moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Fan vad bra att du självskadar!

Kategori: Whatever

Självskadebeteende. Det lyfts ofta fram som ett enormt problem, något som måste jobbas bort, som måste behandlas. En individ som berättar att hen självskadar får ofta förfärade reaktioner av omgivning (och professionella?) som berättar hur dåligt och farligt det är att till exempel skära sig i armarna.
 
När någon berättar för mig att hen självskadar sig (på tjejjourschatten) så säger jag "vad bra!". 
 
Det många verkar missa är att det inte är just själva självskadebeteendet som är ett problem. För det grundar sig ju i ett dåligt mående. Att skada sig själv blir för många en slags försvarsmekanism som kan uppstå pga dåligt mående, en vill lindra sin ångest för att orka med allting. 

Många berättar för mig hur de kan få sån ångest att de inte står ut med sig själva, och att det enda som hjälper då är att självskada sig. Och det är då jag ger dom en klapp på axeln och säger att "fan vad bra att du gör vad du kan för att må bättre, att du försöker hjälpa dig själv!". Sen kan diskussionen visserligen ledas in på alternativa ångestdämpande metoder (som inte är lika skadliga) men fokus ligger ändå på det dåliga måendet i sig. 
 
Att bli förskräckt över att någon självskadar sig och börja mässa om hur viktigt det är att hen slutar med det omedelbums kommer INTE att hjälpa någon. Det enda det gör är att skambelägga beteendet och att få personen som självskadar att känna skuld över att ha oroat någon annan så mycket. Och om du tydligt visar att du inte tycker det är okej att personen självskadar (som förälder kanske du till och med förbjuder det?) så riskerar du att personen kommer att undvika att öppna sig för dig, eller att personen faktiskt mår så dåligt att hen tar sitt liv (för om hen förbjöds att självskada sig och det var den enda tillgängliga metoden för hen att lindra sin ångest för tillfället, så måste hen få fortsätta med det tills ångesten minskat eller en alternativ ångestdämpande metod hittats).
 
Visst ska du visa att du är orolig om typ din kompis berättar för dig att hen självskadar, men försök då att visa att oron handlar om att personen mår dåligt och inte det faktum att personen självskadar (eftersom personens självskadebeteende är ett symtom på det dåliga måendet). Och berätta hur modig personen var som berättade, hur stark hen är som försöker hjälpa sig själv genom att berätta för andra. Peppa. 

Någon som har erfarenhet av självskadebeteende, som vill lägga till nåt? Eller som inte alls håller med?
 
 
FÖRTYDLIGANDE - ÄNDRAT 30/1 2013

Jag fick väldigt hård, men extremt viktig och konstruktiv, kritik på detta inlägg. Kärnan i det hela var att mitt inlägg kan ses som normaliserande av självskadebeteende eftersom det av många kan tolkas som att jag ser det som något värt att hylla. 

Jag har i inlägget överdrivit min positivitet inför självskadebeteende, ett fjantigt och farligt sätt att väcka nyfikenhet hos läsarna. Det jag menar är alltså INTE att självskadebeteende i sig är positivt eller något värt att hylla. Det jag menar är att en får se att tjejen gör så för att orka, för att behandla sin ångest - som metod för att överleva. Det är just detta att hon försöker överleva - om än genom en destruktiv strategi - som jag vill peppa henne för. Det är det jag vill säga - "vad bra att du försöker hitta ett sätt att överleva din ångest", och sedan leda in samtalet på alternativa strategier. 

Kommentarer

  • Katarina säger:

    Jag var självdestruktiv mellan åldern 13-18 och har träffat otaligt många psykologer, kuratorer och allt däremellan - och den bästa psykologen jag haft är den som inte tittade ned och antecknade i blocket när jag berättade att jag skar mig, det är den som istället frågade "har du testat något annat?". Hen gav mig tips på annat jag kunde göra (inte meditation, ta ett bad eller gå en promenad, utan hålla i isbitar, slå sönder oönskat porslin eller bara stå framför spegeln skrika). Jag tror det är därför jag specifikt kommer ihåg henom, för att hen kom med tips som faktiskt funkade som substitut för mitt självskadebeteende. Hur många orkar köra ett meditationspass när de bara vill slå sig själva gul och blå med en hammare och typ dö? Inte jag i alla fall!
    Först när jag läste ditt inlägg blev jag lite ställd, men så tänkte jag efter på mina egna erfarenheter, och jag tror nog ändå att det ligger en hel del i det du skriver.

    Svar: Intressant att höra om dina erfarenheter, tack för att du delade med dig :)
    Mican

    2013-08-08 | 12:50:08
  • Mell säger:

    Här måste jag säga att jag inte håller med. Men det är helt baserat på två exempel i min omgivning.

    I det första var det jag som försökte vara en bra kompis och just aldrig sade någonting negativt om ett självskadebeteende. Jag låtsades till och med i viss mån själv ha ett liknande beteende (eller snarare överdrev tendenserna, som jag tror att många tonåringar har) för att komma den här personen närmare. Jag känner att jag var en enabler för det här beteendet, som eskalerade. Jag borde sagt att jag var orolig i stället för att låtsas som att alla gör sånt.

    Det andra exemplet är inte mitt utan en väns som också kände någon med ett ganska allvarligt självskadebeteende. För den personen blev det en hel identitet. Det blev så hen nästan presenterade sig för andra. Det blev faktiskt en hel klick med individer i den bekantskapskretsen som nästan tävlade i självskadebeteenden och försökte överträffa varandra. Den som självskadade mest mådde mest dåligt och vann därmed. Det var intressant nog flera i den kretsen som blev väldigt uppmuntrade i sitt beteende av äldre personer av motsatt kön, av vilka flera av de äldre sökte sexuella relationer med de (minderåriga) med det här uppenbara självskadebeteendet. Det blev inte alls bra. Tyvärr syns ju självskadebeteende ofta tydligt utåt, individerna kan nog lätt ses som "offer" trots att många av dem själva säkert ofta ser sig själva som starka. Och som du säger, de ÄR starka på ett sätt som försöker att hantera och få utlopp för sin ångest, fast de väljer ett sätt som inte är så konstruktivt.

    Jag tycker verkligen att man skall försöka förstå varför personen har ett självskadebeteende/en ätstörning/annat och problematiken bakom, men jag tror inte att en del i det är att låtsas att det är positivt. Jag känner många som brottas med ångestproblematik och det finns bättre sätt att hantera ångest.

    Jag tror mig absolut inte ha någon absolut sanning, det skall bli intressant att läsa andras kommentarer och erfarenheter.

    Svar: Intressant aspekt på det hela! Och precis som du känner inte jag att jag har "rätt svar" utan vill gärna höra flera olika tankar.
    Vill bara förtydliga att jag inte menar att självskadebeteende ska ses som något positivt och att vi ska hylla det. En kan visa att en är orolig. Jag vill bara inte att det är själva självskadebeteendet i sig som ska sättas i fokus, utan att en måste se till "grundproblemet". Och att personer som självskadar inte ska behöva känna skam över sättet de försöker hantera sin ångest. Det är klart det finns bättre sätt att hantera ångest än att självskada, men då måste en faktiskt ge förslag på andra sätt och hitta nåt annat personen kan göra som passar hen. Det räcker inte med att uppmana personen att inte självskada, tror jag.
    Mican

    2013-08-08 | 12:58:55
  • Jea säger:

    Jag hade självskadebeteende från tonåren fram till 20-21 någon gång. Min familj och min f.d pojkvän blev bara arga på mig för att jag skadade mig själv, istället för att se varför jag gjorde det...

    Jag slutade med att skada mig själv i samma veva som jag fick träffa en psykolog och hitta andra sätt att hantera allt på.

    Jag tror verkligen att din syn på saken gör skillnad för de ungdomar du pratar med. Vet med säkerhet att 16-åriga jag hade behövt att få höra detta.



    Svar: Skulle egentligen behövas nån slags föräldrakurs (eller omgivningskurs) i hur en hanterar ungdomar som självskadar. Folk blir så oroliga, vilket lätt uttrycks i ilska, och så får det snarare motsatt effekt.
    Mican

    2013-08-08 | 13:45:58
    Bloggadress: http://myescape.blogg.se
  • Linnéa säger:

    Jag kände först rent spontant att "vad menar hon nu" men när jag läste så kändes det väldigt vettigt. Jag hade själv ett självskadebeteende under ca 4 år i tonåren och det hade nog hjälpt mig mycket att inte bara få arga och dömande reaktioner på mina sår och ärr. Min mamma och dåvarande pojkvän blev jättearga, min mamma förbjöd mig att skära mig och det resulterade i att jag började istället skada mig på ställen där jag kunde dölja det lättare, som på låret och benen. Det gjorde självfallet att min familj fick mycket mindre insyn i mitt mående och de kunde inte hjälpa mig, som jag behövde. Så man får inte fördöma, inte bli arg, inte direkt uppmuntra men absolut inte förbjuda! Det känns faktiskt väldigt rätt det du skriver, jag ska tänka på det själv om jag stöter på människor med självskadebedeende i framtiden, tack!

    Svar: Tror som du, en ska inte fördöma och absolut inte förbjuda (men så klart inte heller aktivt uppmuntra).
    Mican

    2013-08-08 | 14:16:56
  • Laks - den djurrättande feministen säger:

    Har faktiskt aldrig funderat över det där förut. Jag har aldrig behövt deala med det iofs och vad jag vet har ingen av mina anhöriga sysslat med sånt. Men jag måste medge att nu när du väl tar upp det och jag funderar över det, så håller jag helt och hållet med dig. I sådana där situationer kan varje ord betyda så himla mycket för personen som mår psykiskt dåligt. Att då börja döma hens beteende kan vara väldigt, väldigt farligt. Du har helt rätt.

    2013-08-08 | 15:37:46
    Bloggadress: http://laks.webblogg.se
  • Rocky säger:

    Blev också lite ställd först, men håller helt med.

    Jag självskadade ett tag i 14-årsålder, vilket dock aldrig blev som ett långvarit beteende för mig, men var väl typ det som fick mina föräldrar att öppna ögonen. kommer inte ihåg så mycket av pratet med psykologer, men jag fick väl i princip höra att "det måste jag sluta med." Aldrig några tips om vad jag borde göra istället när jag mådde dåligt, vilket förstås hade varit bättre. Nuförtiden har mår jag inte lika dåligt, men har fortfarande depressiva "attacker" ibland, men har inget sätt alls att hantera det på... (förutom att sparka sönder dörrar och dylikt)

    Förresten Katarina - det där att hålla isbitar verkar som ett bra tips, ska nog prova om jag känner mig benägen någon gång. Annars får jag väl gå ut och, kanske kasta tunga stenar eller nåt.

    Vet inte vad det är med psykiatrin, den har aldrig hjälp mig nåt speciellt iallfall. Så jag tycker något borde förändras - till exempel att folk blir mer utbildade i självskadebetende och kan ge tips för hur en kan få utlopp för sina känslor.

    Svar: En kan också typ snärta sig med en gummisnodd, eller noppa bort typ arm eller benhår med en pincett (totalt ofarligt men ändå jävligt smärtsamt och pilligt - kräver koncentration).
    Mican

    2013-08-09 | 14:21:21

Kommentera inlägget här: