moralfjant

Inte alltid. Oftast inte. Bara ibland. 

Jag blir glad när jag pratar med någon som håller med mig. Jag blir också glad när jag pratar med någon som inte håller med mig, men som ändå försöker förstå hur jag menar. Jag blir glad när jag träffar en människa som kan tänka själv och som aldrig svarar "det bara är så".

Jag blir glad när jag träffar någon som tycker jag verkar annorlunda, men som närmar sig nyfiket och inte hånande. När någon säger "jag har inte tänkt på det förut" och jag kan se hur värderingen förändras as we speak. 

Jag blir glad när någon ger mig något att fundera över, och när jag tvingas ändra åsikt för att jag helt enkelt inte fattat. Då vet jag att jag hela tiden ifrågasätter, och att jag inte fastnat i ett "det bara är så". 

 

Jag blir glad när folk vågar trotsa normerna och gå sin egen väg. När jag ser en kille med rosa hår, när jag ser en tjej med håriga ben, när jag ser en människa som sticker ut men som fullkomligt strålar av självsäkerhet. Nä då blir jag tamejfan LYCKLIG!

Jag blir bitter när jag minns ångest över att inte duga som jag är, att behöva hugga av en arm och slipa ner en höft för att få plats i den givna normen. Jag blir bitter när jag ser andra lida av könsrollsamhället, patriarkatet och onödiga normer. När en 10-årig tjej inte vill gå på discot för att hon inte hittar sitt glittriga linne. När en 20-årig tjej inte vågar gå på stan utan smink. När en 40-årig kvinna berättar för sina döttrar att hon filar fötterna för att då blir hon så fiiiiiiin och döttrarna matas med att det är så viktigt att vara fiiiiiiiiiin.

 

Blir ledsen och arg när jag själv står i duschen och överväger att raka benen för att få känna mig snygg och duglig och då inser hur hjärntvättad jag faktiskt är. Blir glad igen när jag motarbetat min hjärntvättning och låter bli att ta fram hyveln, bara för att få känna att jag inte är ett jävla offer. Att jag  kan välja själv. Fast det är jobbigt nu så ska jag fan palla trycket!

Jag blir bitter när jag inser vad jag kämpar mot. Okunskap och maktmissbruk och nonchalans och förtryck. Jag blir glad när jag inser att jag inte är ensam. Jag blir glad för varje enskild person som visar sitt missnöje över hur det ser ut, och ännu gladare när någon gör något för att förändra det. 

Jag blir glad när du peppar mig att våga provocera, att våga be folk köra upp sina stenåldersvärderingar i röven och att våga vara mig själv. För jag vill liksom vara såhär och jag vill bli accepterad! Fattar ni?