moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Alla föräldrar förtrycker sina barn

Kategori: Whatever

STOPP! Innan du blir arg, skyndar dig att kommentera att du minsann älskar dina barn mest i världen och aldrig nånsin skulle göra nåt för att skada dem och hur kan jag som inte ens har barn säga nåt så dumt, LÄS. Och reflektera över det du läst. Sen får du göra vafan du vill.

Barn är en förtryckt grupp i samhället. Vuxna kränker barn, hela tiden och ofta utan att någon ens fattar att det är en kränkning. Och föräldrar förtrycker sina egna barn.

Nej, jag pratar inte om vuxna som slår, begår sexuella övergrepp, dricker för mycket eller annat som samhället ser som problematiskt. Jag pratar om det som sker hos alla familjer och mellan alla barn och vuxna. Jag pratar om dig och dina barn, eller dig och dina föräldrar. Dig och den barngrupp du leder inom skola eller förskola. Jag pratar om dig som är vuxen - för du förtrycker barn.

Låt mig först berätta om hur barn förtrycks på ett mer strukturellt plan, det som kanske inte är lika jobbigt för dig att ta in. Typ som att barn aldrig blir lyssnade på i vårdnadstvister. Eller att barn som avskyr hemmet så mycket att de rymmer förs tillbaka till sin tortyrkammare. Barn som nekas rätten att slippa utsättas för kränkningar.  De får aldrig själva besluta vem de ska bo hos, vilken skola de ska gå i, eller ens vilka kompisar de får leka med. Tänk dig själv att du tvingades bo hos någon som kränkte dig och fick dig att må så jävla pissigt, och när du flyttade hem till en kompis så kom polis och tvingade dig tillbaka. Även fast alla fattat hur pissigt du mår där.
 
Eller ta det här med ordet "barnslig" som används för att beskriva någon som beter sig dumt. Vi vuxna räds det barnsliga. Barn får gärna vara "mogna", guuud vad vi älskar när nån unge formulerar sig akademiskt så vi kan frossa oss i att den där ungen är så smart och lillgammal. Det är fint att vara vuxen och fult att vara barnslig, tycker vi. Barn får vara barnsliga för barn är ju såna hoho, men nåde den vuxen som inte är tillräckligt allvarlig. Alltså kan inte ens räkna på mina hårstrån hur många sneda blickar, åthutningar och liknande jag fått när jag "betett mig barnsligt". Typ balanserat på trottoarkanten, gungat, gjort grimaser (ej elaka mot någon) och sånt. Kommer ihåg i sexan när jag älskade att leka med barbiedocker och tog fram dem när några kompisar var över. BITCHBLICKARNA ASSÅ. HÅNET. Herreguuud tyckte mina jämnåriga vänner, det där är så inte hög status. Hög status är att göra vuxengrejer. Typ vaxa benen, röka och dricka alkohol. Och vuxna var inte bättre. När jag passerat 12 och inte var liten och söt längre var det plötsligt konstigt att jag ville leka. Jag fick mycket mer uppskattning om jag satt stilla en hel middag och pratade om böcker eller politik eller annat som vuxna gillar att prata om. Då sa de "du är så vuxen av dig" och jag blev glad. För ingen vill ju vara barnslig. Ingen vill ju vara ett barn.

Och nu kommer vi till den här jobbiga delen där du måste rannsaka dig själv. Så du kan inse att du som vuxen förtrycker barn, på vilket sätt du gör det, och hur du kan sluta med det.

Låt oss först titta lite närmre på relationen mellan förälder och barn (men det kan lika gärna översättas till att handla om vilken vuxen/barn-relation som helst). Föräldrarna bestämmer över sitt barn. Barnet är i beroendeställning. Utlämnat till förälderns nåd och onåd. Vi vuxna rättfärdigar detta genom att hävda "barn vet inte sitt eget bästa, så jag måste utnyttja min makt över dem för att skydda dem". Och alltså ja klart en inte låter sin unge testa att flyga från hustaket. Men det handlar inte om det. Det handlar om att föräldrar inte ens är beredda att lyssna på sina barn. Verkligen lyssna och inse att bakom barnets vilja, att äta en snigel, ta med en pinne in i huset eller sova över hos en kompis en vardagskväll eller whatever, så finns ett verkligt behov av något. Kanske nyfikenhet över hur sniglar smakar. Eller att spara något fint de hittat. Eller en önskan att få känna gemenskap med sin vän. Men det skiter föräldrarna i. De säger "Nej, du får inte sova hos Anna för då kommer ni försent till skolan imorgon". Eller kanske "Med du förstår väl att du inte kan ta in en pinne, det blir ju smutsigt inne!". Och barnen kanske försöker protestera (vi hör inte riktigt för vi har ändå redan bestämt oss för vi vet ju bäst vi vuxna) men till slut så lyder de. Lyssna på ordet - de lyder. De underkastar sig. De inser att det är föräldern som bestämmer och ger upp. Inte för att föräldern fått dem att förstå att det är en dålig idé utan för att de måste göra som pappa eller mamma säger.

En vän till mig sa en gång nåt som fastnade rejält i mig. "Jag vill inte att barn ska vara lydiga. Jag vill att de ska vara samarbetsvilliga". Och det är just detta som är min poäng: vuxna är inte beredda att se barns behov. Vi tänker att deras handlingar och önskemål är slumpmässiga, fjantiga, dumma eller kanske så vill Samira cykla utan hjälm bara för att provocera oss. Så vi säger nej. Flera gånger om det behövs. Och för varje gång vi utnyttjar vår makt över barn på detta sätt så krymper de lite grann i själen. Påminns om att de är dumma, oförmögna att ta beslut, inte värda att bli hörda.
 
Det är maktmissbruk att säga åt ett barn vad hen får eller inte får göra. Att straffa barn som "gör fel" är ännu värre och extremt skadligt för barns självkänsla.

Vad vi borde göra istället är förstås att försöka förstå varandra, för att kunna samarbeta. Försöka utjämna den skeva maktrelationen. När en unge ska släpa in en pinne på skolan kanske du som pedagog säger "Det verkar som att du gillar den där pinnen?" och efter barnets jakande säger typ "Jag förstår verkligen att du vill leka med pinnen, men jag är lite orolig för att det ska bli smutsigt inne och att någon kan göra illa sig i ögat. Kan vi göra så att du lämnar pinnen i ditt skåp, så att du är säker på att ingen tar den, och sen kan du leka med den på rasterna?". Och barnet kommer säga - ja. För barn, egentligen alla människor, vill samarbeta med en person som bryr sig om en. Men nu är inlägget redan fett långt så mer såna exempel får komma senare. Om ni tyckte det var intressant, kika in hos Petra Krantz Lindgren eller beställ hem en bok om Non Violent Communication.
 
P.S. Fanny har skrivit mer om den skeva idén att vuxna är "färdigutvecklade" och barn "in progress att bli fullvärdiga människor". Mycket läsvärt.

Kommentarer

  • Angelica säger:

    Inget ont om mina föräldrar men jag är fortfarande lite arg på dem för att de tvingade mig att konfirmera mig pga "fin tradition". Kränkningen att inte bli lyssnad på när jag kom med argument emot att konfirmera mig, vilka jag än idag anser trumfar "det är en fin tradition". T.ex att jag inte ansåg att ateister borde konfirmera sig, att jag tyckte det var en dum tradition för en icke religiös familj och att jag inte ville offra en timme i veckan av MIN fritid på konfirmationsmöten samt gå på tio gudstjänster under under ett år på MINA lediga söndagar. Konfirmerad blev jag ändå men de kan känna sig medskyldiga till mitt val att gå ur svenska kyrkan som vuxen. Jag fattar än idag inte hur de kunde tvinga mig att konfirmera mig när det hela så uppenbart var för deras egen skull och de helt uppenbart sket fullständigt i vad jag själv ville. Det är ett stort problem hos många föräldrar. Övertron på att de alltid vet bäst, även gällande struntsaker som inte ens är viktiga.

    Svar: MEN ÅH NEJ :(
    Mican

    2014-07-11 | 17:17:40
  • pelle pettersson säger:

    jag har läst reflekterat och kommit fram till att jag och min fru är relativt oskyldiga ,det känns bra. vi är liksom gamla hippisar och har inte mycket till övers för borgerlig uppfostran.om en konsekvent tänker "viktigt för VEM?"så är det lättare att respektera barns behov av självbestämmande .viktigt att inte använda hot och mutor för att styra barnen.

    2014-07-11 | 20:20:38
  • Ekonomen säger:

    Ja, jag utsätter min son för massvis med förtryck, alla som har ansvar för en annan person som inte kan ses som 100% kapabel att ta hand om sig själv gör det.

    Att man "förtrycker" sina barn bygger väl på en tanke och en idé att man genom detta uppnår bättre förutsättningar för sitt barn. Själv kan jag inte säga annat än att jag är nöjd med resultatet. Jag har ett barn som hälsar, presenterar sig, tar i hand, tackar, tar undan sin tallrik, delar med sig av det han har, reser sig för äldre på spårvagnen osv osv.

    Han verkar inte heller lida utan tvärtom, de genom "förtryck" inlärda vanorna har inhöstat stora fördelar för honom, så som hyfs och folkvett faktiskt gör.

    Vidare kan jag känna att du dels, i likhet med Fanny, överdriver dels allvaret i "förtrycket" och dels överdriver dess utbredning. Den sista uppfattningen kan beror på att jag bor i en lila-röd-grön hipsterstadsdel i storstad, där föräldrar har en mindre auktoritär stil men jag tror nog att föräldrar är väsentligt mer förhandlingsinriktade än vad du försöker påskina.

    När det kommer till allvaret i "förtrycket" tror inte att barn mår dåligt av struktur och brist på valfrihet. Det är i den begränsade valfriheten som de lär sig att välja, inte efter första inpuls utan efter sin faktiska smak.

    Och vad det gäller ditt exempel med pedagogen… I det exemplet använder den vuxna sin manipulativa förmåga och överlägsna språk för att ändå tvinga fram sin lösning. Vad är skillnaden?

    Bättre i så fall med en kompromiss: hos mig har man fått släpa hem alla pinnar man orkar men de stannar i trappen. Precis som cykeln, pulkan eller fotbollen är det en ute leksak.

    2014-07-14 | 04:49:52
  • SGK säger:

    Läst, reflekterat, och känner mig ändå relativt oskyldig. Ett litet exempel: när sonen var typ 6 förmanade hans mormor honom att inte smula ned i fåtöljen, varvid han "fimpade" kakan på golvet. Mormor blev arg, medan jag förstod precis varför han gjorde som han gjorde, och de sa jag också åt honom. Han ville ju helt enkelt se till att kakan inte hade några smulor när den befann sig över fåtöljen.

    Jag erkänner mig dock skyldig till att inte alltid ha skällt ut andra som utövat förtryck. Baxnar också ofta över historier som andra föräldrar berättar om sina barn. Så det du beskriver är nog relativt vanligt, om än inte något exakt alla föräldrar gör. Jag tror att orsaken till att jag faller utanför mallen är att de reflektioner du gör här gjorde jag själv flera år innan jag blev förälder, även om jag inte formulerade det i termer av förtryck, snarare oförståelse och kanske hopblandning av förälderns egna erfarenheter och upplevelser med barnets.

    Jo, just det, en gång ropade jag till när sonen tappade ett ägg på golvet i samband med matlagning, men i nästa sekund slätade jag över det hela. Kanske kan passera som ett betydelselöst misstag.

    Svar: Coolt. Själv förtrycker jag barn hela tiden. Försöker bättra mig
    Mican

    2014-07-20 | 21:26:53
  • pelle pettersson säger:

    hej mican ska ni få barn?

    Svar: Kanske nån gång i framtiden...
    Mican

    2014-07-20 | 21:35:48
  • Nina säger:

    Otroligt bra inlägg! Det är helt sjukt egentligen hur normaliserat och accepterat vuxnas och föräldrars förtryck av barn är, det anses t.o.m. nödvändigt. Nu när jag tänker efter själv har jag vääldigt ofta känt att mina föräldrar inte har brytt sig om vad jag vill, känner eller tycker. De har liksom ansett att jag inte har den förmåga eller kunskap eller whatever som krävs för att verkligen veta vad jag vill eller behöver. Väldigt bra och viktigt att du och Fanny tar upp såna här saker i era bloggar!

    Svar: Tack för peppen! :)
    Mican

    2014-08-08 | 15:09:44

Kommentera inlägget här: