moralfjant

Åh fick en flashback på nåt som hände när jag va på Stadium sportscamp, typ 11 år gammal. Och lirade massa fotboll, min favvosysselsättning.

 

En träning hade vi besök av nån spelare från herrallsvenskan eller herrlandslaget, minns inte vem riktigt. Alla fotbollsälskande tjejer i laget samlades runt honom helt lyriska över att ha ett fotbollsproffs så nära. Ni vet hur viktiga vissa vuxna kunde va när en va i den åldern? Hur en skapade idoler?

En tjej frågade om han hade nåt tips till oss som ville bli fotbollsproffs.  Varpå han svarade att tjejer inte kan eller borde spela fotboll på den nivån. 

Jag minns att jag tänkte att han har fel, men att det kändes jobbigt att stå där och bli ifrågasatt för att jag älskade nåt som inte var för tjejer. Och coachen bad honom inte dra åt helvete, ifrågasatte inte ens. 

 

Bara att jag kommer ihåg det här (jag som aldrig minns nåt längre än två dagar) bevisar att sånt sätter spår. Folk som säger vad vi borde tycka om eller inte. Och så är jag ju inte fotbollsproffs idag. Inte så att jag säger att jag skulle ha varit världsbäst om han inte sagt det där. Men jag tror helt klart att jag hade varit bättre på fotboll om jag hade uppmuntrats mer till det. Typ inte behövt sluta spela det på rasterna i högstadiet för att folk snackade skit annars.