moralfjant

Fanny och Schmenus har dragit igång en bloggutmaning om sex, och temat den här veckan är: Fittan i fokus. Jag vill ju självklart va med på denna grymma utmaning, tycker frågor om sex i allmänhet och fittor i synnerhet måste uppmärksammas mer. 

 

Det finns en särskild grej kring fittor som jag tycker det måste pratas mer om. En sak som är en personligt upplevd grej som var fett jävla jobbig på den tiden som det gällde och ååh vad jag hade önskat att jag fått höra mer om det, att det inte hade varit ett skamfyllt ämne. Som jag knappt vågade prata med barnmorskorna på ungdomsmottagningen om, och än mindre min kille. 

 

 

Jag var runt 16 när det började, och liksom rätt sexuellt aktiv med min kille. Hade nyligen börjat käka p-piller för det ska en ju göra om en är i ett fast förhållande, det är liksom det alternativet som promotas. Sex hade funkat rätt bra innan dess (eller ja asså jag var ju lite blyg kring det hela men det var skönt och jadajada) men sen helt plötsligt började jag få ont efter att jag haft sex. En brännande känsla inne i fittan, sjuuukt obehagligt. Visste inte vad det var för fel på mig, googlade och så kom länkar om vestibulit upp och där stod det typ att jag aaaaldrig skulle kunna ha sex igen för så allvarligt är det tydligen enligt netdoktor.se typ. Blev ju för fan skiträdd. 

 

Men vet ni vad det sjuka är? Fastän jag fick så ont så fortsatte jag att ha sex. Tillslut började det göra ont under själva sexet också. Det höll på i flera månader. Jag härdade igenom sex i flera månader. Sex som ska vara skönt. Asså fattar ni!? 

Jag ville så gärna vara en Bra Flickvän, och en Bra Flickvän får inte ont i fittan vid sex. I ett normalt förhållande har man mycket sex, det säger alla. Sex är viktigt viktigt viktigt. Viktigast, nästan. 

 

Jag grundlurade min kille. Jag tror aldrig han hade en aning. För jag tog initiativet till sex, jag lät aldrig minsta tvekan märkas, aldrig minsta grimas av smärta synas. Jag försökte t.o.m lura mig själv. Tillslut erkände jag för mig själv och för honom att det gjorde ont och han gjorde allt rätt ni vet "men då fortsätter vi iiiinte" men det kunde jag inte acceptera så vi började med glidmedel. Det blev bättre men gjorde fortfarande ont ibland. Jag kunde bara inte släppa idén om att vi måste ha (penetratrions)sex. Jag trodde liksom vårt förhållande vart dömt till undergång annars. 

 

Jag kan bli så jävla arg när jag tänker på den här tiden i mitt liv. Typ ett halvår som jag gick omkring och mådde dåligt över att min fitta "inte fungerade som den skulle" och hur misslyckad jag var pga detta. En stackars onormal misslyckad tjej som var dömd till ett liv utan sex och en evighet av dåliga förhållanden eftersom jag fått lära mig att ett bra sexliv är det viktigaste av allt, nyckeln till ett fungerande förhållande.

 

Jag tänker på hur annorlunda mitt (sex)liv kunde ha varit ifall sex och fittan och kvinnans njutning inte varit så jävla skambelagd. Om det inte hade varit pinsamt att erkänna för mig själv, killen och omvärlden att "fuck this, sexet gör ont så nu slutar jag tills vi hittat en lösning". 

 

Jag tänker på hur mycket bättre mitt (sex)liv hade varit om jag inte hade hjärntvättats med föreställningen om att en Bra Flickvän tillfredsställer sin kille och den kvinnliga njutningen är inte alls lika viktig faktiskt. Om jag hade vågat säga till min kille direkt att "det här funkar inte" utan att få skuldkänslor.

 

Åh vad jag hatade min fitta under det där halvåret. Ingen jävla respekt hade jag för den eller mina behov. För fittan var liksom förbjudet område, inget som en ska tala högt om. Liksom lite smärtor och konstiga flytningar och annat knas är sånt du får härda igenom, för sssschh sånt där pratar man inte om! Inte kan du gå till vårdcentralen helt ogenerad och fråga om fittan på samma sätt som du frågar om varför knäet strular, det går ju inte. Fina flickor gör inte sånt.

 

Jag hade fått lära mig att fittan är pinsam. För ingen pratade om fittan och sånt som hör fittan till som mens, ibland smärtor, svamp ja ni fattar. Och om nån väl pratade om det så var det lite så där hemligt, som om nu berättar jag nåt förbjudet här tjejer emellan! Kom det in en man ja då stängde man igen munnen illa kvickt för HERREGUD inte skulle dom få höra mig prata om min mens! PINSAAAMT!

 

Tillsist fick jag nog och bestämde mig för att sluta skada min fitta och mig själv. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta det steget. Jag började respektera min kropp och mina gränser. Acceptera min fitta. Slutade ha sex ett tag, bytte preventivmedel - det funkade.

 

Jag hoppas innerligt att inte en enda tjej på hela jorden ska behöva tro att hennes fitta är hemlig och skämmig och fel. Jag önskar att fittan ska bli ett såpass normaliserat ämne att snacka om så att jag (som ändå är rätt oblyg) ska sluta tänka att det är olämpligt att nämna sånt som mens och mensvärk framför snubbar. Jag vill att fittan ska vara accepterad, respekterad, älskad, vördad, hyllad och normaliserad men aldrig pinsam, konstig, fel eller förbjuden.