnaden är att jag nu faktiskt kan se konkreta exempel på att kvinnor förtrycks. Inte bara på att könsrollerna får negativa biverkningar för båda könen alltså, som jag tänkte förut, utan att kvinnor i detta samhälle är utsatta för ett systematiskt förtryck.

 

Jag har lärt mig att lyfta blicken från individer till strukturer. Insett att individers val inte är så fria som många vill påstå, och att en måste sätta saker i ett större perspektiv för att kunna förstå helheten. Det räcker inte med att raljera om att "vi ska behanda alla som individer" och låta barnen leka med alla leksaker - vi måste förstå dom ojämställda strukturerna i samhället. Vi måste förstå vad som ligger bakom att flickor och pojkar behandlas olika för att kunna motverka det. Och det kommer att krävas en del strukturella åtgärder för att få bukt med det - typ kvotering.

 

Nu är mitt viktigaste slagord DET PERSONLIGA ÄR POLITISKT!