moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Detta med kvinnor som försvarar sin rätt att sminka sig

Kategori: Skönhetsideal och fulfobi

Jag blir tokig. 
 
Jag blir tokig på att så fort en kritiserar utseendehetsen så ska en få höra att det är ofeministiskt att klanka ner på sådant som ses som "kvinnligt". Att det är bättre att vara feminist på tjejers villkor, vad det nu betyder. 
 
Men hey guess what, jag är feminist på tjejers villkor. Jag jobbar för att krossa den enorma skönhetsbubblan och ändra normerna så att tjejer inte ska känna sig pressade att "vårda sitt yttre". Så att sminkande och klädval och hela fadderullan kan vara ett fritt val istället för ett outtalat tvång. Om inte det är på tjejers villkor så vete fan vad som är det.
 
Och ja, för att göra detta måste jag kritisera fenomenet "att sminka sig". Det betyder inte att jag kritiserar alla kvinnor som sminkar sig. Jag kritiserar STRUKTUREN, att det är norm att tjejer ska spackla på sig grejer i fejjan för att duga. Och jag kommer vidhålla att just sminkandet är en del av av den ojämställdhet som råder i samhället - att tjejers utseende är så jävla viktigt men inte killars. Och jag kommer att säga att detta hänger ihop med överdriven objektifiering av kvinnor, med tjejers ångest över sitt utseende och annat otrevligt.
 
För mig är det självklart att gränsen mellan en "sund" utseendefixering och en "sjuk" utseendefiering är otydlig och flytande. Att de båda hänger ihop med varandra, tangerar, samverkar. Att viljan att vara snygg har en baksida, att det innebär en rädsla för att vara ful - och att en sådan rädsla skapar ångest. Och för att komma till bukt med denna ful-ångest så tror jag att vi måste kritisera snygg-viljan.
 
Det går liksom inte att önska att ingen tjej ska behöva må dåligt över sitt utseende och samtidigt raljera om hur naturligt det är att vilja vara snygg och att sminkande inte alls är nåt vi bör kritisera utan bara ett uttryck för estetik och kreativitet. För det är inte sant, tyvärr. 
 
Jag tvivlar på att kvinnor som står vid badrumsspegeln onsdag klockan 07.13 och lägger på mascara fullkomligen flödar av kreativ energi och tänker "vad roligt det här är!". 

Så länge tjejer sminkar sig varje morgon för att de känner ett outtalat tvång av att "vara snygga" och att denna snygghet dessutom är någonting som måste aktivt kämpas för att uppnå - ja då kommer jag att förbanna i stort sett allt som har med skönhet att göra.

Jag tror absolut på att det i vissa fall går att vilja vara snygg utan att vara rädd för att vara ful, att en del älskar smink och mode utan att det känns som ett tvång osv. MEN jag tror inte på att det går att lyfta fram det positiva i typ sminkande utan att på samma gång reproducera tvingande snyggnormer om att tjejer bör vårda sitt yttre.
 
Fortsätt sminka dig om du gillar det, absolut. Det gör dig inte till en dålig människa eller en sämre feminist eller ett offer. Men sluta förihelvete upp med att snacka om hur naturligt (och ofarligt!)  det är att vilja vara snygg (och därav sminka sig) för med det så bidrar du till tjejers kroppshat.
 
Jag vet att det är provocerande att höra och visst är det ingen som tvingar dig att ta ansvar för andra tjejers mående. Men om du nu är en människa som vill kämpa för att minska utseendefixeringen i samhället och som vill vara feminist på tjejers villkor - då kanske det är en god idé att kritisera den snyggnorm som skapar så mycket ångest hos tjejer. Och sminkandet som en del i snyggnormen. Just saying.
 
 

Kommentarer

  • SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma säger:

    Bra skrivet och jag håller med dig!

    När en av mina elever i årskurs 6 skriver i sin skrivbok att "det som vore skönt med att vara kille är att man slipper sminka sig varje morgon, för det tar ju rätt lång tid" då känner jag verkligen att något är EXTREMT snett i vårt kära samhälle. Den här 12-åriga (!!!) tjejen ser det inte (ännu) som sin "rättighet som kvinna" att sminka sig, utan som ett tvång, och det är naturligtvis ingenting som jag som feminist kan tycka är okej, det är enbart sorgligt. Därför känns det också viktigt för mig att gå osminkad till jobbet då och då, just för att förmedla att det kan vara skoj med smink som omväxling och för att göra sig till lite - men jag är helt och fullt nöjd med mitt utseende utan smink också.

    Svar: Ja fy fan för det där alltså. Blir så lack.
    Mican

    2013-05-26 | 13:20:43
    Bloggadress: http://minasannaord.wordpress.com
  • argamazon säger:

    Väl skrivet och håller med dig i stort. Men- detta med att det skulle finnas en sund kontra en sjuk utseendefixering: nu vet jag ju att ditt inlägg inte handlar om mig eller mitt iblogginlägg (men kanske inspirerat om jag har tur?) men jag vill ändå framhålla att jag inte tror det finns någon "sund" utseendefixering. Det jag uttryckte var att jag tycker det finns en skillnad mellan att bry sig om hur man ser ut på ett sunt sätt och att vara utseendefixerad och ätstörd. Och det är en annan sak. Ordet "utseendefixerad" i sig tycker jag utestänger möjlighet till sundhet. Men nu kanske jag bara märker ord? ;)

    Kommer att tänka på en grej som hänt ibland med mina systrar. Jag sminkar mig långtifrån alltid och kan absolut känna mig fin "naturell". De påpekar då att "åh vad du är snygg utan smink!" varpå jag säger "Men det är du/ni med!" "Neej, jag MÅSTE ha smink". Och det gör mig så beklämd. För det handlar ju inte om utseendet alls, utan en UPPFATTNING om att utan smink på så är man ovärdig/osnygg. Eller jag tolkar in det i alla fall. Men jag tror också att om man sminkat sig alltid att detta med att skippa sminket kan vara en gradvis tillvänjning, hur löjligt det än kan låta. Att i början kan man faktiskt känna sig lite "naken" i ansiktet. Nu svammlar jag kanske, men ska fortsätta läsa din blogg i alla fall! :)

    Svar: Just den delen var inspirerad från dig :) Och jag tycker också att det finns en skillnad mellan att bry sig om sitt utseende på ett oskadligt sätt (typ som jag gör när jag går på arbetsintervju) och på utseendefixering, skillnaden är väl att jag inte tycker gränsen är tydlig.
    Ja precis, det är läskigt hur sminkandet blir ett slags sätt att göra sig duglig (värdig). Och även om en nu känner sig fulare utan smink. Måste det göra nåt? Jag känner mig också fulare utan foundation och fixat hår - men jag kan trivas i fulheten. Det är också det jag vill klämma åt, den här konstanta viljan att vara fin. Att istället få folk att acceptera att känna sig ful och ändå vara nöjd med tillvaron.

    Kul att du läser! Jag kommer nog läsa din också, gillar att "debattera" på sånt här sätt när båda har samma grundtanke och håller schysst stil.
    Mican

    2013-05-26 | 15:08:32
    Bloggadress: http://patriarkhatet.wordpress.com/
  • argamazon säger:

    Åh och så vill jag också tillägga till detta med att jag skriver att jag kan känna mig "fin" utan smink- allt handlar ju inte heller om att känna sig fin utan att känna sig som en människa och värdig oavsett hur man ser ut. Jag är oerhört trött på att det alltid ska vara sådant fokus på kvinnors yttre- make no mistake. Att inte bedömas utifrån hur man är som person och vad man är bra på utan alltid också värderas för sitt yttre. Då är det klart att "the easy way out" är att fixa sig för att slippa fördömande/kritik. Tyvärr. Fast det är jättesorgligt.

    Svar: Jamen exakt :)
    Mican

    2013-05-26 | 15:12:37
    Bloggadress: http://patriarkhatet.wordpress.com/
  • Jennie säger:

    Ja, just tvångskänslan tror jag är grejen. Blir sminkandet ett måste - som det ju lätt blir i vardagen - så tror jag att normer och ideal utifrån styr, åtminstone delvis.

    Märker själv det ganska tydligt nu. Har inte brytt mig om att raka ben och armhålor på hela vintern men nu när den mer lättklädda årstiden kommit och jag dessutom jobbar mer och delvis med nya kollegor så funderar jag på om det inte vore enklast att göra som det förväntas av en kvinna och ta bort håret.
    Trist.

    2013-05-27 | 08:06:12
  • Emma säger:

    Jag kan tycka att det är nästan lite lustigt när man pratar om att det där med att sminka sig skulle vara en kreativ grej... och att nagelutsmyckning ibland kan vara det, men sminkning... alla sminkar ju sig i princip likadant. Det är ju inget kreativt med det. Ok, om någon hade kommit med en originell och ovanlig sminkning som var mer konst än försök att göra sig vacker då hade jag kunnat köpa kreativiteten... som när Loreen smetade vita fläckar här och var... men annars är det ju knappast kreativt att försöka se ut som alla andra... Tycker jag då

    Svar: Håller helt med dig.
    Mican

    2013-05-27 | 10:17:05
    Bloggadress: http://hemmahosknyttet.blogg.se
  • Maj säger:

    vem är det egentligen som säger att kvinnor ska sminka sig? ja fattar att de är skönhetstidningar hit och dit och folk blir mobbade dittan och dattan. men ändå. ja kan typ inte ta det seriöst på något sätt. Jag förstår, men jag kan inte relatera. För att jag gör inget av det som sägs. Ja känner mig inte tvungen att sminka mig, ja raknar mig när ja känner för det, ja brer ut mig så mycket som ja vill på tåget. Ja bara är. och då för mig, försöka se att andra är fast i det, är svårt. för mig är det enkelt.

    Svar: Det är alltid svårt att förstå sånt en inte själv upplever tycker jag. Så därför får en ibland helt enkelt lita på andras berättelser.
    Mican

    2013-05-27 | 15:09:31
    Bloggadress: http://majckj.blogg.se
  • Istiny säger:

    Jag tycker om att sminka mig. Jag tycker det är roligt, och för det mesta sminkar jag mig hemma när jag har tråkigt; inte innan jobbet eller skolan. Det jag brukar göra när jag ska iväg är att måla mina ögonbryn och på sin höjd mascara och läppstift. Älskar färgade läppar, och för det mesta tycker jag inte att jag ser att andra har det. I alla fall aldrig på jobbet, och det gör att jag känner mig... Jävligt stöddig på något vis, när jag kommer med illröda läppar. Sticker ut liksom. Får faktiskt ofta höra hur coolt folk tycker att det är, och då har jag inget smink i övrigt heller.

    Men det är svårt, det där. Jag har alltid varit rätt "sen". Sen med att raka benen för jag orkade inte riktigt bry mig, sen med att sminka mig, sen med de där skönhetsgrejerna, men det om ju tillslut ikapp. Jag har fortfarande inga problem att gå ut osminkad, och mina ben är håriga som aldrig förr. Okej, jag är blond, så det syns egentligen inte så mycket, men ibland märker jag ändå att folk tittar (mest uppskattande dock, har jag märkt!). Nästa steg jag har tagit är att låta bli att raka mig under armarna, något jag har märkt har varit SJUKT svårt. Jag tycker faktiskt det är jättejobbigt, och vill verkligen inte raka bort, men samtidigt det är så frestande. Känner mig vansinnigt obekväm och vill inte ha linne fastän det är sommar, och det känns ju inte riktigt rätt det heller. Det kommer nog ta tid för mig att vänja mig vid ludna armhålor, men det är på gång.

    Svar: Det tar tid att känna sig bekväm med förändring. Jag rakade mej nyligen under armarna men nu saknar jag fan håret igen :P
    Mican

    2013-05-28 | 09:03:17
    Bloggadress: http://istiny.blogg.se
  • Angelica säger:

    Jag sminkar mig, men är helt på det klara att jag gör det på grund av att jag blivit hjärntvättad av samhället till att tycka att mina ljusblonda ögonfransar inte duger utan ett lager svart mascara. Nu använder jag oftast inte särskilt mycket smink men just den där mascaran, den lämnar jag inte huset utan. Hade jag gjort det ifall ljusblonda ögonfrasar var norm? Kanske. Förmodligen?

    Svar: Så kan det ju va. Precis som jag noppar ögonbrynen, hade nog inte gjort det om det inte varit norm.
    Mican

    2013-05-28 | 11:01:11
    Bloggadress: http://www.whirlwind.nu
  • Emma säger:

    Du sätter verkligen nageln på någonting här. Men jag undrar - var ska vi dra gränsen?

    Vi människor är bekräftelsesökande, norm-bildande.
    Jag håller helt med dig om att våra ideal och normer är totalt snedvridna.

    Vi formas, socialiseras, indoktrineras. Och det kan vi kanske aldrig riktigt undgå? Däremot måste vi vidga våra perspektiv. Sverige 2013(kallat jämställdhetens land) är rasistiskt, kvinnofientligt, klassbefästande - ja, ojämställt på en mängd plan!

    Denna formning har lett till att jag har mina preferenser och du har dina. Det är en del av identiteten. Och jag tänker att det är en nödvändighet att kunna preferera någonting framför någonting annat, för att kunna välja.

    Ett superenkelt exempel; min favoritfärg är grön.
    Alldeles säkert är den det för att jag har påverkats att gilla grönt.
    Men det betyder ju inte att min preferens för grönt är ogiltigt eller osant för det.

    Kanske är jag något flummig nu. Vad jag försöker förklara är att allt vi är, är en produkt av vår samtid och omgivning.Våra preferenser - val av mat, kläder, inredning, vänner, djur, färg, film, konst, beteende, jobb - allt, allt är del av vår formation.

    Och det är ju inte konstigt i sig.

    Så när drar vi då gränsen? Är det okej att ha vissa preferenser när det gäller inredning, men inte utseende?

    Förstår du hur jag menar? :-)


    Svar: Jag förstår precis hur du menar :) Så är det ju med normer och sånt, vissa "inlärningar" är ju helt ofarliga, typ som favoritfärg. Det jag vill kritisera är just när vi socialiseras in i något som är begränsande, jobbigt eller förtryckande (typ som könsroller, och även när det gäller att fixa med sitt utseende).
    Sen ere så klart svårt att dra gränsen i vissa fall, men ibland tycker jag det är väldigt tydligt när en socialisering/norm/whatever du vill kalla det är begränsande och jobbigt - typ som när det gäller smink och mode (tar tid, skapar kroppshat etc). Förstår du hur jag menar?
    Mican

    2013-06-03 | 20:18:39

Kommentera inlägget här: