moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Jag ångrar mig angående inlägget om självskadebeteende

Kategori: Whatever

Ett av mina gamla inlägg från 8/8 2013:

Självskadebeteende. Det lyfts ofta fram som ett enormt problem, något som måste jobbas bort, som måste behandlas. En individ som berättar att hen självskadar får ofta förfärade reaktioner av omgivning (och professionella?) som berättar hur dåligt och farligt det är att till exempel skära sig i armarna.
 
När någon berättar för mig att hen självskadar sig (på tjejjourschatten) så säger jag "vad bra!". 
 
Det många verkar missa är att det inte är just själva självskadebeteendet som är ett problem. För det grundar sig ju i ett dåligt mående. Att skada sig själv blir för många en slags försvarsmekanism som kan uppstå pga dåligt mående, en vill lindra sin ångest för att orka med allting. 

Många berättar för mig hur de kan få sån ångest att de inte står ut med sig själva, och att det enda som hjälper då är att självskada sig. Och det är då jag ger dom en klapp på axeln och säger att "fan vad bra att du gör vad du kan för att må bättre, att du försöker hjälpa dig själv!". Sen kan diskussionen visserligen ledas in på alternativa ångestdämpande metoder (som inte är lika skadliga) men fokus ligger ändå på det dåliga måendet i sig. 
 
Att bli förskräckt över att någon självskadar sig och börja mässa om hur viktigt det är att hen slutar med det omedelbums kommer INTE att hjälpa någon. Det enda det gör är att skambelägga beteendet och att få personen som självskadar att känna skuld över att ha oroat någon annan så mycket. Och om du tydligt visar att du inte tycker det är okej att personen självskadar (som förälder kanske du till och med förbjuder det?) så riskerar du att personen kommer att undvika att öppna sig för dig, eller att personen faktiskt mår så dåligt att hen tar sitt liv (för om hen förbjöds att självskada sig och det var den enda tillgängliga metoden för hen att lindra sin ångest för tillfället, så måste hen få fortsätta med det tills ångesten minskat eller en alternativ ångestdämpande metod hittats).
 
Visst ska du visa att du är orolig om typ din kompis berättar för dig att hen självskadar, men försök då att visa att oron handlar om att personen mår dåligt och inte det faktum att personen självskadar (eftersom personens självskadebeteende är ett symtom på det dåliga måendet). Och berätta hur modig personen var som berättade, hur stark hen är som försöker hjälpa sig själv genom att berätta för andra. Peppa. 

Någon som har erfarenhet av självskadebeteende, som vill lägga till nåt? Eller som inte alls håller med?
 
 
FÖRTYDLIGANDE - ÄNDRAT 30/1 2013

Jag fick väldigt hård, men extremt viktig och konstruktiv, kritik på detta inlägg. Kärnan i det hela var att mitt inlägg kan ses som normaliserande av självskadebeteende eftersom det av många kan tolkas som att jag ser det som något värt att hylla. 

Jag har i inlägget överdrivit min positivitet inför självskadebeteende, ett fjantigt och farligt sätt att väcka nyfikenhet hos läsarna. Det jag menar är alltså INTE att självskadebeteende i sig är positivt eller något värt att hylla. Det jag menar är att en får se att tjejen gör så för att orka, för att behandla sin ångest - som metod för att överleva. Det är just detta att hon försöker överleva - om än genom en destruktiv strategi - som jag vill peppa henne för. Det är det jag vill säga - "vad bra att du försöker hitta ett sätt att överleva din ångest", och sedan leda in samtalet på alternativa strategier. 

Kommentarer

  • When Darkness Falls säger:

    Som fd självskadare tycker jag att det är bra att du funderar på det här och uppmärksammar folk på att förfärade blickar och frågor INTE hjälper. För det är precis som du skriver, ett sätt att hantera övermäktig, djup ångest. Ett jävligt dåligt pissätt visserligen, men så länge inga andra fungerande alternativ erbjuds kommer människor fortsätta självskada, självmedicinera och ta till andra självdestruktiva metoder.

    Om man inte tänker erbjuda någon adekvat hjälp behöver man inte heller fördöma, skälla på och skuldbelägga. Det gör bara ångesten större. För min del var det min feministiska analys av omvärlden och mig själv som en gång för alla satte stopp för mitt skärande i min kropp. När jag förstod att jag var utan skuld fanns det inte längre något behov av att ge sig på mig själv när ångesten came tumblin in. Jag vänder ilskan utåt och lägger skulden på patriarkatet och manligheten. Och om någon liten mansblöja blir ledsen i cis-penisen då känner jag att jag inte bryr mig så jättemycket om det faktiskt.

    Svar: Hellre utåt än inåt, mer rättfärdigt då :)
    Mican

    2014-02-01 | 17:57:20
    Bloggadress: http://wdarknessfalls.wordpress.com/
  • fanny säger:

    beteendet är problemet, jag är självskadare

    Svar: Om du vill får du jättegärna berätta mer om hur du tänker. Hur tycker du problemet ska bemötas? vad borde jag säga till en tjej som berättar att hon självskadar? Vore najs :)
    Mican

    2014-02-01 | 22:31:01
  • When Darkness Falls säger:

    För det första bör man sluta fokusera på själva beteendet anser jag. Det är ett symptom, inte någon sjukdom i sig. De flesta kvinnor jag träffat med självskadebeteende har blivit oerhört vidrigt behandlade av män. Det finns svåra trauman i bakgrunden som incest, våldtäkter, psykisk och fysisk misshandel och liknande som ofta börjat i barndomen med närstående till flickan. Jag uttalar mig naturligtvis inte för alla nu, det här är vad jag lagt märke till.

    Jag tror nog man ska akta sig för att amatörpsykologisera kvinnor/unga tjejer som självskadar. Det är en svår problematik i botten och man kan faktiskt må ännu sämre av att folk utan kunskap försöker "hjälpa". Jag kände mig alltid ännu mer värdelös då och kunde skära mig bara av den anledningen.

    Feminismen var hjälpen för mig, men jag kan inte svara på hur andra kvinnor ska göra. Jag tror att ett första steg är att kvinnor med det här beteendet inser att de inte hade skuld i vad som hände och det är ju vad feminismen i stora delar går ut på - en icke-patriarkal analys av samhället som lägger skulden där den hör hemma, på patriarkatet och männen.

    2014-02-03 | 00:03:33
    Bloggadress: http://wdarknessfalls.wordpress.com/

Kommentera inlägget här: