moralfjant

Fastän jag är världens coolaste och självsäkraste (läs: självgoda) människa så händer det ibland att jag kommer på mej själv med att vilja behaga andra med mitt utseende. Asså folk jag inte ens känner.  Oftast är det män runt min egen ålder, såna som liksom skulle kunna va intresserade av en. Så kommer den där känslan krypande, ni vet, ”shit jag är ful när han ser mig guuud vad jobbigt” och så vill jag fixa håret och klä på mig mer smickrande kläder. Så att han ska gilla det han ser. För det är liksom viktigt av nån konstig anledning. Fastän jag redan är upptagen och dessutom inte är ett dugg intresserad av att ligga med personen i fråga.

Och jag blir så jävla trött på mej själv då. Att jag inte kan släppa den där gamla vanegrejen att vilja va snygg för det motsatta könet. Det som va så jävla viktigt på högstadiet, att visa sig knullbar för alla killar (även dom man tyckte va fula av nån knasig anledning.

Ibland kan det också slå till när jag är bland många kvinnor som själva är väldigt fixade eller som håller på att fixa sig. Då kommer den här äckliga känslan av att ”nu är jag  fulast och borde göra nåt åt det” typ.  Blir lite avis på att dom är snyggare än mej liksom.

Men vet ni vad som händer 10 sekunder efter att den här känslan uppstått?

Jag botar mej själv! Tänker: ”Och varför är det viktigt för mig att känna mig snygg nu, egentligen?” och även ”Vill jag verkligen att min glädje och känsla av att duga ska va beroende av om jag är snygg eller inte?”. Samt slutligen ”Men förihelvete skärp mej själv och va cool istället”. Funkar varje gång. Typ.