moralfjant

Okej så jag vill inte säga till nån, ens mina föräldrar, om min unge är flicka eller pojke.  Men fan är hon helt dum i huvet? tänker ni kanske. Stackars barn som hon experimenterar med! Hon kan ju inte göra ungen till ett socialt statement!  Men jag ber er att läsa förklaringen nedan och se om ni ändrar er.

Det är vetenskapligt bevisat (lita på mej eller googla själva pallar inte källhänvisa) att flickor och pojkar behandlas olika, även som nyfödda och riktigt små. En flicka får mer kramar och mjukare ord och uppmuntras mer till stillhet än en pojke.  Hon hyssjas oftare medan pojkars skrikande mer ses som ett tecken på styrka och nåt att uppmuntra. Det hönsas också mer med små flickor – dom uppmanas vara försiktiga medan pojkar får experimentera mer. Också såklart så köper ju folk presenter till min unge vid födelse och ev dop (och det tackar jag inte nej till liksom) och då blir det traditionellt antingen rosa eller blått tema beroende på barnets kön.

Redan vid ung ålder indoktrineras alltså ungarna in i könsrollen. Samma könsroll som kommer till uttryck när pojkar inte vågar/får/vill ha klänning för att det är tjejigt och när tjejer på dagis får till uppgift att tygla dom vildare pojkarna. Barnen socialiseras in i sin roll och dom vuxna visar med pekpinnar på vilka vägar barnen får gå utifrån sitt kön. Dels genom dom vuxnas beteende och dels genom att säga saker i stil med ”den där tröjan är för flickor” eller ”det är bara pojkar som slåss!” jamen ni fattar. Barn är formbara och vill pleasa oss vuxna, dom vill bli omtyckta och älskade och dom vill göra rätt och vara ”normala”. Klart som fan att dom lyder och lär in dessa konstruerade regler.

Och det hela är så jävla skevt för vad är det egentligen som säger att en kjol bara är för flickor? Allt sånt är bara en fet konstruktion och det biologiska skillnaderna överdrivs friskt. Könsrollerna begränsar våra barn och hindrar dom från att få fler möjligheter att vara sig själva, göra det dom vill oberoende av vad som ses som passande beroende på vad som sitter mellan benen.

Jag vill inte att mitt barn främst ska utforma sin identitet utifrån sitt könsorgan. Jag vill att mitt barn ska få möjlighet att testa på så mycket som möjligt och få utforma sin identitet utan pekpinnar som grundar sig i hitte-på-regler som ses som självklara men som när en tänker djupare (bildar sig) faktiskt är jävligt överdrivna, onödiga och begränsande. Jag vill skydda mitt barn från dom som, visserligen i all välmening, vill lära mitt barn att könet spelar stor roll och att det  finns vissa givna ramar som bör följas – för det begränsar. Genom att hemlighålla barnets kön för omgivningen kan jag vara säker på att folk inte kan (medvetet eller omedvetet) indoktrinera mitt barn i könsstrukturen.

Varför är det så viktigt att veta barnets kön? Jo, för att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till det annars, vad vi ska säga till hen, hur vi ska prata om hen och vilken färg vi ska välja på mössan. Och det är precis det jag vill, att folk inte ska anpassa hur dom behandlar mitt barn utifrån hens kön.  Score.

Jamen visst ungen märker väl så småningom att andra ger kön stor betydelse och hur det förhåller sig med könsroller. Men då har ungen iallafall mej (och min kille) som två nära som visar på ett alternativ till hetsen - och det kan vara mycket värdefullt tror jag.