moralfjant

När jag (eller nån annan feminist) säger saker i stil med att män förtrycker kvinnor och alla män ansvarar för våldtäkterna så handlar det inte om att vi tycker att alla enskilda män är onda varelser enbart för att dom tillhör ett visst kön. Det vi kritiserar är en struktur där män överordnas kvinnor, inte alltid och överallt men generellt.

Jag ska nu ge mig på att försöka förklara det svårfångade begreppet struktur. Feel free att fråga mig om nåt är oklart, för det är svårt att greppa!

MEN VADÅ STRUKTUR?
Struktur är ett väl etablerat ord inom samhällsvetenskap (sociologi) och handlar om att sätta samman delar till en helhet. Grundtanken är att vi inte kan förstå samhällets uppbyggnad genom att rikta oss enbart mot enskilda individer och deras agerande, utan vi måste generalisera individers handlande till en helhet för att få grepp om hur samhället ser ut. Detta inlägg kommer att handla om övergripande samhällsstrukturer, och inte strukturer som råder i enskilda grupper (för ja, det kan brytas ner på många olika nivåer).

Genom att generalisera individers handlande (typ genom forskning) kan vi få syn på vilka normer och värderingar (oskrivna regler) som de allra flesta rättar sig efter. Vi sätter samman individernas handlande, analyserar det och sätter det i perspektiv till helheten - strukturen.

Strukturerna i samhället påverkar individers handlande. Vi socialiseras, kanske jag kan säga, in i vissa allmänt accepterade normer och värderingar. Vi lär oss att hälsa med höger hand, för det är allmänt accepterat. Vi lär oss att det är en fin sak att vara i en relation. Vi lär oss att inte mörda. Och massor av andra saker. Vissa av grejerna vi lär oss är ju helt ofarliga eller rentav skitbra - klart det är bra att det inte är socialt accepterat att mörda folk. Men vissa samhälleliga normer och värderingar är verkligen skadliga för vissa grupper. Heteronormen är ett exempel, där vi utgår från och premierar heterosexualitet. Fram tills alldeles nyligen fick homosexuella inte ens gifta sig, fatta vad sjukt. Tänker vi nu, men det tyckte folk inte då. 

Det som är lite knepigt med strukturer, samhälleliga normer och värderingar, det är att vi inte märker av dom så mycket. Det som är allmänt accepterat i samhället ser vi som självklart, vi märker bara när nåt avviker ifrån det. Hela vår världsbild utgår från att den struktur vi lever i är en självklarhet, att det bara är så. 

MEN! Det är inte så att det finns en enda struktur och den ser likadan ut överallt och att det är helt naturligt och oföränderligt. Nej nej, det ändras över tid och ser olika ut i olika kulturer. Låt mig ta ett historiskt exempel, typ apartheid. I korthet.

Så alltså, vi begränsar tid & rum till apartheid i Sydafrika. Ni vet ju vad det rörde sig om, att svarta & vita inte fick beblanda sig, vita sågs som bättre människor och svarta förtrycktes. USCH tänker vi nu åt det hela, men tror ni att alla människor på den tiden också tyckte att det var skevt? Nej, för många var det en självklar världsordning. Och särskilt vita som inte drabbades av det (men även många svarta) såg denna struktur som det bara är så. Eftersom strukturen såg ut på detta sätt anpassade de sina liv efter det. På samma sätt som de allra flesta idag inte upprörs nämnvärt över att det typ bara är män som sitter på maktpositioner eller att killar och tjejer uppfostras olika. För det bara är så. Tänker folk.

Viktigt att komma ihåg är att strukturer inte är något som ändras bara sådär PONGTJAFF och så gick vi från rasististisk struktur till världens finaste samhälle. Det går trögt, och om en bara tänker efter ordentligt så kan en se att många av de saker vi föraktat i historien (typ att hata judar, vilja hålla kvinnor lydiga i hemmet, prygla barn) lever kvar i samhället idag, fast i andra former. Rasismen lever kvar, och kvinnoförtrycket lever också kvar fast kvinnor fått rösträtt! Det tar tid att förändra, och det kommer inte utan ansträngning. Människor måste aktivt kämpa för att först medvetandegöra folk om hur strukturen ser ut, sedan få dem att inse hur skevt det är, och sedan också faktiskt få folk att engagera sig för att få bort detta. Typ demonstrera, utföra olika attentat, skriva debattartiklar etc.

Det räcker alltså inte med att be folk uppfostra sina barn på ett bra sätt, för det sättet som de allra flesta tror är bra är ju det sättet som förespråkas av samhällsstrukturen - och då blir det skevt ändå! Vi måste tala om hur samhället ser ut, vi måste våga skapa dålig stämning och ifrågasätta det som folk ser som självklart, för annars når vi ingen förändring. 

Kvinnor fick inte rösträtt genom att snällt klappa gubbarna på axeln, lägga huvudet på sned och säga "snälla söta...?" Att verka för jämställdhet är en kamp som måste vara obehaglig och påträngande, med skrik, gråt, våld, normbrytande beteende och en outröttlig jävla kampvilja. Så sluta säga att jag överdriver. Det är ni som underdriver.

Hej världen. Jag är Micans kille. Jag brukar hålla mig i bakgrunden, som alla andra män (...), men nu vill jag skriva något. Jag vet att många blir provocerade av det första jag vill skriva. Men här kommer det ändå:

Jag tror det är svårt att ljuga med statistik och vetenskap.

Förlåtförlåtförlåt. Men jag tror mer på ett randomiserat urval av 7000 medborgare än vad jag hör bland folk i min bekantskapskrets. Jag blev väl hjärntvättad på KTH eller nått, men så känner jag.

Därför går jag igång rejält en studie gjord av SCB, som jag vill dela med mig av. Drygt 7000 personer i olika åldrar över hela landet valdes slumpvis ut. Dom fick under en veckodag och en helgdag skriva ner hur dom spenderade sin tid, på ett papper där dygnet var indelat i 10 minutersperioder. Jag dök ner i resultaten och hittade två intressanta diagram som handlar om jämställdhet.

Först ser det ganska lovande ut. Här är hur hemarbetet fördelar sig mellan kvinnor (orange) och män (grått). Det har blivit bättre och ser nästan jämställt ut om ni frågar mig.

Men innan vi viftar med svenska flaggor och skanderar att svenska män är världsbäst, kolla nedbrytningen över vilket hushållsarbete som kvinnor och män gör:

 

Jag har aldrig riktigt trivts i rollen som jag förväntas ta. Aldrig kunnat vara tjej på rätt sätt. Alltid varit konstig, annorlunda, alternativ. Fel.

Ett tag var jag nöjd med att definiera mig själv som pojkflicka, för det var ändå lite coolt att vara manlig. Till en viss gräns såklart. Det är inte så konstigt när hela samhället värderar manlighet högre. Kvinnor och kvinnligt klassade egenskaper nedvärderas. Överallt fick jag höra att kvinnor är hysteriska, irrationella, överkänsliga, inte kan hålla sams och dessutom är så jävla bitchiga när dom får mens – sån ville inte jag vara.

Jag kunde flyta på vågen av att det var de andra tjejerna som var överdrivna och töntiga och helt enkelt för tjejiga. Jag var bättre, mer rationell, mindre känslig, mindre utseendefixerad, mindre bitchig. Lite manlig och därav lite bättre.

Och till viss del så hyllades jag för det – för att jag inte var för tjejig och fnissig och fånig och svag som tjejer brukar vara. Men jag straffades också när jag inte var tillräckligt tjejig. När jag lät bli att sminka mig fick jag höra att jag var ful. När jag spelade fotboll med killarna på rasten och blev svettig så var jag äcklig. Okvinnlig, konstig, fel. Fel fel fel.

Jag försökte hela tiden bestämma mig för vem som var fel egentligen. Var det jag, eller de andra tjejerna? De tjejiga tjejerna? Inte förrän jag kom i kontakt med feminismen förstod jag att ingen av oss var fel.

Feminismen ger mig förståelse för hur världen ser ut. Att vi har socialt skapade könsskillnader, tjejer och killar förväntas vara olika fast vi egentligen inte är så olika. Jag förstod att det inte var jag som var konstig, utan det var samhällets sätt att göra skillnad på tjejer och killar som var fel. Jag fick insikt i att vi lever i ett patriarkat, en könsmaktsordning där män och manlighet värderas högre och där män sitter på makten i samhället. Då förstod jag också att mitt förakt för tjejighet och tjejiga tjejer var just ett uttryck av denna könsmaktsordning, där vi alla fostras in i att se manlighet som det rätta och naturliga.

Nu vet jag att jag inte är fel. Frågan är om alla andra också vet att det inte finns ett rätt sätt att vara tjej eller kille på. Att vi lever i en enda stor samhällelig lögn som säger att ditt kön bestämmer vem du är och är du tjej så är du lite sämre.

Feminismen ger mig kraft att känna mig rätt i ett samhälle som säger att jag är fel. Mod att fortsätta kämpa emot förtrycket, att våga ifrågasätta det som andra ser som självklart. Mest av allt håller den mig vid liv – drar upp mig när jag sjunkit ner i den patriarkala gyttjepölen. Ger mig konstgjord andning när jag varit där nere för länge och nästintill drunknat i skiten. Räddar mig.