Det finns en skadligt överdriven fettfobi i samhället som drabbar såväl tjocka som icke-tjocka
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Kategori: Skönhetsideal och fulfobi
Åh vad bra skrivet. Jag fick också höra av min skolsyster att jag vägde för mycket när jag var där i 12årsåldern och sådan kroppsångest som jag kände då tycker jag ingen unge ska behöva känna. Jag antar att hon bara tyckte att hon 'gjorde sitt jobb' som tjatade på om min vikt men undrar om hon visste vilken skada det gjorde.
Alltså wow, jag väger nånting liknande som du, med typ samma längd. Just nu är jag i lite dålig form, är sjuk och har skippat mååånga träningspass. Men när jag är i min bästa form, både fysiskt och psykiskt, ligger jag kanske runt 75. Mitt BMI är också inget att applådera över... Sjukaste måttet ever?
Läste nånstans för länge sen att det måttet fungerar bäst för "riktigt feta personer". Men alltså, vad menas med det då?? Måste man ens ha ett jävla mått för att räkna ut vem som är "riktigt fet"? Spelar det någon roll om man har BMI på 35, 37 eller 40 om man på riktigt är fet? Borde man inte bara skippa det skitmåttet och börja mäta mer individuellt, typ sockervärde och blodtryck och gud vet allt som nu kan tänkas räknas till "hälsa"...
När jag gick i lågstadiet fick jag också höra, ganska tidigt, att jag var lite tjock. Inte så det blev farligt, men ändå, det kommenterades. Min kompis var väldigt smal och jag jämfördes också alltid med henne. Tyckte alltid att jag var fet. Nu när jag ser bilder av mig själv från den tiden så fattar jag inte vad jag tänkte med! Ser helt vanlig ut.
Skulle heller aldrig börja kalla mig fet eller jämföra mig med de som på riktigt har det jobbigt (pga samhällets förakt alltså). Mina småproblem är en liten droppe i havet av fettförakt. Men jag blir jävligt irriterad över alla "välmenande" råd jag får, och när folk blir alldeles till sig om de får veta att jag gått på ett träningspass. OJ vad roligt, tyckte du om det, kan de fråga. Och se glada och uppmuntrande ut. Ja, jag tyckte jävligt mycket om det, speciellt med tanke på hur mycket mat jag ska slänga i mig i soffan ikväll liksom ;)
Bra skrivet, håller med dig! :)
Min skolsyster sa ungefär såhär till mig när jag också var i 12-årsåldern: "Din längd är medel och din vikt är lite över medel". Inte jätteallvarligt men varför ens kommentera sånt? Så såg man de andra smala söta tjejerna och kände sig som en klump.
Men alltså använde din skolsyster BMI? På tolvåringar? :O
Jag önskar jag kunde tänka som du gör. Att bara acceptera läget. Det är såhär jag ser ut. Jag undrar om det är samhällets fel för smalhetsen eller om man själv bara är dum i huvudet och anser att det är finare och bättre att vara smal än tjock/mullig eller vad som helst som inte är smalt...
Well, jag vägde också 10-15 kg för mycket under hela min grundskoletid. Jag bävade alltid inför de där kontrollerna då man skulle vägas och vikten noteras. Jag ville inte se de där siffrorna på vågen, de var bara ångestladdade. Hemma vägde jag mig aldrig, även om jag mådde dåligt över min tjockhet. Men på de kontrollerna var det aldrig någon skolsköterska som sa att jag vägde mycket, hon noterade min vikt och sa att jag följde min viktkurva, allt var bra. Fast när jag pratade med de andra tjejerna i klassen så vägde ju de 10-15 kg mindre än vad jag gjorde. Men det var ingen vuxen som sa nåt om det i alla fall. Det var ju bra.
Och nuförtiden så lever jag rätt hälsosamt och tränar ofta. Ska jag vara ärlig så är det främst vikten och utseendet som motiverar mig till att göra detta. I viss mån också att jag mår så mycket bättre av det, men främsta anledningen är just utseendet. Jag vill inte att det ska vara så.
Bra inlägg!
Men, vad är skillnaden mellan smal och icke-tjock?
Bloggadress: http://liberfine.se