moralfjant

Barn är en förtryckt grupp i samhället. Vuxna kränker barn, hela tiden och ofta utan att någon ens fattar att det är en kränkning. Och föräldrar förtrycker sina egna barn.

Nej, jag pratar inte om vuxna som slår, begår sexuella övergrepp, dricker för mycket eller annat som samhället ser som problematiskt. Jag pratar om det som sker hos alla familjer och mellan alla barn och vuxna. Jag pratar om dig och dina barn, eller dig och dina föräldrar. Dig och den barngrupp du leder inom skola eller förskola. Jag pratar om dig som är vuxen - för du förtrycker barn.

Låt mig först berätta om hur barn förtrycks på ett mer strukturellt plan, det som kanske inte är lika jobbigt för dig att ta in. Typ som att barn aldrig blir lyssnade på i vårdnadstvister. Eller att barn som avskyr hemmet så mycket att de rymmer förs tillbaka till sin tortyrkammare. Barn som nekas rätten att slippa utsättas för kränkningar.  De får aldrig själva besluta vem de ska bo hos, vilken skola de ska gå i, eller ens vilka kompisar de får leka med. Tänk dig själv att du tvingades bo hos någon som kränkte dig och fick dig att må så jävla pissigt, och när du flyttade hem till en kompis så kom polis och tvingade dig tillbaka. Även fast alla fattat hur pissigt du mår där.

 

Eller ta det här med ordet "barnslig" som används för att beskriva någon som beter sig dumt. Vi vuxna räds det barnsliga. Barn får gärna vara "mogna", guuud vad vi älskar när nån unge formulerar sig akademiskt så vi kan frossa oss i att den där ungen är så smart och lillgammal. Det är fint att vara vuxen och fult att vara barnslig, tycker vi. Barn får vara barnsliga för barn är ju såna hoho, men nåde den vuxen som inte är tillräckligt allvarlig. Alltså kan inte ens räkna på mina hårstrån hur många sneda blickar, åthutningar och liknande jag fått när jag "betett mig barnsligt". Typ balanserat på trottoarkanten, gungat, gjort grimaser (ej elaka mot någon) och sånt. Kommer ihåg i sexan när jag älskade att leka med barbiedocker och tog fram dem när några kompisar var över. BITCHBLICKARNA ASSÅ. HÅNET. Herreguuud tyckte mina jämnåriga vänner, det där är så inte hög status. Hög status är att göra vuxengrejer. Typ vaxa benen, röka och dricka alkohol. Och vuxna var inte bättre. När jag passerat 12 och inte var liten och söt längre var det plötsligt konstigt att jag ville leka. Jag fick mycket mer uppskattning om jag satt stilla en hel middag och pratade om böcker eller politik eller annat som vuxna gillar att prata om. Då sa de "du är så vuxen av dig" och jag blev glad. För ingen vill ju vara barnslig. Ingen vill ju vara ett barn.

Låt oss först titta lite närmre på relationen mellan förälder och barn (men det kan lika gärna översättas till att handla om vilken vuxen/barn-relation som helst). Föräldrarna bestämmer över sitt barn. Barnet är i beroendeställning. Utlämnat till förälderns nåd och onåd. Vi vuxna rättfärdigar detta genom att hävda "barn vet inte sitt eget bästa, så jag måste utnyttja min makt över dem för att skydda dem". Och alltså ja klart en inte låter sin unge testa att flyga från hustaket. Men det handlar inte om det. Det handlar om att föräldrar inte ens är beredda att lyssna på sina barn. Verkligen lyssna och inse att bakom barnets vilja, att äta en snigel, ta med en pinne in i huset eller sova över hos en kompis en vardagskväll eller whatever, så finns ett verkligt behov av något. Kanske nyfikenhet över hur sniglar smakar. Eller att spara något fint de hittat. Eller en önskan att få känna gemenskap med sin vän. Men det skiter föräldrarna i. De säger "Nej, du får inte sova hos Anna för då kommer ni försent till skolan imorgon". Eller kanske "Med du förstår väl att du inte kan ta in en pinne, det blir ju smutsigt inne!". Och barnen kanske försöker protestera (vi hör inte riktigt för vi har ändå redan bestämt oss för vi vet ju bäst vi vuxna) men till slut så lyder de. Lyssna på ordet - de lyder. De underkastar sig. De inser att det är föräldern som bestämmer och ger upp. Inte för att föräldern fått dem att förstå att det är en dålig idé utan för att de måste göra som pappa eller mamma säger.

En vän till mig sa en gång nåt som fastnade rejält i mig. "Jag vill inte att barn ska vara lydiga. Jag vill att de ska vara samarbetsvilliga". Och det är just detta som är min poäng: vuxna är inte beredda att se barns behov. Vi tänker att deras handlingar och önskemål är slumpmässiga, fjantiga, dumma eller kanske så vill Samira cykla utan hjälm bara för att provocera oss. Så vi säger nej. Flera gånger om det behövs. Och för varje gång vi utnyttjar vår makt över barn på detta sätt så krymper de lite grann i själen. Påminns om att de är dumma, oförmögna att ta beslut, inte värda att bli hörda.

 

Det är maktmissbruk att säga åt ett barn vad hen får eller inte får göra. Att straffa barn som "gör fel" är ännu värre och extremt skadligt för barns självkänsla.

Vad vi borde göra istället är förstås att försöka förstå varandra, för att kunna samarbeta. Försöka utjämna den skeva maktrelationen. När en unge ska släpa in en pinne på skolan kanske du som pedagog säger "Det verkar som att du gillar den där pinnen?" och efter barnets jakande säger typ "Jag förstår verkligen att du vill leka med pinnen, men jag är lite orolig för att det ska bli smutsigt inne och att någon kan göra illa sig i ögat. Kan vi göra så att du lämnar pinnen i ditt skåp, så att du är säker på att ingen tar den, och sen kan du leka med den på rasterna?". Och barnet kommer säga - ja. För barn, egentligen alla människor, vill samarbeta med en person som bryr sig om en. Men nu är inlägget redan fett långt så mer såna exempel får komma senare. Om ni tyckte det var intressant, kika in hos Petra Krantz Lindgren eller beställ hem en bok om Non Violent Communication.

 

P.S. Fanny har skrivit mer om den skeva idén att vuxna är "färdigutvecklade" och barn "in progress att bli fullvärdiga människor". Mycket läsvärt.