moralfjant

ung & uppkäftig genushäxa

Det finns en skadligt överdriven fettfobi i samhället som drabbar såväl tjocka som icke-tjocka

Kategori: Skönhetsideal och fulfobi

Att smalhet premieras i samhället är inte direkt en hemlighet. Det finns ett utbrett fettförakt som får som konsekvens att tjocka människor förtrycks på olika sätt. Det är fakta och ingenting som nån behöver argumentera emot utan ba svälj det. 
 
Men. Jag tänkte inte prata om hur tjocka människor drabbas av fettföraktet nu. Utan jag tänkte prata lite om hur det påverkar icke-tjocka (för tjockisföraktet är internaliserat hos typ alla!). Och ba så att ingen missförstår så menar jag INTE att även icke-tjocka förtrycks pga sin vikt/utseende, för det gör vi inte.
 
Jag tycker att ett av dom tydligaste bevisen på att samhället lider av fettfobi är att ingen vill vara tjock. Eller ja okej det finns ju faktiskt många som trivs med att vara tjocka, men det är inte direkt socialt accepterat att skylta med kroppsacceptans om en är tjock. Så vi kan väl säga att ingen får vara tjock (och samtidigt nöjd).
 
Att ingen får vara tjock betyder att alla ska vara smala (eller åtminstone vara icke-tjocka). Och shit vad människor kämpar för att vara smala. Vette fan hur många olika dieter och träningsråd jag sett och hört om senaste dagarna. Utan att aktivt söka upp dessa "goda livstilsråd". OMG vilken energi folk lägger på att "hålla vikten" eller "bli av med putmagen" eller "jobba av extrakilona". Jag vill inte skälla på nån för att hen försöker bli smal. SJÄLVKLART VILL FOLK BANTA! För bara när du är icke-tjock accepteras du som en fullvärdig människa. Dom allra flesta människor mår dåligt pga fettföraktet, du behöver inte ens vara tjock för att lida. Bara rädsla för att bli tjock, oavsett hur smal en är, är ett symtom på fettfobin.
 
När jag var 12 år blev jag mobbad för att jag var "tjock". Egentligen var jag ju verkligen inte tjock utan mest vältränad, lite småmullig och bredaxlad. Det rörde sig mest om glåpord från enstaka elever och det vet vi ju redan "hur elaka barn kan vara mot varandra" så vi hoppar direkt till den skevare delen. Min skolsyster sa att jag vägde 10 kg mer än vad som var normalt för min längdtyp. På en sån där allmän hälsokontroll alltså. Hon inledde med att ba "allt ser jättebra ut, men..." och så kom det. Sen sa hon inget mer. Inget om att det var ofarligt eller inget att bry sig om eller nåt sånt. Och jag, 12 år, förstod då att det verkligen var något fel med min kropp. Jag var onormal. Det var inte bara barn som sa det, utan nu fick jag t.o.m höra det från vuxna! 
 
Och mitt kroppshat (ändå mildare än många andras, skulle jag tro!) tog fart efter det där. Jag blev smärtsamt medveten om min (lilla) putmage och hur tung jag var och tjock och äcklig och - värdelös. För tjocka personer är ju inte lika mycket värda som smala, det visste man ju. Jag ville inte vara en tjockis. 
 
Det tog flera år innan jag lärde mig acceptera att jag aldrig kommer att bli smal. Jag tror det var först på gymnasiet som jag insåg att den måttskala som skolsyrran använt (BMI) inte är särskilt bra ett mått för hälsa. När jag är som mest vältränad (i bästa form både fysiskt och psykiskt) väger jag runt 75 kg, till 160 cm. Det ger ett BMI på 29.3, vilket klassas som övervikt precis under gränsen till fetma. 
 
Jag är så jävla lack på att min skolsyrra ens kommenterade min vikt. Och jag fattar verkligen inte varför hela fucking samhället är så fullkomligt obsessed över människors vikt och kroppsform. Folk brukar hävda att det handlar om "hälsa" men nej, det gör det inte. Det handlar om att det finns en skev och (för många) oupnnåelig normkropp som alla förväntas vilja och kunna anpassa sig efter. 
 
Det här inlägget är inte menat som ett "buhu synd om mig då som var lite mullig" för mina upplevelser är verkligen en piss i havet jämfört med erfarenheter från människor som är tjocka och feta. Min poäng är att påvisa att tjockisföraktet är så jävla extremt att det inte ens riktar sig enbart mot tjocka utan även som ett underliggande hot riktat mot icke-tjocka (passa dig så du inte blir överviktig för då jääävlar blir det jobbigt!). För att få stopp på fettföraktet räcker det alltså inte med att "acceptera tjocka personer" utan vi måste omkullkasta den här bilden av att smalhet är att föredra framför tjockhet.

Kommentarer

  • Fine - en 21årings syn på sex, kärlek och relationer säger:

    Åh vad bra skrivet. Jag fick också höra av min skolsyster att jag vägde för mycket när jag var där i 12årsåldern och sådan kroppsångest som jag kände då tycker jag ingen unge ska behöva känna. Jag antar att hon bara tyckte att hon 'gjorde sitt jobb' som tjatade på om min vikt men undrar om hon visste vilken skada det gjorde.

    Svar: Jamen det hjälper ju inte att dom säger så. Puckon.
    Mican

    2014-05-15 | 10:15:01
    Bloggadress: http://liberfine.se
  • Läsare säger:

    Alltså wow, jag väger nånting liknande som du, med typ samma längd. Just nu är jag i lite dålig form, är sjuk och har skippat mååånga träningspass. Men när jag är i min bästa form, både fysiskt och psykiskt, ligger jag kanske runt 75. Mitt BMI är också inget att applådera över... Sjukaste måttet ever?

    Läste nånstans för länge sen att det måttet fungerar bäst för "riktigt feta personer". Men alltså, vad menas med det då?? Måste man ens ha ett jävla mått för att räkna ut vem som är "riktigt fet"? Spelar det någon roll om man har BMI på 35, 37 eller 40 om man på riktigt är fet? Borde man inte bara skippa det skitmåttet och börja mäta mer individuellt, typ sockervärde och blodtryck och gud vet allt som nu kan tänkas räknas till "hälsa"...

    När jag gick i lågstadiet fick jag också höra, ganska tidigt, att jag var lite tjock. Inte så det blev farligt, men ändå, det kommenterades. Min kompis var väldigt smal och jag jämfördes också alltid med henne. Tyckte alltid att jag var fet. Nu när jag ser bilder av mig själv från den tiden så fattar jag inte vad jag tänkte med! Ser helt vanlig ut.

    Skulle heller aldrig börja kalla mig fet eller jämföra mig med de som på riktigt har det jobbigt (pga samhällets förakt alltså). Mina småproblem är en liten droppe i havet av fettförakt. Men jag blir jävligt irriterad över alla "välmenande" råd jag får, och när folk blir alldeles till sig om de får veta att jag gått på ett träningspass. OJ vad roligt, tyckte du om det, kan de fråga. Och se glada och uppmuntrande ut. Ja, jag tyckte jävligt mycket om det, speciellt med tanke på hur mycket mat jag ska slänga i mig i soffan ikväll liksom ;)

    Svar: Ja det är så stört hur människor kopplar hälsa till vikt/utseende! Du kan vara tung, och tjock också, och ändå må skitgott liksom. Och även ifall en tjock person har dålig fysisk hälsa är ju inte det en anledning till att hålla på o skambelägga o håna, folk får väl välja hur hälsofreakiga dom ska va.
    Folk och deras jävla råd kan dra åt helvete
    Mican

    2014-05-15 | 15:06:25
    Bloggadress: http://breakuntil.blogspot.fi/
  • Ingrid säger:

    Bra skrivet, håller med dig! :)

    Min skolsyster sa ungefär såhär till mig när jag också var i 12-årsåldern: "Din längd är medel och din vikt är lite över medel". Inte jätteallvarligt men varför ens kommentera sånt? Så såg man de andra smala söta tjejerna och kände sig som en klump.

    Men alltså använde din skolsyster BMI? På tolvåringar? :O

    Svar: Nej vet inte om hon använde BMI men jag kollade ju såklart själv upp sånt där efter hennes "välmenande" kommentar om min vikt
    Mican

    2014-05-15 | 16:20:54
  • Un säger:

    Jag önskar jag kunde tänka som du gör. Att bara acceptera läget. Det är såhär jag ser ut. Jag undrar om det är samhällets fel för smalhetsen eller om man själv bara är dum i huvudet och anser att det är finare och bättre att vara smal än tjock/mullig eller vad som helst som inte är smalt...

    Svar: Det är inte vårt fel <3
    Mican

    2014-05-16 | 17:26:08
    Bloggadress: http://unappy.blo.gg/
  • jana säger:

    Well, jag vägde också 10-15 kg för mycket under hela min grundskoletid. Jag bävade alltid inför de där kontrollerna då man skulle vägas och vikten noteras. Jag ville inte se de där siffrorna på vågen, de var bara ångestladdade. Hemma vägde jag mig aldrig, även om jag mådde dåligt över min tjockhet. Men på de kontrollerna var det aldrig någon skolsköterska som sa att jag vägde mycket, hon noterade min vikt och sa att jag följde min viktkurva, allt var bra. Fast när jag pratade med de andra tjejerna i klassen så vägde ju de 10-15 kg mindre än vad jag gjorde. Men det var ingen vuxen som sa nåt om det i alla fall. Det var ju bra.

    Och nuförtiden så lever jag rätt hälsosamt och tränar ofta. Ska jag vara ärlig så är det främst vikten och utseendet som motiverar mig till att göra detta. I viss mån också att jag mår så mycket bättre av det, men främsta anledningen är just utseendet. Jag vill inte att det ska vara så.

    Svar: Det är inte vårt fel att vi har blivit fostrade in i att tänka på vikten och utseendet. Det är inte konstigt om en individ vill "se bra ut" (det vill nog nästan alla), det sjuka är att vi har en struktur i samhället som uppmuntrar utseendefixering.
    Mican

    2014-05-17 | 12:51:18
    Bloggadress: http://www.janasbokhylla.blogg.se
  • Matilda säger:

    Bra inlägg!

    Men, vad är skillnaden mellan smal och icke-tjock?

    Svar: Jag tänker att en kan vara icke-tjock utan att vara smal. Jag är till exempel inte tjock, men jag är inte smal heller. Min kropp rör sig fortfarande inom ramen för vad som är accepterat (alltså jag blir ej hånad för min vikt/utseende såsom tjocka personer blir) men jag är inte smal.
    Mican

    2014-05-17 | 21:27:47

Kommentera inlägget här: