Jag kan visst leva utan dig...
Kategori: Feminism och genus
(även om jag inte vill det).
Blixa skrev ett så himla bra inlägg om tvåsamhetsnormen. Ni vet, att en förväntas vara i ett förhållande med EN annan part, och typ äga varann. Nämen lite så. Det kursiverade är hennes text.
Seriell monogam tvåsamhet är en norm som vårt samhälle till stor del är uppbyggt kring vilket innebär att livet blir betydligt lättare att leva om du gör det tillsammans med EN partner (åt gången). Det finns så mycket att säga om monogam tvåsamhet att jag knappt vet var jag ska börja. Hur den i princip går ut på att äga en annan människa, leva av och för varandra och att svartsjuka ses något form av smicker och ett tecken på att ens parter verkligen älskar en. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga att “Jag skulle döda X om hen var otrogen”, och ingen reagerar för att det anses vara en helt normal och legitim känsla.
För att återgå till bilden: enligt vår monogama kärleksnorm är det i princip omöjligt att säga att “Jag älskar min partner men jag skulle klara mig bra utan hen också” utan att det skulle ses som kärleksbrist eller rent av ett svek. Trots att vi vet att det antagligen är sant så är det en förbjuden tanke som bryter mot det outtalade kärleksavtalet vi alla, medvetet eller ej, signerar när vi ingår i en monogam tvåsamhet.
Åh vad jag håller med henne! Jag är så trött på hyllandet av den romantiserade hollywoodkärleken. "Jag följer dig ända in i döden" och "Du är mitt liv" och all annan sån där skit. Nej min partner är INTE mitt liv. En del av mitt liv absolut, en del av mitt liv som jag älskar och vill bevara och allt sånt, men jag har ju faktiskt ett liv utöver mitt förhållande (tack och lov).
Och jag vägrar ställa upp på att typ lova nån evig kärlek eller dedikera mitt liv åt någon. Typ om min partner var med om en olycka och bara är kontaktbar genom ögonen - klart som fan att jag inte drar mig för att skaffa en annan partner att bilda familj med om jag blir kär liksom. Skulle inte själv vilja ligga där i sjuksängen och känna att jag höll min partner tillbaka. Liksom go live YOUR life, not mine.
Det är en farlig idé det där om att folk "gör varandra hela" och att partnern är "mitt allt". För det medför liksom en bild av att en individ inte är hel i sig själv. Och fan va jobbigt det blir med ett uppbrott i relationen då, om jag trodde att hen var mitt allt. För då har jag ju inget kvar.
Och nej, dessa tankar handlar INTE om att jag inte är kär i min kille på riktigt. Han gör mig skitlycklig och jag älskar att umgås med honom och vill bilda familj och är jättekär och allt det där ni vet. Men jag vet också att han inte är hela mitt liv, att jag kan vara lycklig även utan honom. Att jag är min egen person.
