Varför ska det va så vårt att va sig själv?
Kategori: Feminism och genus
All kursiverad text har jag lånat (snott) från Laks. Hon skriver så smart så jag kunde inte låta bli.
En gång frågade min syster mig vad patriarkatet var för någonting. Och nej, hon är inte en åttaårig flicka med flätor som hade fått höra ett nytt ord i skolan - utan en storasyster på 27 bast som faktiskt inte hade en aning om vad en på hennes jobb menade när hon började babbla om patriarkatet.
Jag har haft diskussioner med min syster flera gånger om genus och könsroller, och alltid har hon uttryckt hur hon inte känner av något av det där. Hon märker det inte ens, och hon tycker också givetvis att det är överdrivet att låta bli att raka sig som kvinna och att klä sina barn i könsneutrala kläder. Men förstås - om man inte upplever något problem, hur ska man då kunna förstå varför vissa människor gör annorlunda?
Det finns mycket folk därute som inte känner av pressen. Som kanske själva verkligen är den där stereotypa kvinnan med vaxade ben, smink och långt hår. Eller är den stereotypa mannen med kostym, portfölj och svårigheter att prata om känslor. Och dem kanske trivs så, vad vet jag (jag är ju inte en av dem). Men problemet är ju att det finns minst lika många människor som INTE trivs i sina könsroller. Som vägrar att finna sig i dem. Och när man inte finner sig i dem och gör tvärtemot vad alla andra gör, då stöter man på motstånd.
Med motstånd menar jag inte ett farligt gäng som trycker upp en mot en vägg och skriker "raka dig för faan kvinna!". Jag menar många små, subtila signaler som tillsammans bildar meddelandetDU GÖR FEL. Jag har känt av det. Många andra har det säkert också. Flera gånger har folk misstagit mig för en kille när jag har haft sådär riktigt kort hår. Det tar fortfarande emot att lyfta på armen för jag vet att jag har hår där och det anses inte vara fräscht på en tjej. Ibland undrar jag om någon kille någonsin kommer gilla mig, för vilken kille vill ha en orakad feminist?
Alla dem där tankarna kommer inifrån mig. Det är ingen som har sagt det till mig, jag sa det till mig själv. Men varifrån kommer dem från början? Varför ska det vara så jävla jobbigt att vara sig själv?
