Vågar du verkligen raka din fitta?
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Härligt skrivet om att raka eller inte raka:
”Hur gammal är du?” frågar hon sedan. ”Jag är 23, vet du väl.” svarar jag. ”Är man vuxen då?” Hon tittar på mig från topp till tå. ”Ja, då är man nästan vuxen i alla fall.” Hon biter sig funderande i läppen. ”Jaha, för jag tänkte att det var konstigt att du inte hade något hår.” ”Något hår?” svarar jag. ”Jag har väl hår!” ”Nej, men alltså hår där nere.” Hon tittar ner mellan mina ben. ”På snippan!” Jag tittar ner jag också. Blir tyst. Tittar på det finaste lilla flickebarnet i världen. Ser hennes frågande ögon. ”Har du inget hår där?” Jag vet inte vad jag ska svara.
”Jo, alltså. Jo, det har jag.” Det dansar rakhyvlar framför mina ögon. ”Jaha, jag tänkte att du kanske inte hade det. För du är ju inte lika gammal som mamma. Hon har det.” Hon tittar ner mellan sina egna ben. ”Vart är håret då?” Rakhyvlarna cirkulerar snabbare. ”Jo, alltså. Jag rakar bort mitt hår.” Jag hör själv hur idiotiskt det låter. Och jag vet hur motfrågan lyder. ”Varför då?” Den kom. Och jag står helt jävla handfallen inför svaret. ”Jag...jag...alltså. Jag vet faktiskt inte.” Jag vet inte varför jag rakar bort allt mitt hår på mitt stackars venusberg. Här står min favoritunge i hela världen, betraktar min mutta, och undrar varför i allsin dar jag rakar bort allt hår. Och jag kan inte svara.
.......
Tänkbara orsaker formas i min arma hjärna. ”Det är fräschare.” Är det verkligen det? ”Det är finare.” Är det verkligen det? ”Det kan vara lite osexigt när man ligger i sängahalmen och ska kramas som vuxna gör ibland.” Vem. Fan. Bryr. Sig. Inte min fina pojkvän och inte jag heller. Dessutom får jag utslag, det kliar som fan-och-hans-moster när det växer ut och böjningarna i kroppens lemmar vid själva rakningscermonin kan åstadkomma sträckningar, ledbrott och missformning av skelett. ”Nej du, vet du vad. Jag vet faktiskt inte. Det är nog ganska dumt egentligen.” svarar jag tillslut. Hon nickar förnumstigt men jag tycker mig se ett stråk av besvikelse i hennes ögon.
Jag ska inte vara klyschig och säga att detta var dagen då jag slutade raka min punani. Men några veckor senare slutade jag faktiskt. Jag vet att jag inte kan skydda min pojkväns brorsdotter från klamydiapooler och kladdiga pojkhänder. Jag kan inte hindra de där tjejerna i 9C från att kalla hennes skolans hora och kasta ett äppelskrutt i bakhuvudet på henne i skolmatsalen. Och jag säger inte heller att bara alla kvinnor sluta raka sina könsorgan så blir världen en bättre värld att leva i. Men jag säger att jag tänker göra det lilla för att förändra synen på hur en kvinna ska och inte ska vara. Så att min favoritunge slipper vika sig dubbel i duschen för att raka bort hår som egentligen ska sitta där det sitter. Det är ingen revolution, men det är ändå något.
