moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Men ryck upp dig nu!

Kategori: Whatever

Människor som på riktigt, helt och fullt, tror på talesättet "vara sin egen lyckas smed" och att en "kan välja glädje". Jag vill bajsa i ert kaffe. 
 
Finns det nånting som kan vara mer nedvärderande än att säga åt en deppig person att rycka upp sig? Att försöka se positivt på saker och ting? Att jobba lite själv, ingenting kommer gratis vännen. Du måste VÄLJA att må bra.  Vem fan väljer att må dåligt?
 
Tror ni på allvar att nån deppig jävel sitter och gråter och sen googlar ni fram en film med en tjock anka som nynnar på Don't worry be happy och ba helt plötsligt blir personen lycklig igen?
 
Absolut, mycket kan komma av att lära sig hantera motgångar och att inta ett mer positivt förhållningssätt gentemot sig själv och det som sker runtomkring. Men att bara säga åt nån att en borde vara mer positiv är knappast att hjälpa till i den processen, snarare tvärtom. Kom med konstruktiva tips (om såna efterfrågas) på HUR en faktiskt ska lyckas få en bättre självkänsla eller bli mer positiv istället, om du nu kan det. Annars går det jättebra att ba "ja jag förstår att allt suger nu, fan va stark du är som kämpar i motgång ändå". 
 
Eller, vad säger ni som själva lider av depression eller andra jobbigheter ibland? Hur vill ni bli bemötta av omgivningen?
 

Kommentarer

  • Emma säger:

    Jag tycker det beror på HUR man säger det. Jag har själv haft svåra perioder med depressioner och ångest och känner att jag klarade mig ur det just genom att människor i min omgivning inte lät mig fokusera på den delen utan tvingade mig att se på det som var positivt istället. Jag tror att det är fullt möjligt att lära sig att "tänka sig bättre", men att det inte är lätt och att det inte går snabbt. Så det handlar mycket om att alla inblandade måste inse att det är möjligt men att det inte är en lätt eller snabb process.

    2013-05-29 | 09:30:08
    Bloggadress: http://hemmahosknyttet.blogg.se
  • pelle pettersson säger:

    jag fick hälften av min lungvolym bortopererad förra året p.g.a. sjukdom,och jag får höra"krya på dig"hela tiden ,säkert i all välmening men trist ändå.

    2013-05-29 | 10:18:01
  • Istiny säger:

    Jag har drabbats av depressioner under hela min uppväxt, mestadels i tonåren, och fick en allvarligare sådan i november förra året. Blev sjukskriven och ingen på jobbet kunde ta det riktigt seriöst att jag fick vara hemma från jobbet för att jag var ledsen (självmordsbenägen med ständiga panikångestattacker). Mina föräldrar har inte heller riktigt tagit det på allvar. Min styvpappa kallade det att "du väljer den destruktiva vägen och klär dig i mörkt och stänger in dig på rummet." Få saker har varit så kränkande som att höra att jag själv valde att må dåligt, för inte fan vill jag göra det.

    Svårt att säga dock hur man ska bemöta det. Jag vill helst inte prata om det alls. Jag vill fokusera på annat, gå ut och hitta på något, en picknick, se på en film, ha en mysig kväll med tv-spel. Det är svårt att hitta viljan att ta sig ut, helst av allt vill jag bara stänga in mig, men om någon peppar mig tillräckligt att ta mig ut ur huset så är det sista jag vill göra är att sitta och prata om varför jag mår dåligt och så vidare, men sådant är ju väldigt individuellt.
    "Din egen lyckas smed" är kanske sant till viss del, för det ligger faktiskt något i det (kämpar själv med det) men det funkar inte hela vägen ut. Jag mådde skitdåligt på jobbet, det slutade med att jag sa upp mig och flyttade tillbaka till hemstaden. I det fallet fanns det inget som kunde bli bättre, och jag fick helt enkelt lov att vara min lyckas smed. Det var bara jag som kunde göra något åt det, och då gjorde jag det. Nu har jag ett annat jobb och en ny lägenhet och mår mycket, mycket bättre. För ett halvår sedan trodde jag att jag inte skulle leva mer, nu har allting ordnat sig. Jag tror att allt går om man bara vill, men det kan vara så sjukt svårt att hitta den där viljan som krävs.

    Ett väldigt komplext ämne det här, och svårt att sätta ord på allt i bara en kommentar, ska nog sätta mig och skriva något eget om det här någon dag.

    Svar: Intressant att höra om det. Och självklart tror jag också på att människor själva måste "välja" att må bra eller vad jag ska kalla det, men att det inte är så lätt som många vill få det till.
    Mican

    2013-05-29 | 11:22:17
    Bloggadress: http://istiny.blogg.se
  • hampa säger:

    Du borde skriva mer sånt här. Vet att du är grym på att bemöta folk som av nån anledning är ledsna/missnöjda. Ett inlägg med scart på kommentarer man kanske hör... Tex Jag vill inte vara med för jag är dålig! Jag är ful! Osv.

    2013-05-29 | 17:52:25
  • hampa säger:

    Svar inte scart!

    2013-05-29 | 17:53:11
  • Freja säger:

    Har haft depressioner fram och tillbaka i flera års tid, posttraumatiskt stresssyndrom och panikångest. Blir ledsen rakt in i själen så fort någon ens liiiite lite antyder att jag får "skylla mig själv" och att jag kan slippa min deppighet med hjälp av positivt tänkande. Believe me - när man har en ren depression kan positivt tänkande ta sig i rumpestumpen oftast. Det är ju en del av diagnosen depression tillomed!

    Svar: Ja kan tänka mig det. Hur vill du bli bemött? Av typ kompisar?
    Mican

    2013-05-29 | 18:04:28
  • Maj säger:

    alltså jag är väldigt tålmodig med människor som är deprimerade och kan relatera till väldigt mycket, för jag själv har upplevt och kännt så himla mycket, vart deprimerad själv. Och visst jag kan tycka det är väldigt trångsynt att tycka att deprimerade människor är jobbiga eller att man ska LE, så kommer livet att bli bättre. Och jag vet att det inte är så himla enkelt att bara "rycka upp sig"

    MEN, det hjälper inte heller att bara få bli ömkad hela tiden, få medlidande hela tiden. Jag har fått jävla mothugg mot min deprission av folk och ja har fått lära mig, från hårda vägen. Då blir de lätt att man kör med samma "för jag klarade det lixom"

    Och.. människor som KAN göra nått åt sina problem men gör det INTE och bara KLAGAR är jobbiga. Ja har fullt respekt för de som är totalt neddroppade i skiten. men deprimerade människor är "otacksamma" för de pallar inte bry sig om nått (är väl därför kanske man är deprimerad) hö... ja.

    2013-05-29 | 19:38:51
  • korv + bröd säger:

    De som inte varit riktigt nere i skiten fattar oftast helt enkelt inte hur det känns, och hur man sjunker så lågt ner att inte endast positivt tänkande hjälper.

    Jag har själv jättesvårt att vara fejkglad de dagar jag är som mest nere, och då vill jag INTE höra ytligt skit av folk. Inte heller bli daltad med. Nej, då vill jag få vara lite inåtvänd och tvär, för mig själv. Utan att få en massa frågor om det. Helt enkelt bara få vara som jag känns just då. Och det kan man inte vara med alla. Rättare sagt, det är svårt att vara ens med de bästa av vänner då man mår så. Tycker jag. Och jag trivs också bäst ensam när jag har en extrem dag. Att få tanka energi i lugn och ro och så.

    Sen om jag har en halvdålig dag så kan det nog vara helt skönt att få komma ut och typ festa lite, kolla nån rolig film och så med kompisar. Då går det att bli gladare av det. En halvdålig dag kan jag också ganska lätt vända till en bättre dag på egen hand, typ med träning eller vad fan som helst.

    2013-05-29 | 20:48:37
    Bloggadress: http://korvobrod.ratata.fi/
  • Laks - den djurrättande feministen säger:

    Jag har mått dåligt under långa perioder och min ena förälders råd har alltid varit "tänk positivt". Man baa men tack så mkt, det hjälper.

    Folk som själva inte har mått riktigt jävla värdelöst dåligt förstår ofta inte hur det känns, och kan därför inte sätta sig in i situationen på rätt sätt. Jag tycker som du skriver duger gott och väl om man inte har något riktigt bra råd; att bekräfta att "ja, faan vad dåligt det är" och sen finns en där för personen istället. Bekräftelse hjälper förvånansvärt bra på mig iaf.

    2013-05-30 | 13:48:55
    Bloggadress: http://laks.webblogg.se
  • Laks - den djurrättande feministen säger:

    Och förresten - att lära sig att "tänka positivt" eller att vända sina tankar är en låååång process som kräver en ordentlig utbildning. För mig tog det väl ungefär 1 ½ år hos KBT-terapeut. Ingenting en bara gör liksom.

    2013-05-30 | 13:50:34
    Bloggadress: http://laks.webblogg.se
  • Andrea säger:

    Jag spyr verkligen på hela den här "tänk positivt och älska dig själv"-grejen! Som tur är har jag vuxit upp med föräldrar som jobbar inom psykvården och har därför lärt mig från början att psykisk ohälsa är lika verklig som fysisk ohälsa. Idag bedrivs det nästan en hetsjakt mot de deprimerade och de osäkra - de är missunsamma energitjuvar du bör hålla dig borta ifrån. Jag som har kämpat mycket med min självkänsla känner mig inte det minsta peppad av det snacket. Snarare får jag känslan av att jag är värd mindre än vatten bara för att jag inte på något magiskt sätt har den där självkänslan från början. Min sambo kan ibland helt oförutsett bli väldigt deprimerad och hans skamkänslor inför sitt tillstånd ("varför kan jag inte bara tänka positivt?") gjorde det hela tusen gånger värre. När vi hade pratat om det sa jag: "Nej, nu låser vi in oss med lite metal och choklad och hatar världen tillsammans. Vi får fånga en annan dag helt enkelt". Han blir fortfarande deprimerad ibland, men kan njuta av de glada dagarna och slipper dåligt samvete. Att omfamna sitt inre mörker ibland är bara nyttigt, så länge man inte låter det ta över helt. "Tänk positivt"-trenden är ett äckligt effektivt sätt att kontrollera massorna. Kommer kollegan med sexuella anspelningar? Ta det som en komplimang! Du är vacker! Tycker chefen att ni ska öka försäljningsmålen med 100% och jobba över varje dag? Tänk på din attityd! Med en positiv attityd kan du nå dina mål! Företaget behöver drivna människor!

    Ursäkta romanen, men det här är nog den mest skrämmande utvecklingen i dagens samhälle. På tal om roman tas problemet upp på ett bra sätt i fantasyromanen "Eld", uppföljare till "Cirkeln". Rekommenderas!


    Svar: Ja det är läskigt. Usch.
    Mican

    2013-05-30 | 16:08:56
Kommentera inlägget här: