moralfjant

Jag har en sak att bekänna. Något som jag skäms så otroligt mycket över. Knappt vågar skriva för en feminist ska inte känna såhär. 

 

Fram tills rätt nyligen så har jag föraktat tjejighet. Asså verkligen tyckt att tjejiga tjejer (som sminkar sig, fnittrar, går försiktigt fram, ger många komplimanger, visar mycket känslor och omsorg om andra osv osv) är fjantiga. Lyssna på låten Stupid Girls av Pink så får ni en musikalisk version av mitt forna kvinnlighetshat. 

 

Jag har på olika sätt nedvärderat och hånat tjejighet och tjejer. Både in their face och mer subtilt. Jag har exempelvis:

 

- Högljutt deklarerat att jag tycker det är löjligt att hålla på och fixa med sitt utseende när det vankats smink- och klädsnack bland mina polare.

- I rollen som fotbollstränare förklarat för tjejerna att dom behöver va lite mer manliga (och med det menat hårdare, modigare, bättre) på matcher och träningar

- Tagit avstånd från att göra vissa saker för att det är "tjejigt" (och därav löjligt)

- Skämtat om hur tjejers shorts mer liknar trosor (yes vi fick in lite slutshaming också!)

- Blivit irriterad på tjejer som visar starka känslor (asså typ skriker av glädje när ens idol kommer förbi eller gråter över nåt jag tyckt var en skitsak)

 

Alltså Rummets...jag dör så bra sida det är. Idag läste jag ett så himla pedagogiskt och awesome inlägg där om intersektionalitet, och hur det inte räcker med att analysera enbart könsförtryck.

 

"Fem olika sätt att göra din feminism mer inkluderande och intersektionell" heter inlägget, och ni borde alla klicka er in där och läsa allt! Nedan så har jag klistrat in dom fem punkterna (asså inte jag som skrivit dom utan Amra Hasanov som är amazingly skarp).

1. Privilegier visar sig ofta inte: Om vi tar en person som är: heterosexuell/monogam/cisperson/vit/frisk/medelklass eller över så märker den personen antagligen inte av sina privilegier, det är inget som stör dom. Du tänker säkert inte dagligen på att du har det bra men märker väldigt fort om du mår dåligt eller behandlas annorlunda, tyvärr så är människan oftast blind inför det en har men medveten om sånt som är negattivt. Vita funktionella kroppar sitter på en rad olika privilegier som andra i samhället inte har.  Börja med att analysera din position i samhället, var står du? Vad har du för fördelar/nackdelar jämfört med andra? Väldigt få människor har alla privilegier och väldigt få har inga men det är viktigt att bli medveten om sina och börja ge tolkningsförträde och rum åt de röster som annars aldrig får höras och alltid exluderas. Det betyder inte att om du har ett visst privilegium att du aldrig får komma till tals eller måste sluta höras helt men däremot har du en skyldighet att analysera och tänka kring vilka situationer och rum du får höras. När du listat ut det, börja då tänka på vilka det är som inte hörs? Vi behöver sällan inkludera dom som alltid hörs utan det är dom rösterna som alltid tystas som behöver vår uppmärksamhet. Som rasifierad är det viktigt att förstå att en alltid har rätt till sin ilska, en har en rättighet att kräva mer plats, få sin röst hörd. Vi måste inte alltid stå vid sidan av och vänta på inkludering utan kan aktivt kräva vår plats.

2. Könsförtryck är inte alltid det värsta förtrycket: Vita har en tendens att inom feminismen idag tro att könsförtryck alltid är värst och sämst i alla lägen. Intersektionalitet arbetar på flera plan samtidigt och försöker belysa att könsförtryck är ett förtryck av många. Det betyder att en vit kvinna faktiskt kan förtrycka en rasifierad man genom att vara rasistisk. Som vit är det viktigt att vara medveten om att ens vithet, ens kropp alltid har ett grundvärde, något som rasifierade sällan har.

3.Det går att förtrycka och förtryckas samtidigt: Jag ser en tendens inom feminismen idag att tro att bara för att en bär på ett förtryck, att vara kvinna exempelvis så står en alltid i en förtryckt position oavsett plats eller situation. En person som har invandrat och är kvinna förtrycks båda av patriarket som kvinna men utsätts även av rasism pga sin bakgrund. Viktigt att nämna: personer som av omgivningen uppfattas som “icke svenska” kan också utsättas för rasism. Inom feminismen så används intersektionalitet som ett sätt att belysa sitt eget förtryck mot andra och se sambanden i att en kan vara både förtryckt och förtryckare beroende på sammanhang och situation. Det är intressant att se hur många förstår uttrycket ”alla män förtrycker” men blir upprörda över ”alla vita förtrycker” och därmed faktiskt tar tolkningsföreträde och ännu en gång förtrycker en marginaliserad grupp i samhället.

4. Sårade känslor är inte förtryck: Det är viktigt att försöka se skillnaden på att bli utsatt för dåliga saker i livet och systematiskt förtryckt. Att jag som ciskvinna fått höra att jag ser ut som en kille i kort hår betyder inte att jag förtrycks på samma sätt som trans*personer förtrycks i samhället. När vita klagar på att de någon gång kallats för ”svenne” betyder inte att det finns systematiska  strukturer/normer som förtrycker svenskar och genomsyrar varje del av samhället. Blanda inte ihop dina sårade känslor med marginaliserade gruppers förtryck.

5. Det handlar inte om vem som är mest förtryckt: Intersektonalitet är inte en ”tävling” i vem som är mest förtryckt. Det handlar inte om någon sorts förtryckar hierarki där en plockar poäng ju lägre på samhällsstegen en stor och kan använda det som en ursäkt för att bete sig illa eller för att inte ta hänsyn till sin egen roll som förtryckare i samhället. En rasifierad man kan alltså inte skylla på sitt förtryck och vara ett sexistiskt svin lika lite som en vit kvinna kan ignorera rasismen hon utsätter rasifierade män för. Intersektionalitet är ett verktyg, en analys, ett sätt att se på världen. Förtryck borde inte ställas mot varandra och mätas utefter väldigt abstrakta mått, en kommer inte undan från att granska sig själv och sina privilegier med ursäkten om att en lider av ett förtryck i en viss situation.

Inte så många personer tror på att storken lämnar av en unge med antingen blått band (pojke) eller rosa band (flicka). Men majoriteten har gått på en annan typ av myt kring barn och kön. 

 

Många tror att barnet ursprungligen kommer från spermien (att den liksom hinner först in i livmodern, just det "barnet"). Och att "barnet" har ett kön redan i det tidiga fosterstadiet. Att det liksom antingen är en killspermie eller tjejspermie. Eller, om en har läst på lite kring detta i högstadiet, så kanske en vet att både spermien (delar från "pappan") och ägget (delar från "mamman") är lika viktiga för att barnet ska bli till. En kanske har hört det där att om barnet får fler xx-kromosom så är det en flicka och xy-kromosom så är det en pojke. Inget däremellan, utan antingen eller.

 

Fel, fel, fel. Det är en myt att det bara finns två kön som är konstanta och helt åtskilda. Faktum är att det finns flera olika faktorer som spelar in i det här med kön. En kan ha kuk, livmoder, producera östrogen och ha xy-kromosomer. Eller ha fitta, livmoder, producera testosteron och ha xy-kromosomer. Fostret har samma utgångsläge oavsett om det blir en pojke eller flicka eller inget av det. Snopp och klitoris är samma organ, bara att snoppen växer mer pga testosterons inverkan.

 

Jag såg en dokumentär om detta igår som heter Me My Sex And I och som på ett pedagogiskt sätt beskrev hur det egentligen är, det här med människors kön. Se den! Slutsats: VI HAR BLIVIT LURADE! Itutade att män och kvinnor alltid är "helt manliga" eller "helt kvinnliga" rent biologiskt. Ibland är vi "lite av varje".

 

Det kan exempelvis se ut såhär:

Jag träffade en tjejkompis igår, och vi snackade mycket om mäns förtryck. Hur män typ alltid, medvetet och omedvetet, tar sig makt över kvinnor på olika sätt. Typ pratar mest, inte tar känslomässig hänsyn, lämnar planeringsansvar till flickvännen etc. 

 

Vi pratade också om hur vi själva påverkats så otroligt mycket av normen att män är lite bättre än kvinnor. Att vi liksom själva faller in i det hela, och blir otroligt mycket mer självmedvetna omkring män än kvinnor. Att en alltid försöker se till att behaga män, oavsett om en är intresserad av dom eller ej.  Jag kan också komma på mig själv med att lyssna mer på män eller ägna dom mer uppmärksamhet än kvinnor. Fyfan, vad jag inte vill göra det.

 

Jag tänker sluta bekräfta män. Dom behöver inte mer cred till sina uppblåsta egon. Usch. Vill inte ha dom i min närhet. Vill bara umgås med tjejer (undantaget pojkvännen dårå för obviously I like him). Tjejer är så mycket trevligare än killar. Av typ 10 tjejer jag träffat är kanske 2 otrevliga. Motsvarande siffra för män är typ 9. Majoriteten av alla snubbar är så jävla jobbiga, egoistiska och självupptagna rövhattar som förtrycker.

 

Nej, män får fan skärpa sig eller dra åt helvete.

 

 

WHO RUN THE WORLD!? GIRLS! Så sjunger hon, Queen B, och shak:ear loss. Min första instinkt när jag hör låten är PEEEPP! Men när jag tänker efter är den bara hemsk. 

 

Det är inte kvinnor som styr världen. Överhuvudtaget. Den här låten och fraser som "Girlpower" och "Girls rule, boys suck!" är bara tomma slag i den patriarkala luften. Folk brukar ju säga att det är kvinnor som styr "i hemlighet" men det är helt enkelt inte sant. Om kvinnor styrde skulle vi inte bli förtryckta liksom, utsättas för våld pch sexuella trakasserier och sämre lön och allt det där.

 

Kvinnor har inte makt. Män sitter på makten. Och dom vägrar flytta på sig. Sorgligt är det. 

 

 

Fråga: Har kvinnor makt över män, i form av sexuell makt?
Svar: Nej. 

För ett utförligare svar, se vad Sofia Zettermark skriver i sitt gästinlägg hos LD. Utdrag ur hennes text nedan.

Det är alltså inte någon verklig makt alls, utan snarare en position som tvingar kvinnor att anpassa sig till mäns begär (för de sitter inne på den reella makten, remember) för att få del av kakan.

Vardagsrasismen, min nya favvo-blogg typ, skriver om den västerländska hederskulturen.

 

Sexuella trakasserier mot kvinnor är ett strukturellt problem, ständigt aktuellt och närvarande. Kvinnor som slår tillbaka är inte ett problem.

 

Usch för er som fördömer kvinnor som reagerar "fel" när de utsätts för sexuella övergrepp. Jag undrar om ni förstår att så många kvinnor hela tiden utsätts för sexuellt ofredande av olika slag. Hur svårt det är att fly undan män som tar sig rätten att kommentera eller röra våra kroppar. Det är äckligt att ni väljer att klaga på kvinnor som örfilar sin förövare istället för att bli arga på män som tycker sig ha rätt att trakassera kvinnor.

 

Däremot vill jag inte uppmana kvinnor att slå tillbaka om en man typ tafsar på dom, eftersom risken finns att dom blir ännu mer utsatta då. Att han slår tillbaka. Jag vill inte att ni ska skadas och då kan det vara bättre att fly än illa fäkta. BE CAREFUL SISTERS typ. Men självklart skulle jag aldrig aldrig nånsin fördöma en kvinna som slagit tillbaka.

 

 

 

 

Låt mig gissa vad du tänkte. Du kom på flera argument till att du INTE var rasistisk, att du INTE förtryckte kvinnor, och att du INTE kränker transpersoner. Du känner dig faktiskt lite påhoppad och sårad över dessa "orättvisa anklagelser". Har jag rätt?

 

Om du kommit på argument för att du INTE förtrycker, så har du en helt normal självrannsakningsförmåga. Jättevanlig, men jävligt skadlig. Genom att du, och andra, hela tiden försöker bortse från hur du själv upprätthåller en skev världsordning så underlättar du för den skeva världsordningen att fortsätta. Privilegierade personer som inte är motarbetar sina privilegier upprätthåller förtrycket. The hard truth. 

I Irak så blire troligtvis så att 9åriga flickor lagligt kan giftas bort till äckliga gubbar. Detta + det faktum att en man har rätt att kräva sin hustru på sex = lag som promotar våldtäkt och pedofili. Mysigt. 

 

Och det är ju inte bara i Irak. I så jävla många länder så tvingas flickor axla en alltför tung kvinnoroll. Tänk tillbaka på hur du var när du var 9 år. Jag visste inte ens vad sex var. Eller hur ett hushåll skulle skötas. Vi måste prata om det! Göra nåt! På fn.se/stoppabarnaktenskap kan du läsa om hur du kan engagera dig för att stoppa barnräktenskap. 

 

Jag blir så lack och känner mig maktlös när jag hör om hur tjejer utsätts för hemskheter världen över. Det händer så långt bort så det är lätt hänt att en glömmer hur utsatta våra medsystrar i andra länder är. Men det är så jävla viktigt att vi vägrar blunda. Och jaja, det finns kvinnohat och förtryck här också som vi måste ta itu med - men detta får aldrig nånsin användas som argument för att vi inte ska lägga oss i vad som händer i andra länder. ALDRIG! 

 

Vi får heller inte vara rädda för att se att kulturtillhörighet kan spela roll för hur kvinnohat uttrycks. Om vi möter en utsatt tjej, där det verkar som om hon utsätts för hedersrelaterat våld, kan det va så jävla viktigt att ställa frågor kring släktens kulturtillhörighet. För att få förståelse för vilken typ av förtryck hon utsätts för. Det här är liksom inget löst tyckande från min sida heller utan de tre experter från olika föreningar med fokus på hedersvåld jag mött har sagt just att vi inte får vara rädda att se kulturens betydelse för flickors utsatthet. 

 

 

Jag vill att ni läser det här inlägget av Fanny, och sen fattar att manshat inte är skadligt på nåt sätt. Du kan också gärna läsa mitt tidigare inlägg om att inget gott kommer av att ta avstånd från manshat. 

 

 

 

Här kära läsare, dagens lärdom: tänk innan du talar.

 

Nämen ärligt, väldigt många människor kläcker ur sig väldigt dumma saker och hänvisar till åsiktsfriheten. Jaja men vettu yttrandefrihet innebär inte att det alltid är lämpligt att säga allt du vill. Du måste fundera över vad för syfte det fyller att du säger just den där grejen, kritiserar just den där aspekten.

 

Låt mig ta ett exempel. Säg att det var 1940. Läget va rätt hetsigt mot judar och judendom. Och du gillade inte grejen med omskärelse av pojkar som förekom i judendomen (om det nu gjorde det men exempelvis). Är det lämpligt att skriva en debattartikel om det här, med hänsyn till rådande värderingar i samhället? Nej, inte direkt va. Genom att skriva en sån artikel så skulle du ju spä på judehatet som redan florerade i samhället. Det behövdes inte direkt ifrågasättas mer.

 

Snälla, försök tänka på det här. Kritisera inte islam ba sådär, tänk på att muslimer kritiseras HELA TIDEN även utan din hjälp. Berätta inte att du vet en tjej som falskanmälde en våldtäkt, för det spär ytterligare på myten om att tjejer gör så ofta. Skriv inte en facebookstatus om den där tiggaren som var oförskämd mot dig, det finns redan ett utbrett förakt och vill du verkligen bidra till att det upprätthålls? OCH SLUTA FÖR GUDS SKULL LÄGGA FOKUS PÅ ATT KRITISERA ENSKILDA FEMINISTER NÄR DET FINNS ETT HELT SEXISTISKT SAMHÄLLE SOM MÅSTE RASERAS!!!

 

Värt att tänka på innan du säger din åsikt:

 

1. Vilka värderingar är starka i samhället gällande den här frågan?

2. Vems agenda främjas av mitt yttrande/vad blir konsekvensen av att jag säger detta just nu?

 

Typ, kritisera inte invandrare om du inte vill ge SD vatten på sin kvarn. Pga 1. Starkt invandringsfientliga vindar blåser inom Sverige. 2. SD:s och andra rasistiska partiers agenda främjas, för konsekvenserna av ditt yttrande är att spä på främlingsfientligheten. Ni fattar grejen va?

En grej som kan sticka i mångas ögon och som till viss del plågar mig själv är att jag är beroende av en man. Rent ekonomiskt. Min sambo försörjer mig. Jag skulle kunna jobba mer och leta efter en egen lägenhet men jag trivs som fan med den här livsstilen (eller okej jag vill få ett halvtidsjobb + ströjobb + kunna sköta mina ideella engagemang för hatar att va sysslolös). Och eftersom jag är hemma mer så gör jag såklart mer hushållsysslor och sånt. 

 

Det känns bra att jag kan vara mer kräsen med vilka jobb jag söker än mina vänner som måste ta vad som helst för att kunna klara hyran. Tryggt för mig. Soft. Dessutom är jag ju jävligt kär så skulle ju inte alls kunna tänka mig att bo utan honom och det är ju ömsesidigt så käääärleeeekens kraaaaft ni vet *ler ironiskt*.

 

Men jag vet ju att den här bekvämligheten kan ha ett högt pris i längden. Min osjälvständighet (för ja tyvärr krävs att jobba heltid i detta samhälle om en ska klara sig på egna ben) och ekonomiska beroende kan självklart sätta mig i skiten some day. Det är något jag måste ta ställning till, fundera på. Vad värdesätter jag mest? 

 

Och just nu värdesätter jag mest att få leva mitt liv på det sätt jag gör - utan press på att själv kunna betala räkningarna. Jag väljer att kliva ner i kvinnofällan och göra mig själv ekonomiskt beroende. Jag ska inte säga att det är ett fritt val för klart som fan att det är en form av patriarkal underkastelse som ligger bakom även om det tar emot att erkänna det. Eftersom samhället är uppbyggt för att det ska va fördelaktigt för (medelklass)kvinnor i förhållanden att jobba mindre så blir det ju lätt hänt att jag tar den bekväma vägen. 

 

Ja, jag är värsta feministen men jag gör också patriarkala val - för att det ofta är enklare. Och även om det är viktigt att rannsaka sig själv tror jag också att det är viktigt att inte känna skuld över att "underkasta sig". Du är inte mindre feminist för att du sminkar dig på samma sätt som du inte är mindre feminist för att du är hemmafru. Vi tar dom strider vi orkar och om ett patriakalt leverne kan vara fördelaktigt så är det inte konstigt att välja den vägen. Vi ska självklart försöka bekämpa strukturerna men vi ska passa oss jävligt noga för att fördöma dem som följer normerna. 

 

Tänk vad många människor (mest cismän) som beter sig såhär. Fast oftast verbalt.  Ni vet, hen som typ ifrågasätter transpersoners könsidentitet, använder n-ordet, säger att tjejer ska ta ansvar för hur dom klär sig så dom ej blir våldtagna osv. Medvetet eller omedvetet, mer eller mindre uppenbara rövigheter.

 

OCH SÅ BLIR DOM LEDSNA PÅ ÖGAT NÄR VI SÄGER IFRÅN PÅ SKARPEN!

 

Jag fattar inte grejen med folk som blir kränkta när andra påpekar att dom kränker. Spelar ingen roll om kränkningen var medveten eller omedveten, samma skit ändå. Det är liksom inte bara totala rövhattar som gör så heller, utan vanligt snällt folk också. Liksom, låt hen som blivit kränkt av dig få reagera på kränkningen. Klart du ska be om ursäkt oavsett om offret blir förbannad eller ej. 

 

Fast värst är fan när människor som är fett vettiga i övrigt ska börja försvara dom här stackars små ofrivilliga kränkarna från dom arga reaktionerna. BA SLUTA! Det är inte okej att säga att nån som reagerar ilsket på en kränkning, på förtryck, ska bemöta det hela med god ton och förklara pedagogiskt och inte svära eller sura. Här har jag skrivit mer om hur du bör reagera när nån påpekar att du förtrycker.

 

Sen är det förstås okej att tro att kränkarna har lättare att förändras om dom bemöts med lugn, pedagogiska förklaringar och "daltande". Det tror jag också. Men det går liksom inte att kräva att alla ska orka utbilda i sitt privatliv jämt och ständigt. Jag vore superimpad av nån som vore värsta superpedagogen 24/7, men det betyder ju inte att jag behöver racka ner på den som inte är det. På samma sätt som jag tycker det är fett att folk kan göra bakåtvolter men inte skäller på dom som inte klarar det.

Nej, media borde inte skriva om allt. Det är inte okej att vinkla en artikel till att handla om falskanmälningar och det är verkligen inte okej att göra det till förstasidesstoff.

 

Vettni, det finns så jävla många tillfällen när jag kör snälla stilen med både rasister, sexister och andra röviga. I dessa fall vore det sjukt okonstruktivt att skippa den goda tonen eller påpeka att dom förtrycker eller whatever som jag annars gärna gör. 

 

Det är vid tillfällen då jag går in för att förändra tankemönster hos en individ.Typ i min yrkesroll där jag möter unga killar med psykosocial problematik. Eller när jag håller i en tjejjoursutbildning och vi har massor av feministiska diskussioner där folk ibland säger grejer jag tycker är helskeva. Eller bästa exemplet, när jag varit i högstadieklasser och pratat om normer. För jag vet om att det tar tid för tankemönster att utvecklas, och att hårda pekpinnar är stjälpande. Jag måste lämna arenan öppen för människor att våga säga sin åsikt till mig, hur äcklig jag än finner den, utan att jag snörper på munnen. Leda dom med frågor så att dom tvingas utforska sina egna tankar och även kasta in lite grus i maskineriet då och då. 

 

Jag är sjukt inne på Motiverande Samtal (MI) och Nonviolent Communication (NVC), för er som vet vad det är (ni andra kan ju googla). Jag kan alltså bemöta en person som skriker på mig på ett extremt schysst sätt, för att jag vet att det är rätt väg att gå för att skapa allians och förtroende. Jag försöker se människans behov, som hen kanske inte själv riktigt förstått när hen surt vägrar prata med mig eller snäser att jag inte går att lita på. Ofta lyckas jag. 

 

Men ändå är jag så jävla kåt på ilska och hård ton och att peka med hela handen. För att jag vet att det också är rätt väg att gå i många fall. När det gäller att förändra strukturer och inte enskilda individer, till exempel. Därav fett rimligt att driva en superarg blogg som går hårt åt vita kränkta män och jadajada. Eller om jag blir verbalt attackerad på gatan och aldrig kommer träffa attackeraren igen, då har jag mer intresse av att få snäsa av och känna att ingen får behandla mig så för då jävlar.

Så, ibland är det läge att dalta även med dom värsta förtryckarna. Men fan inte alltid. 

Jag har tidigare skrivit om vad det innebär att vara privilegierad och hur du bör agera om nån påpekar att du förtrycker. Men asså denna lilla serie om hur du ska hantera dina privilegier är så mycket mer pedagogisk. Läs för fan!

 

 

 

Asså Lina Neidestam, hon äger!

 

En fet debatt blossade upp efter Blixas inlägg om hur fittskador normaliseras. Så sjuuuukt många kvinnor i kommentarsfältet som beskriver vilka skador dom fått, främst efter barnafödande, och hur vården viftat bort problemen som "normala". Liksom, varannan vaginal födsel leder till skador. FATTA HUR SJUKT! Och kombinera sen detta med att vården dessutom undervärderar skadorna och att dom ej behandlas. Asså hade det vart män som fött barn så är jag helt jävla övertygad om att förlossningsvården varit top noche. Fyfan.

 

Knyttet fortsätter med att fråga sig varför det mörkas kring förlossningsskador, och jag tror hon sätter fingret på nåt här:

Det här är så sant. Guuu alla dom gånger jag tagit upp min rädsla för graviditet och förlossning med mammor och dom bae näääe lilla du det är inte så farligt faktiskt! MEN SLUTA LJUGA MIG RAKT UPP I ANSIKTET! Låt oss veta hur jävla illa det är och det faktum att kvinnor får sämre vård så jag kan ta ett fucking medvetet beslut.

 

Jag är så jävla trött på detta glorifierande av mödraskapet och födarskapet. Att allt kring barn måste va så jävla vackert och därför mörkas allt det jobbiga med födsel och föräldraskap. Och återigen är det kvinnor som får lida, som behandlas som skit. Kvinnoförtryck, that's what it is. 

 

Hur mådde du innan, efter och under förlossningen? ÄRLIGT NU!

Ni vet myten om att feminister är manhaftiga kvinnor med "penisavund"? Som föraktar och i det längsta avhåller sig från att uppfattas som kvinnliga? PTTTJFFFSCCCH!!!!!!

 

Aldrig har jag varit så "tjejig" som jag är nu. Innan jag blev feminist föraktade jag det kvinnliga, för jag hade ju lärt mig att det var lite sämre. Jag tyckte det var fånigt att fnittra in public, fånigt att högljutt visa hur mycket en bryr sig om kompisar/partner, fånigt att finna glädje i att måla naglarna, fånigt att vara "för tjejig" helt enkelt (vad nu det innebär).

 

MEN NU! Oj jävlar vilken insikt jag har fått. Jag har gjort en tvärvändning och gått från att förakta kvinnlighet till att avsky manlighet, vilket är mycket vettigare. Maskulinitetsutövande får ändå jävligt negativa följder liksom.

 

Jag fnyser inte längre åt fnissande tjejer utan skrattar med istället. Mina naglar är för närvarande målade och det var en fett lång process på en pysselkväll med hallongrottor och tjejsällskap och det var så fint! Och jag räds inte längre att öppet visa omtanke och kärlek till vänner. Sen så uppfattas jag ändå inte riktigt som totalt tjejig av andra, med dom kulturella betydelserna som läggs in i det. Och det är helt okej, för det är liksom inte riktigt jag. Jag är kanske aningen mer reserverad gentemot nya bekantskaper ibland, jag fixar mig knappt utseendemässigt, jag är mer burdus än tvekande, mer grov än söt osv men det handlar om min personlighet, och inte längre ett försök att undvikas att ses som tjejig (fjantig).

 

Feminister därute! Både kvinnor, män och icke-binära. Har ni blivit mer tjejiga i och med er feministiska övertygelse?