moralfjant

Hej! Jag heter Anton och jag är ätstörd.

Jag har i ungefär ett år fram tills häromdagen haft en matbudget på motsvarande vad många av er betalar för att få åka tunnelbana. Jag har också Aspergers syndrom och ADHD, två neuropsykiatriska funktionsvariationer som båda gör det nästintill omöjligt att planera, vare sig det gäller min kost eller min vardag, och väldigt svårt att hålla rutiner. Jag har också haft enorma problem med ångest och depression, och har under det gångna året varit med om saker som, på grund av tidigare trauman, har fått mig att isolera mig. Jag har inte haft samma möjlighet att röra mig fritt i offentlig miljö som förmodligen 99% av er som läser detta åtnjuter, och det mesta av den mat som jag har köpt, för de pengar jag inte har, har möglat, ruttnat och fått kastas bort, eftersom att jag inte äter den. Och låt mig här säga att jag AVSKYR att kasta mat.

Jag har en väldigt problematisk syn på mat. Bara tanken av att behöva trycka in den i min kropp finner jag fortfarande ganska obehaglig. Och det hjälper inte heller att jag sedan tonåren haft stora mag- och tarmproblem som jag trots vad som känns som hundratals läkarbesök genom åren inte fått någon hjälp med, och inget svar på vad det beror på. Och trots att jag vet att jag under den större delen av mitt liv har varit allvarligt underviktig så är jag än idag livrädd för att gå upp i vikt. Så om det inte vore nog att jag inte har råd med mat, inte kan handla mat, inte kommer ihåg att laga mat, inte kan laga mat, glömmer att äta maten, är rädd för att äta maten, mår psykiskt dåligt av att äta maten och blir bestraffad av min kropp för att äta maten så *vill* jag inte heller äta maten. Faktiskt, jag skulle må bäst om jag fick slippa det. Att aldrig mer behöva äta, det vore min dröm. Men vet ni vad jag hatar ännu mer än att äta? Jo, det är att vara riktigt, riktigt hungrig. Att vara trött, ledsen, arg och utmattad över att jag inte har fått i mig ett uns av näring på tre dagar, att magen värker något in i h*****e, att ligga kraftlös på golvet och gråta över hur pinsam hela situationen är, och att vara rädd, riktigt rädd, för att inte veta om jag kommer att kunna leva månaden ut.

Och här kommer det allra viktigaste: För sociopolitiska, miljömässiga och etiska skäl gör jag mitt allra bästa för att bara äta veganskt. Och för att väldigt många människor runtomkring mig anser att jag är en mördare och ett monster om jag äter kött eller dricker mjölk.

Det är ett mirakel om jag får i mig mat.
Det är en seger om jag vågar mig ut och ner till affären här bredvid.
Jag borde vara tacksam för det, och ni, som mina vänner, borde vara tacksamma för det. För mig att bli frisk hänger på att jag möts av hurrarop och uppmuntran så fort konsumtion av ätbara ting nämns.
Att det för en privatperson är “billigast” att äta veganskt förutsätter att en har vad som anses vara en normal matbudget, att en har möjlighet att utan större problem planera ens kosthållning och matlagning och resor till avlägsna affärer. Det är inte “billigast och lättast” om en ligger och skakar i fosterställning, om en inte vågar lämna sovrummet, om klockan är halv ett på natten, om en inte har ätit på mer än två dygn och om en acceptabel kostnad för nästa mål mat är nio kronor.

Jag hade kunnat klara mig, om jag nyttjade den statliga hjälp jag fick, om jag samlade mitt mod och ansträngde mig till att göra mitt bästa, om jag under ledsagning planerade och förberedde min mat för veckan och om jag såg mat som mat och såg det som en vinst att jag fick i mig lite av det, när jag faktiskt klarat av att hålla det jag lovat mitt boendestöd.

Men nej, jag har inte kunnat samarbeta med socialtjänsten, eftersom socialtjänsten har velat att jag ska äta varje dag, och jag inte har råd att äta veganskt varje dag. Istället har jag ätit veganskt ibland, hoppat över majoriteten av mina mål – ibland avsiktligen, oftast oavsiktligen – långt före nästa bidrag fått slut på pengar, gått och hungrat i flera dagar och slutligen lånat en hundring och i rädsla och desperation ätit ett ägg eller en bit kött, för min överlevnads skull. Och efteråt har jag alltid känt en sådan enorm skuld och skam att jag varje gång varit nära på att spy upp maten igen.

Även under de perioder då jag lyckats förhållandevis väl med maten så har jag haft en akut brist på fett. Att få i sig vegetabiliskt fett kostar mycket, om en utgår ifrån min ekonomi, och kräver mycket arbete och planering. Faktum är att det kräver mycket arbete och planering att överhuvudtaget leva på en vegansk diet utan kosttillskott och dyra halvfabrikat även om en har en stor fettreserv.

Det råder svält, svår fattigdom och kolonialt förtryck i världen. De rikas boskap äter de fattigas mat. Vi förstör vår egen miljö i en sådan hastighet att många är skeptiska till om vår art faktiskt kommer att överleva det nästkommande seklet, och vi behandlar djur som inte är människor fruktansvärt illa. Allt för att vi anser att vår kultur av köttätande är helig och orubblig.

Men det här är ett strukturellt problem. Vi lever i ett samhälle där köttnorm råder. Den påverkar vår marknad, och även om veganism idag är tillgängligt för vissa så tycks de flesta antingen blunda för eller inte förstå att det är en lyx. Problemet är att vi som kollektiv äter animaliska livsmedel, och det kommer inte att lösas av att vi hejvilt kallar människor för mördare och förtryckare, och att vi påför skuld och skam på individer som utan vår vetskap kan ha tusen anledningar till att inte vara de bästa kandidater för att vara veganismens förtrupper.

Under de senaste ett och ett halvt år av mitt liv har jag nästan helt uteslutande umgåtts med politiskt “medvetna” vänsterfeminister. Gissningsvis har hälften av dem varit veganer, eller åtminstone vegetarianer. Nästan dagligen har jag blivit förhörd om min kosthållning, och nästan alla har tagit sig friheten att öppet och skoningslöst tycka till om min kosthållning. Det är dessa människor som har påfört den skuld och den skam jag nu bär på – den som har försämrat min redan omöjliga relation till mat – och nästan varje gång jag har sagt emot så har jag förlorat en vän. Den näst senaste gången jag sade emot någon i denna fråga så förlorade jag ett tjugotal vänner och blev utsatt för trakasserier över telefon, e-post och chatt.

Jag har mött så många smarta, skarptänkta aktivister med en djup och komplex intersektionell analysförmåga, men så fort ämnet veganism dyker upp så tycks de allra flesta fullkomligt tappa sin analysförmåga och förvandlas till någon slags bittert hänsynslös nyliberal som talar om “personligt ansvar”, “medveten konsumtion” och smäller blint på folk etiketter som om samhället uteslutande bestod av bra människor och de som är för “dåliga” och för “dumma” för att få existera. Vidare har många sagt att de missförhållanden som har gjort att jag inte till hundra procent har kunnat hålla en vegansk diet bara är “dåliga ursäkter”, ofta följt av anklagelsen att jag som man bär på någon slags naturlig machovilja att äta animaliska livsmedel, och att jag, vad jag än säger, “bara kan välja att sluta med det”.

Kära vänner, rädda oss, och rädda djuren. Gör ert bästa för att motarbeta problemet. Ni har allt mitt stöd och all den hjälp jag kan erbjuda! Men gör det genom bildning, genom att starta gräsrotsrörelser, genom att planera stora samköp, genom att utveckla er egen matkultur och genom att tänka ut hur ett veganskt liv kan vara mer tillgängligt för fler. Gör det inte genom att tävla om vem som är mest hatisk och mest radikal, och gör det inte genom att framtvinga självförakt bland de som inte håller era mått.

Och jag vill inte säga det här en gång till:
Vad ni än gör, jämför inte köttindustrin med folkmord om ni inte själva har varit med om och överlevt det sistnämnda. Att ni har den “bästa dieten” suddar inte ut era privilegium. Det tror jag att ni egentligen fattar.