moralfjant

Är du politiskt insatt/intresserad? Skulle du säga att (V) eller Fi är bäst att rösta på och varför i så fall? 
Låt mig säga såhär: jag är mer aktivistig än analytisk. Jag är mer engagerad i sakfrågor än partipolitk. Jag tycker både V och F! är awesome, dock tror jag att F! behövs mer i nuläget. För att sätta feminism på agendan. Även om V också har bra feministisk politik så blir det inte lika slagkraftigt iom att det inte är partiets huvudfråga.

Hur "extrem" är du i din feminism? Finns det till exempel böcker eller filmer du bara inte klarar av eller aktiviteter som du vägrar delta i?
Haha ja då är jag väl extrem! Mår illa av att kolla på typ romantiska komedier eller höra sexistiska skämt. Gillar ej att gå på fester där majoriteten ej är feminister pga så mkt sexism.

Hur tror du att feminismen kommer ha påverkat samhället om fem respektive tjugo år?
Jag tror att det kommer bli en chockartad förbättring här i Sverige, bara om fem år! Då kommer alla partier (utom typ SD) vara uttalat feministiska och det kommer börja ske förändring. Genuspedagogik kommer bli mer etablerat på skolor. Om 20 år tror jag att t.ex föräldraledighet och löner kommer att vara mera jämställt. 

Vad tänker du om fred och nedrustning och militära spörsmål,det har varit viktigt för feminister,men jag tycker det har försvunnit från debatten. 
Alltså helt ärligt så vet jag inte. Har ingen koll på detta.

Skulle du vilja ge ett bra "svar på tal" när någon påstår att Feminism är att likställa med rasism, då "feminister är emot en grupp i samhället och avfärdar dom som skit" typ.
”Nej”. Hehe nämen blir svårt att förklara det, för personen måste ju liksom fatta det här med maktordningar. Hen som säger så har ju liksom fel på två sätt (dels att feminism avfärdar män som skit, handlar ju snarare om att kritisera manlighet, och dels att det är lika illa att ”smutskasta” män so matt smutskasta rasifierade). Det jag skulle säga till personen är ”Du, jag vet mycket mer om feminism om du. Jag har engagerat mig i jämställdhetsfrågor i flera år. Du har felaktiga fördomar om feminism. Om du är beredd att verkligen lyssna så kan jag berätta hur det egentligen ligger till.”

Har du någon åsikt om kärnkraften? 
Naej är för dålig på miljöfrågor.

Om du var en my little pony-pony, vilken skulle det va? 
Rainbow dash, har jag fått höra!

Har du några tips på bra tv-serier/filmer? :)
ORANGE IS THE NEW BLACK 

Här nedan kommer svaren på några av frågorna jag fått. Fortsätt för all del skicka in frågor! Fler svar kommer förhoppningsvis under helgen :)

Har du blivit tvungen att svara på irriterande frågor om feminism av kompisar som inte gillat att du är feminist? Hur har du hanterat det?
ASSÅ GUD JA! Eller majoriteten av mina vänner som inte är feministiskt medvetna/intresserade har ju vett att välja andra samtalsämnen, men många irriterande (dumma och agressiva) frågor har jag fått främst från familj och släkt (som menar väl men beter sig puckat).

Jag hanterar det på olika sätt beroende på dagsform. Ibland tar jag en pedagogisk debatt, ibland snäser jag av. Jag brukar också tänka – vad vill jag åstadkomma? Vill jag försöka förändra personens synsätt eller helt enkelt bara att personen ska sluta säga sånt här i min närhet? Om det är det senare alternativet brukar jag säga hur ledsen det gör mig att få höra sånt och att jag tycker det är jobbigt när någon nära ifrågasätter mitt engagemang, då brukar folk skärpa sig.

Dom flesta av mina vänner är dock väldigt ödmjukt inställda, dom vet att jag kan mer än feminism och jämställdhet och respekterar det jag säger.

Favoritmat? Favoritdjur? Favoritmusik? :)
SKALDJUR kan aldrig bli äkta vegetarian pga detta! KATT (som husdjur ej mat hehe). PEPPIG GAMMAL MUSIK (typ 60, 70, 80-tal)

Är du kristen?
Jag har gudstro, men sållar mig inte till någon religion.För mig kan inte ”gud”förstås av människor på det sätt som religiösa försöker få det till, med biblar o regler o grejer. För mig är gud en kraft som finns i världen, överallt, och som även skapade världen. Jag tror på evolution o allt sånt men jag tror inte att det finns en ”logisk” förklaring till allt, utan det finns”övernaturliga” (så knäppt ord) väsen. Det här är ingenting som jag försöker övertyga nån om, för jag tror inte att en kan resonera sig fram till det, utan tron är för mig en känsla av harmoni och att tillhöra något utanför mig själv. Jag kan känna detta olika starkt olika dagar och är väldigt tvivlande, samtidigt som jag bara känner den här närvaron.

Du är ju tjejjoursaktiv, får man mejla dig om man vill berätta om något jobbigt men tycker att det känns bättre att få svar från just dig än från någon man inte vet vem det är från tjejjouren?
Det går jättebra att mejla mig! Enklast nås jag på moralfjant@gmail.com. Det kan ta ett tag innan jag svarar, men jag svarar på allt :)

Hej! Jag heter Anton och jag är ätstörd.

Jag har i ungefär ett år fram tills häromdagen haft en matbudget på motsvarande vad många av er betalar för att få åka tunnelbana. Jag har också Aspergers syndrom och ADHD, två neuropsykiatriska funktionsvariationer som båda gör det nästintill omöjligt att planera, vare sig det gäller min kost eller min vardag, och väldigt svårt att hålla rutiner. Jag har också haft enorma problem med ångest och depression, och har under det gångna året varit med om saker som, på grund av tidigare trauman, har fått mig att isolera mig. Jag har inte haft samma möjlighet att röra mig fritt i offentlig miljö som förmodligen 99% av er som läser detta åtnjuter, och det mesta av den mat som jag har köpt, för de pengar jag inte har, har möglat, ruttnat och fått kastas bort, eftersom att jag inte äter den. Och låt mig här säga att jag AVSKYR att kasta mat.

Jag har en väldigt problematisk syn på mat. Bara tanken av att behöva trycka in den i min kropp finner jag fortfarande ganska obehaglig. Och det hjälper inte heller att jag sedan tonåren haft stora mag- och tarmproblem som jag trots vad som känns som hundratals läkarbesök genom åren inte fått någon hjälp med, och inget svar på vad det beror på. Och trots att jag vet att jag under den större delen av mitt liv har varit allvarligt underviktig så är jag än idag livrädd för att gå upp i vikt. Så om det inte vore nog att jag inte har råd med mat, inte kan handla mat, inte kommer ihåg att laga mat, inte kan laga mat, glömmer att äta maten, är rädd för att äta maten, mår psykiskt dåligt av att äta maten och blir bestraffad av min kropp för att äta maten så *vill* jag inte heller äta maten. Faktiskt, jag skulle må bäst om jag fick slippa det. Att aldrig mer behöva äta, det vore min dröm. Men vet ni vad jag hatar ännu mer än att äta? Jo, det är att vara riktigt, riktigt hungrig. Att vara trött, ledsen, arg och utmattad över att jag inte har fått i mig ett uns av näring på tre dagar, att magen värker något in i h*****e, att ligga kraftlös på golvet och gråta över hur pinsam hela situationen är, och att vara rädd, riktigt rädd, för att inte veta om jag kommer att kunna leva månaden ut.

Och här kommer det allra viktigaste: För sociopolitiska, miljömässiga och etiska skäl gör jag mitt allra bästa för att bara äta veganskt. Och för att väldigt många människor runtomkring mig anser att jag är en mördare och ett monster om jag äter kött eller dricker mjölk.

Det är ett mirakel om jag får i mig mat.
Det är en seger om jag vågar mig ut och ner till affären här bredvid.
Jag borde vara tacksam för det, och ni, som mina vänner, borde vara tacksamma för det. För mig att bli frisk hänger på att jag möts av hurrarop och uppmuntran så fort konsumtion av ätbara ting nämns.
Att det för en privatperson är “billigast” att äta veganskt förutsätter att en har vad som anses vara en normal matbudget, att en har möjlighet att utan större problem planera ens kosthållning och matlagning och resor till avlägsna affärer. Det är inte “billigast och lättast” om en ligger och skakar i fosterställning, om en inte vågar lämna sovrummet, om klockan är halv ett på natten, om en inte har ätit på mer än två dygn och om en acceptabel kostnad för nästa mål mat är nio kronor.

Jag hade kunnat klara mig, om jag nyttjade den statliga hjälp jag fick, om jag samlade mitt mod och ansträngde mig till att göra mitt bästa, om jag under ledsagning planerade och förberedde min mat för veckan och om jag såg mat som mat och såg det som en vinst att jag fick i mig lite av det, när jag faktiskt klarat av att hålla det jag lovat mitt boendestöd.

Men nej, jag har inte kunnat samarbeta med socialtjänsten, eftersom socialtjänsten har velat att jag ska äta varje dag, och jag inte har råd att äta veganskt varje dag. Istället har jag ätit veganskt ibland, hoppat över majoriteten av mina mål – ibland avsiktligen, oftast oavsiktligen – långt före nästa bidrag fått slut på pengar, gått och hungrat i flera dagar och slutligen lånat en hundring och i rädsla och desperation ätit ett ägg eller en bit kött, för min överlevnads skull. Och efteråt har jag alltid känt en sådan enorm skuld och skam att jag varje gång varit nära på att spy upp maten igen.

Även under de perioder då jag lyckats förhållandevis väl med maten så har jag haft en akut brist på fett. Att få i sig vegetabiliskt fett kostar mycket, om en utgår ifrån min ekonomi, och kräver mycket arbete och planering. Faktum är att det kräver mycket arbete och planering att överhuvudtaget leva på en vegansk diet utan kosttillskott och dyra halvfabrikat även om en har en stor fettreserv.

Det råder svält, svår fattigdom och kolonialt förtryck i världen. De rikas boskap äter de fattigas mat. Vi förstör vår egen miljö i en sådan hastighet att många är skeptiska till om vår art faktiskt kommer att överleva det nästkommande seklet, och vi behandlar djur som inte är människor fruktansvärt illa. Allt för att vi anser att vår kultur av köttätande är helig och orubblig.

Men det här är ett strukturellt problem. Vi lever i ett samhälle där köttnorm råder. Den påverkar vår marknad, och även om veganism idag är tillgängligt för vissa så tycks de flesta antingen blunda för eller inte förstå att det är en lyx. Problemet är att vi som kollektiv äter animaliska livsmedel, och det kommer inte att lösas av att vi hejvilt kallar människor för mördare och förtryckare, och att vi påför skuld och skam på individer som utan vår vetskap kan ha tusen anledningar till att inte vara de bästa kandidater för att vara veganismens förtrupper.

Under de senaste ett och ett halvt år av mitt liv har jag nästan helt uteslutande umgåtts med politiskt “medvetna” vänsterfeminister. Gissningsvis har hälften av dem varit veganer, eller åtminstone vegetarianer. Nästan dagligen har jag blivit förhörd om min kosthållning, och nästan alla har tagit sig friheten att öppet och skoningslöst tycka till om min kosthållning. Det är dessa människor som har påfört den skuld och den skam jag nu bär på – den som har försämrat min redan omöjliga relation till mat – och nästan varje gång jag har sagt emot så har jag förlorat en vän. Den näst senaste gången jag sade emot någon i denna fråga så förlorade jag ett tjugotal vänner och blev utsatt för trakasserier över telefon, e-post och chatt.

Jag har mött så många smarta, skarptänkta aktivister med en djup och komplex intersektionell analysförmåga, men så fort ämnet veganism dyker upp så tycks de allra flesta fullkomligt tappa sin analysförmåga och förvandlas till någon slags bittert hänsynslös nyliberal som talar om “personligt ansvar”, “medveten konsumtion” och smäller blint på folk etiketter som om samhället uteslutande bestod av bra människor och de som är för “dåliga” och för “dumma” för att få existera. Vidare har många sagt att de missförhållanden som har gjort att jag inte till hundra procent har kunnat hålla en vegansk diet bara är “dåliga ursäkter”, ofta följt av anklagelsen att jag som man bär på någon slags naturlig machovilja att äta animaliska livsmedel, och att jag, vad jag än säger, “bara kan välja att sluta med det”.

Kära vänner, rädda oss, och rädda djuren. Gör ert bästa för att motarbeta problemet. Ni har allt mitt stöd och all den hjälp jag kan erbjuda! Men gör det genom bildning, genom att starta gräsrotsrörelser, genom att planera stora samköp, genom att utveckla er egen matkultur och genom att tänka ut hur ett veganskt liv kan vara mer tillgängligt för fler. Gör det inte genom att tävla om vem som är mest hatisk och mest radikal, och gör det inte genom att framtvinga självförakt bland de som inte håller era mått.

Och jag vill inte säga det här en gång till:
Vad ni än gör, jämför inte köttindustrin med folkmord om ni inte själva har varit med om och överlevt det sistnämnda. Att ni har den “bästa dieten” suddar inte ut era privilegium. Det tror jag att ni egentligen fattar.