Varför jag inte tar avstånd från manshat
Kategori: Feminism och genus
Som feminist finns inget krav på att du hatar män. Du behöver inte tycka att manshat är konstruktivt i den feministiska kampen. Du kan tycka att att det är synd att feminister uttrycker sig i stil med "JAG HATAR MÄN" eller "UTROTA CIS-MÄN". Det är helt okej.
Vad som inte är okej är att öppet ifrågasätta och svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt.
Jag hatar inte män alltsom oftast (ba slår emot mig ibland när jag typ chattar med en 14-åring som blivit såld som sexslav mellan 20 gubbar). Jag tror inte att manshat är en viktig förutsättning för att föra kampen framåt. Jag tycker det är tråkigt att se manshatiska statusar på fb.
Men ändå ser ni aldrig mig (längre) sitta och ösa skit över dessa manshatande feminister. Varför jag inte tar avstånd, kanske ni undrar? Helt enkelt för att jag ser manshat som en rätt logisk reaktion på att bli förtryckt, och heller inte tror att manshatet är skadligt på något vis. Kvinnohatare våldtar, misshandlar, tafsar, förtrycker och kvinnohatiska uttryck spär på detta. Manshatare, tja, det enda dom gör är att påpeka att män gör dessa saker. Det finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets.
Att jag tycker att det är tråkigt att se feminister öppet deklarera att dom hatar män handlar inte om att jag tycker att dom gör fel eller är rabiata eller förstör kampen, utan helt enkelt att jag tycker det är trist att kvinnor blir så jävla förtryckta att dom (vi) utvecklar manshat. Tråkigt ja, konstigt nej.
Att ta avstånd från manshatande kvinnor kommer inte att leda till något bra. Det kommer bara att leda till att dom som allra mest behöver feminismen utestängs. Anledningen till att kvinnor känner hat och/eller rädsla för män har liksom en anledning - dom har blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Somliga mer än andra. Hatet kan bli en nödvändig ventilation för att orka, att hämta kraft.
Så, jag tycker det är en jävligt skev grej att säga att det är hemskt med kvinnor som hatar män och uttrycker detta offentligt, att det "förstör för feminismen" för att männen typ skräms bort. Känner som Fanny:
Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.
Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män.
