moralfjant

För det första så vill jag ba påpeka att när jag känner mig snygg, så är det inte särskilt likt det som ses som snyggt av de flesta andra (tror jag...)

 

Jag känner mig snyggare här:

 

 

Jag känner mig snyggast osminkad, men utan orenheter i hyn så kanske lite foundation krävs. Jag känner mig fin i lite knäppa färgglada kläder, gärna en blommig shortsklänning med mönstrade strumpbyxor under och pippilotta-kängor och mitt snusmumrikhalsband. Och sen kan lite bad-ass kläder vara helt rätt, så jag utstrålar lite kaxighet. Liksom bryter av det där gulliga. Kort, lite halvruffsigt hår gärna. Det är så jag vill se ut när jag vill va snygg, snygg på ett coolt alternativt sätt inbillar jag mig. 

 

Men ändå så är det inte ofta jag ser ut så. Varför? För att det:

A: Tar tid att leta kläder och sminka sig 
B: Jag känner mig (oftast) lika glad även utan allt det där

Sen ibland känner jag att jag har massor av tid och är verkligen verkligen sugen på att prova kläder och sånt. Och då gör jag det. Inget fel i det. 

Visst kan jag vilja vara snygg. Men jag är aldrig (nåja, nästan iallafall) rädd för att vara ful. Jag får alltså inte ångest över att INTE vara snygg. Och då finns det faktiskt inga problem med att "piffa till sig" (annat än att jag reproducerar snygg-normen då...)